För oss som INTE förlorat ett barn.

Har exakt samma tankar om mina barn. Jag är så rädd att förlora dom så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är ju dom som är mitt liv och utan dom skulle ju allt ta slut. Jag är livrädd att de ska hända en bilolycka, att dom ska få någon sjukdom eller att något annat hemskt ska hända. Jag är överbeskyddande och kan inte låta bli att oroa mig jämt! :(

Jag miste min 11åriga bror när jag var 10 år. Mina föräldrar klarade de, men det var en enormt tuff tid. Jag tycker dom är så starka som lyckades gå vidare!

Hur som helst, jag känner precis som alla ni andra som skrivit. Tanken på att förlora mina älskade barn känns fruktansvärd. Usch så hemskt! :(

Den rädslan har också kommit till mig Alexi. Är livrädd att dö från mina barn. Det är inga roliga känslor. Ångest är bara förnamnet på känslan jag får när jag tänker på detta. Som nån skrev så kanske det inte vore så dumt att gå till en psykolog och kunna få hjälp att avsluta dessa tankar, även om de kanske inte försvinner helt.

Alexi: Jag menade inte att ens tankar skulle försvinna helt, alla föräldrar oroar sig för sina barn. Men jag är verkligen jätte orolig, tänker ofta negativa tankar. Är livrädd att dö ifrån min familj. Är livrädd att mina barn ska försvinna från mig. Jag tänker på detta större delen av dagen och det borde gå att komma ifrån. Man ska inte gå och behöva oroa sig för att något ska hända jämt och ständigt!

Jag beklagar till er som mist ert barn. Jag finner inga ord, jag känner bara smärta!