• finskaflikkan

    Mina barn



    Det här är MIN och min MANS dotter, Vår sons LILLASYSTER Nicole. 
    Som blev 2månader gammal. Hjärta
    Nicole föddes 1mars 2011 kl.20:27 och dog 30 april under morgonen/natten nån gång.... Gråter

    Vi har TACK&LOV en son på 4år som tyvärr är sjuk i autism, adhd, epilepsi som gjort att vi orkat igenom dagarna knappt! 
    Som (FAKTISKT TROTS sin hemska diagnos) gjort att vi orkat.. för JA de ÄR jobbigt, för JA de är hemskt! Klarat att andas. Som vilken normal människa som helst... Trots ALLA motgångar man haft..  
    De jag VILL säga/undra/fråga är... Finns de andra? Hur klarade/orkade ni? Varför? Hur? Snälla använd denna TS som att lätta era mammahjärtan där vi kan uppmuntra varandra! Hjärta

    Mvh. Kattis... 
  • Svar på tråden Mina barn
  • mammaSöt

    Hon är underbar!!!!! Vet ni varför?

    Vill bara säga att jag har en son med adhd, språkstörning, epilepsi mf diagnoser. Han är nu 9 år och trots lite mer jobb så är det lika mycket kärlek!!!!

    Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara. Har en liten tjej på 7 veckor här hemma. Känns som jag har haft henne hela mitt liv. Hon kompletterar familjen. Som du säger så måste man orka för de andra barnen. För den familj man fortfarande är. Sök stöd hos varandra och hos er kille. Ska pussa lite extra på mina barn nu. Tack för att du orkar dela med dig! Hjärta

  • Callie

    hej! så fin nicole var... Jag vet inte riktigt hur man orkar, men jag har försökt att tänka på saker som jag tyckte var roliga innan min dotter dog, vad som gjorde mig glad redan då. Det kan vara t.e.x måla, simma mm.... Sen försöker jag tänka att jag förtjänar inte detta helvete och jag har faktiskt rätt att vara lika glad som alla andra och lycklig.
    Sen har jag lärt mig att jag var en sån himla mesig person innan som aldrig sa nej eller aldrig ifån, varken när det gällde kompisar eller ansvar på jobbet. Och det har jag ändrat på....jag säger nej oftare och säger ifrån, jag har blivit lite egoistisk och jag gillar det :) men är mer tacksam för vännerna jag har!
    När jag blir riktigt sur så går jag ut jättefort och svär högt fölr mig själv, speciellt på folk inom sjukvården som var inblandade i min dotters död. Jag säger allt som jag känner och tänker sen går jag hem igen och känner mig lite lugnare :) Försök att ta hand om dig själv och gör saker du gillar eller kanske vill göra i framtiden? nytt jobb? nya studier? tänk att du är värd det bästa och ta energi från din familj! Och att nicole vill att du ska må bra och att hon har det bra! Kram

  • Callie

    glömde säga att jag även tog kontakt med psykosocialamott på sös och fick träffa en jättebra kurotor där som jobbar med just förlorade barn, man kan även få remiss dit! kram

Svar på tråden Mina barn