Min sambo är en energitjuv.

Ni behöver verkligen prata ut. Berätta för honom precis som du skrivit här och säg att du funderar på att göra slut och abort om han inte skärper sig. Kräv att ni ska på rådgivning. Om han känner dig så vet han att du verkligen inte vill göra abort. Känns som att han behöver ett stort uppvaknande. Det är jobbigare med två barn - han kan inte kräva att du ska göra allt själv. kräv ett delat städschema och slå näven i bordet. Visa att du menar allvar.
Hoppas det löser sig!

Jag tycker det du beskriver låter mycket värre än att någon är en energitjuv.Mer som psykisk misshandel.Är detta något som blir värre och värre? Eskalerar? Hur länge har det i så fall pågått? Vad händer om du säger ifrån och kräver förändring? Är du rädd för honom? Usch! Jag tycker inte det här låter bra alls! Stor kram!

Tack för svar.

Jag vet att vi behöver prata ordentligt. Jag har bara så svårt för att sätta ord på mina känslor, och han är verkligen inte en sån människa som lyssnar. Vet inte riktigt hur jag skall gå tillväga, och terapi är nog inte aktuellt. Han är alldeles för stolt för att ta hjälp av någon. Han skyller alltid på alla andra, han ser aldrig sina egna brister eller erkänner att han gör fel.

Jag är absolut inte rädd för honom, och jag tror faktiskt inte att han vill mig illa. Jag kan hålla med om att det är på gränsen till psykisk misshandel men jag tror faktiskt inte att han medvetet försöker bryta ner mig, utan någon sorts kontrollbehov som han själv inte kan kontrollera. Vet bara inte hur jag skall kunna prata med honom utan att han känner sig påhoppad och stänger öronen. Det är så himla svårt, och det är dessutom svårt att få en människa att ändra på sig när han vägrar se sina brister..

Jag tycker som shakennotstörd att det du beskriver låter som psykisk misshandel och jag tycker din karl låter som en potentiellt personlighetsstörd person, kanske borderline? Narcissism? Googla...

Oavsett om din man är personlighetsstörd eller inte, så är det säkert som du skriver att han inte medvetet försöker bryta ned dig. De flesta personer som beter sig som din man är inte medvetna om hur deras beteende påverkar andra, eller ens medvetna om att de har problem som går ut över andra. Det är dock ingen förmildrande omständighet. Han är vuxen och då har man ansvar för hur man beter sig och vad ens beteende får för konsekvenser oavsett om hans mening var att skada eller ej.

Av det du berättar får jag en bild av en man som är mentalt omogen och dysfunktionell, som inte går att komma till tals med och som inte vill se att han har några brister. Det är his way or the highway. Han glider undan dina konfrontationer och säger att han inte förväntar sig något av dig när du försöker protestera mot hans tysta krav.

Du skriver att "Jag tar hänsyn till honom i allt jag gör. Jag gör allt för att han inte skall ha något att gnälla över, men inget är bra nog.
Jag går med en ständig "oro" över skiten som jag kommer få ta, fast jag vet aldrig vad jag får ta skit för. "

Oavsett hur du anstränger dig och hur mycket du anpassar dig efter honom, så är han ändå inte nöjd. Tyvärr är det förmodligen så det alltid kommer vara. Du vränger ut och in på dig själv, använder all din energi för att hålla honom på gott humör, men i slutänden får du iallafall bara höra att du inte gjort tillräckligt.

Att han straffar dig med att plötsligt försvinna iväg från hemmet, som du berättar, är så himla typiskt beteende från personer med bristande empati. Han flyr sin kos och kvar blir du med all ångest han lämnat efter sig åt dig att ta reda på och all oro för var han är, vad han gör och när han kommer hem, och för vad som ska hända när han kommer hem. Kommer han vara på gott humör? Kommer han vara sur för att du inte väntar med middagen klar?

