Min son dog i vecka 39 :'(

Min älskade lilla Midas finns inte längre. 

Min lilla grabb fick inte ens chansen att prova på jordlivet och det känns så tungt och orättvist. 
Jag kände i slutet av vecka 39 att något inte stod rätt till. 
Jag kände ingenting längre, det fanns inte längre någon "connection" och rädslan flög över mig och nu är jag täckt av ett osynligt, men ändå så grått dammoln. 
 Jag hade en otroligt jobbig graviditet med havandeskapsförgiftning och en hel del andra krämpor och det är med sorg i hjärtat som jag väljer att skriva av mig här :( 

Det gick så fort alltsammans, på bara några timmar fanns ingenting kvar. Allt var som bortblåst...
Att få beskedet att hans lilla hjärta slutat slå, och att det fanns inget mer jag kunde göra sved så in i helvete inombords. 
Min älskade lilla son fanns inte...
Jag fick se honom en kort stund samtidigt som tårarna föll ner längst mina kinder. 
Han var så vacker och jag känner mig så tom, när jag sitter här utan min son, 21 December skulle han varit här men istället. Fick en stark värktablett, allting var suddigt. Jobbigt.. Hemskt.. 
Jag är så ledsen så jag finner knappt ord att beskriva.
Att lycka kan bli till sorg så fort.
Det var så självklart att min lille son var en Midas, han fick namnet så fort jag fick veta att jag väntade en liten kille.
Alla i min närhet som visste om det var glada och det kändes så bra, trots att jag är en väldigt svag och ung tjej med depression, Aspergers syndrom och kronisk huvudvärk. Det var kanske ödet som avgjorde detta? 
Min kropp var inte redo.
Jag kämpade allt jag kunde för att detta skulle bli bra. För hans skull offrade jag allt. 

Hur kan jag bearbeta min sorg? :( Jag antar att det bara är att acceptera det som det är och gå vidare så gott det går, någon kurator eller psykolog behöver jag inte. Jag visar inte sorgen på utsidan men inuti känns det som en explosion, och ont gör det som bara den. 

Jag har fått en cysta på äggstockarna, och det går antagligen över av sig själv och som inte kräver en behandling. 

Med riktig otur har jag även fått vissa "skador" som eventuellt påverkar min förmåga att få barn i framtiden och det enda jag fått veta är att min mens ska inväntas, och om inte den är åter inom ett par månader kan jag haft denna oturen.. Vad är oddsen liksom?? :( 

Men det enda jag vill nu är att skriva av mig. 
Är tacksam för lite råd och tips för hur jag ska lätta på mina sinnen, bli gladare i vardagen och ta mig vidare på ett så lättsamt sätt som möjligt.