Jag har ett förhållande med en gift man

Sedan snart två år tillbaka har jag ett förhållande med en gift man. Vi är bägge i medelåldern med vuxna barn. Träffades på nätet och vi saknade bägge bekräftelse, kärlek, ömhet och närhet i våra liv. 
Vi har idag ett fantastiskt sexliv ihop och ger varandra det vi båda saknar.  Vi ses 3-4 ggr/mån och pratas vid i mobil flera gånger varje dag. Han måste höra min röst, för som han själv uttrycker det, "är beroende av dig"...Ibland träffas vi bara över en fika på stan och njuter av varandras sällskap. Vi bor några mil ifrån varandra, jag i en storstad och han i en småstad.

Frun och han har ett väldigt tråkigt liv ihop. De kan tiga ihop en hel kväll. Gör inte så mycket tillsammans (bara dom två) men däremot mycket tillsammans med många vänner. Sex har de bara 4-7 ggr/år och det är tråkig initiativlös sex, som han uttrycker, "det kan kvitta"! Ömhet, kärlek och bekräftelse existerar inte mellan dem. Det är det sociala livet i småstaden som håller ihop äktenskapet, det vill säga; barnen, huset, båten, släkten, vännerna... 

Han bedyrar sin kärlek till mig dagligen och hur viktig jag är för honom. Vi älskar varandra men pratar aldrig om en framtid ihop. 
Har inte gått in i detta förhållande för att sabba hans äktenskap. Jag gör ju egentligen så att han orkar stanna kvar i sitt äktenskap och på sätt och vis gör jag även frun en tjänst, genom att ge honom det han saknar så får hon behålla honom, men det vet hon ju inte om... Dåligt samvete har jag inte. 
Att vårt förhållande har ett slut vet vi båda, men inte när slutet kommer. Livet som älskarinna passar bra i mitt liv just nu...

Funderar på hur ni män tänker. Varför stannar man kvar i ett dött äktenskap som man inte trivs i? Är det sociala livet så viktigt att man väljer att stanna kvar för den sakens skull? Är inte kärlek och bekräftelse viktigare? Varför vågar ni inte lämna något dåligt, för att istället söka lycka i ett nytt förhållande med en ny kvinna? 
Det sägs att kvinnor lättare lämnar ett dåligt förhållande än ni män. Varför är det så? Är det så att "man vet vad man har men inte vad man får" eller "det är ingen som vill ha mig längre så det är bättre att stanna kvar"? 

Hur ser ni män och kvinnor på "den andra kvinnan"? Kan det vara en räddning för ett äktenskap?
Ska älskare eller älskarinna bryta för att tvinga hen att ta tag i sina äktenskapliga problem eller fortsätta sitt äktenskap som de inte trivs i?

Ska bli intressant att se om ni har några åsikter....är ju ett känsligt ämne...