Oavsett vilket antar jag att han förväntar sig att du ska finnas där och möta honom på vilken nivå han än är. Om han är glad så får du inte förstöra för honom genom att vara trött eller ledsen för att han sprang iväg tidigare och om han är sur får du inte heller komma med några egna anspråk utan ska bara hålla med honom. Är det inte så?

Din karls sätt att koppla sina känslor till materiella ting, som med badrumsmattan, är också typiskt för människor med bristande förmåga att hantera sina egna känslor. Precis som du skriver så är ju inte en blöt badrumsmatta något att vända hela världen upp och ned för. Din man, däremot, verkar bära på massor av jobbiga känslor som han inte kan få utlopp för på ett normalt och vuxet sätt. Han förstår sig antagligen inte på sina känslor själv, kan inte som du eller jag identifiera det som känns inuti- tex. "jag känner mig arg", "jag känner mig trött", "jag känner mig besviken" och förstå bakgrunden till känslorna- tex. "jag är nog trött för att jag haft en slitig dag på jobbet" eller "jag känner mig besviken för att jag inte fick det bemötande jag ville ha från min chef". Istället kommer hans känslor tumlande som ett obegripligt virrvarr inom honom och han vet inte hur han ska hantera dem.

Att fästa sin vrede vid ett yttre ting- en badrumsmatta, ett trasigt glas eller vad som helst som är mer begripligt och hanterbart för honom än det för honom diffusa och obegripliga inuti- är ett omoget sätt att "hantera" känslor.

Jämför tex. med hur små barn fungerar. Ett barn som inte får en leksak i leksaksaffären kan kasta sig på golvet och få ett verkligt temperamentsutbrott, trots att just den leksaken kanske egentligen inte är särskilt viktig för barnet. Barn reagerar med sådan dramatik för att de inte har lärt sig/är mogna att hantera de känslor som besvikelsen över att inte ha fått leksaken, tröttheten efter att ha gått runt i affären, värmen av ytterkläderna osv. på ett annat sätt. Barnet kan inte säga "vad besviken jag blev över att inte få leksaken. Nu är jag trött och varm efter att ha gått i affärer, kan vi gå ut härifrån?" till exempel, utan reagerar primitivt.
Din mans beteende i badrummet är lika primitivt och det vittnar om ett mycket omoget känslomässigt fungerande tycker jag. Det ringer många varningsklockor när jag hör talas om vuxna personer som beter sig så! Antagligen är badrumsmattan bara en början också, tyvärr.

Du har redan själv skrivit svaret på vad du bör göra. Du vet ju redan när du skriver det här hur destruktiv den här relationen är för dig.

Självklart har din man goda egenskaper också. Få människor är rakt igenom "onda".Bara i det du skrivit här, vilket såklart bara är en liten del av sanningen, finns det dock väldigt starka varningssignaler som talar om att den här mannen knappast är någon du har någon glädje av att satsa på.

Jag förstår att situationen ställs på sin spets nu när du också är gravid. Det komplicerar såklart saken. Jag undrar dock om det inte vore möjligt för dig att ändå behålla barnet, som du skriver att du vill, även om du separerar från pappan?

Det är mycket att tänka på, men jag tror att det för din egen och dina barns skull är bäst att sikta på att ta dig ur relationen med den här killen. Kanske kan du börja med att åka bort ett tag, se till att komma ifrån vardagen med honom en tid så att du får chans att återhämta dig och få lite ordning på dina tankar och känslor? Bo hos mamma eller en väninna ett tag? Det är svårt att behålla ett sunt perspektiv när man är mitt i känslotornadon med en sådan här person. Han kommer ifrågasätta varje känsla och tanke du har som inte passar honom och han kommer göra allt för att behålla dig i sitt våld. Därför tror jag inte att det är någon mening med att du försöker resonera med honom om det här, det riskerar bara att dränera dig på mer energi när han flyttar ditt fokus från dina egna till hans känslor.
Att komma bort ett tag och få andas fri luft utan nån som styr dina andetag kan vara ett första steg för dig på vägen mot hur du ska göra för att få en trygg och bra tillvaro för dig och barnen.

Många kramar från en medsyster:).

Mkt bra skrivet av Siamesia. Ta fasta på råden som ges.

Ts, din sambo låter exakt som min mor. Såna människor är otroligt jobbiga att vara i närheten av... Sakta sakta bryts man ner och till slut finns inget jag kvar. Allt som finns kvar är en massa ångest hos dig.

Jag ryser när jag läser ditt inlägg, var tillsammans med en man som var precis som din. Dessutom körde vi ett företag tillsammans om dagarna så vi var aldrig ifrån varann och pressen att vara perfekt och behaga honom där oxå och inte bara i hemmet, gjorde det hela outhärdligt.

När jag efter många om och men och stöd från vänner och släkt, separerade från honom så vägde jag ca 45 kg till mina 160 cms ben och hade kraftiga ångestattacker som övergick i gråtattack... Jag var som du också gravid men när jag upptäckte detta så valde jag abort, förstod att förhållandet aldrig skulle fungera så länge man lever med en man som är alldeles för stolt för hjälp, som tycker att det han gör är bäst och kritiserar allt som man själv gör.

Lämna honom är mitt råd !!!!    

Jag glömde skriva det: I dagsläget kommer jag aldrig kunna få egna barn (det visste jag inte om när jag gjorde aborten) men jag skulle ändå inte ha tvekat och gjort aborten. Att försöka separera och dela ett barn med denna personlighet är allt annat än vad jag kan rekommendera dig till. Jag har ett tydligt exempel: mannen som jag levde med förut, hans ex och jag fann varandra i hela historien och är en av de bättre vännerna i mitt liv nu och hon delar ett barn med honom och jag säger bara: stackars henne !! Hade jag kunnat på nått sätt hjälpa henne att slippa dela barnet så hade jag gladeligen gjort det för det är en enda pina för hon...

Jag har tyvärr inga råd då jag är i samma situation.
Kan bara säga att jag vet hur du känner.  

Jag förstår dig fullkomligt. Min man är exakt så där.

Tack allihopa för era svar.

Det som gör det hela så svårt är att vi ju har jättebra stunder ihop, och jag märker faktiskt att han ändrar sig lite i taget. Ibland när jag kritiserar hans beteende så kan han bli tokarg, men sedan märker jag att han faktiskt har tagit åt sig, tänker sig för och ändrar beteende.
Han skulle aldrig erkänna det, men jag märker ju hur han ändras. Lite i taget, men det är ändå nåt..
Känns som han är världens underbaraste människa när allt går hans väg, och vid minsta lilla motgång så blir han 15 år gammal, beter sig illa, respektlöst och oerhört omoget. Vägrar lyssna och drar en massa slutsatser som alltid är till hans egen fördel.

Det finns väldigt mycket sanning i det ni skriver. allihopa, men det sjuka är att jag inte har ångest. Jag känner mig inte dålig och värdelös även om han hela tiden påpekar mina fel och brister. Jag blir bara så oerhört arg och går runt med en ständig irritation. Sedan trotsar jag allt han säger, bara för att jag är förbannad, och det är ju inte heller så konstruktivt och moget. Det är ju det som tar all min energi - att vara irriterad hela tiden.

I alla fall. Jag har bestämt mig för att behålla barnet och satsa på förhållandet. Låter tokigt, och jag vet att jag riskerar min lycka men jag känner inte att jag har något val. Jag kan inte göra en abort, jag vill inte. Och som någon skrev innan - man vill inte ha delad vårdnad med en människa med hans typ av personlighet. Jag får helt enkelt fortsätta jobba på det. Inse att han har haft en svår uppväxt som har präglat honom mycket, men han har faktiskt ett gott hjärta.
Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, det får tiden visa. Jag vet att jag är en människa som inte brukar ångra mina beslut, även om de ibland har varit dåliga. Hoppas att jag kan fortsätta så :)

Tack igen för era kloka svar!

Min man är precis likadan. Han har ett stort kontrollbehov och han berättar gärna för mig vad jag gör för fel men aldrig att jag gör rätt.
Ändå stannar jag. För att de bra stunderna fortfarande uppväger. För att han är mina barns far. Men är jag lycklig? Njae. Livet är kort. Jag vet. 

du ska inte döma honom efter hur han är när han är som bäst. I stort sett alla människor kan beskrivas som "världens underbaraste människa" så länge allt är bra. Det är när motgångar kommer och man ser hur människor agerar när det är jobbigt, som man märker hur de egentligen är. Så nej, din man är nog ingen väldigt bra människa...

Jag växte upp med en mamma som var som din sambo.
Jag är över 50 idag och ärren sitter kvar än.
Det hon lärde mig var att inget jag gjorde dög,
Att allt jag var bra på var oviktigt.
Och allt jag misslyckades med var fruktansvärt viktigt och dåligt av mig att inte klara av. 
Jag visste aldrig från dag till dag vad som var rätt och fel, eftersom det skiftade beroende på hennes humör. 
Allt hon sa var rätt och alla som gjorde på något annat sätt än henne hade fel och var dåliga människor.  
Som du förstår gjorde det här mig till en osäker människa med noll självkänsla.
Jag var övertygad om att jag var totalt misslyckad, det var ju vad hon lärt mig.
Det gjorde att jag sökte mig till en man som behandlade mig ungefär likadant som hon gjort, för det var ju så jag förtjänade att bli behandlad, nu när jag var en sån oduglig människa. 
Det tog mig femton år att finna styrkan att lämna honom.
Vi fick två barn tillsammans, han har gjort illa dom, men tack vare att vi skiljde oss så har jag kunnat skydda dom och gett dom en motbild.  

Min mamma och mitt ex har också fina sidor, och dom menar inget illa, dom är bara svaga människor utan självinsikt, men det dom gör är illa, riktigt illa.
Dom bryter ner och begränsar andra människor.
Jag har varit både där du är och där din dotter är, låt honom inte få göra henne lika illa som min mamma gjorde mig. 
Du är den som kan rädda din dotter och dig själv, bollen ligger hos dig. 
Svik henne inte.                

Här kommer jag nästan ett år senare? 

jag är kvinna MEN jag ÄR som din sambo. Jag har full insikt i att jag är sådan. Och när jag lever ensam eller är nykär är jag absolut inte sån. Snarare oerhört förstående för allt såsom badrumsmattan. Men det är som att när en börjar bli irriterad på småsaker som tidigare inte spelat roll så blir det en jävla snöbollseffekt. Nu kan han knappt andas rätt utan att jag stör mig?.

Vi (jag) gjorde misstaget att gifta mig denna gång också. Tidigare har jag gjort slut när jag märker att jag blir helt dränerad och jag VET att jag konstant sårar/dränerar min partner. Men denna gång kändes det ?bättre?. Och jag tänkte att om vi gifter oss komer JAG känna mig tryggare i allt. (Givetvis grundar sig detta i extremt dålig förhållande-självkänsla och att man i 30 år försökt anpassa sig). Så jag är liksom både den som anpassar mig till den milda grad först att det slår över och utmynnar i irritation! som med badrumsmattan då. Först åren så ler jag och är kär och JAG tar upp den förbannade mattan och hänger på tork för ?det är ju inga problem?. Tills en dag man ba ?ta upp din egen jävla matta?! VARFÖR händer inget förrän jag blir irriterad? Ja det är väl mitt fel; curlat för länge. Men sen brister det? så nu är jag den hemska martyren med narcissistiska drag och personlighetsstörning och orimliga krav? 

vet inte vart jag vill komma? men ja, jag avskyr mig själv pga mitt beteende men jag vill påstå att det uppkommer då partnern inte ibland verkar ha en egen logisk hjärna? fan vet jag 🤷?♀️

kanske ska begära skilsmässa för att rädda oss båda ur ett sjunkande skepp