Hur skaffar man en flickvän?

24. Säg bara inte att jag är ung och att de kommer. Känner mig själv allt äldre och äldre. När jag var kring 20 tänkte jag de kommer senare men de börjar bli mer och mer jobbigt. Menar att om jag inte ens lyckas med vänskap nu hur svårt är de egentligen inte om de ska vara känslor med också?

Nätdejting tycker jag att jag ser som ett avslutat kapitel. Var över ett halvår sen jag var inloggad och tror ej jag återvänder. Tar mest bara emot... Spelar ingen roll vad man skriver heller tydligen, fick beröm av många över en fin presentation men ville för de inte ens lära känna mig.

Jadu jag tycktes inte hitta någon av dem iaf :)Nä därför känns ju nätdejting som bara nått ytligt sist och slutligen ändå. Mer som nått som drar ner självförtroendet. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra åt mitt självförtroende heller, kan ju tycka att jag skulle duga lika bra som någon annan men att ha positiva tankar om sig själv börjar ju kännas rätt menlöst eftersom ingen annan tycks tänka lika om mig. Kan väl visserligen sakna självförtroendet till att ta imitativ men är sämst på att tolka intresse, tycks alltid vara artighet och trevlighet om jag väl gör nått litet ändå.

Intressegrupper. Ge gärna förslag om du har! Kommer nämligen själv inte på så mycket gällande mina intressen. Tycker mest de är osocialt och är de någon gång socialt träffar man bara andra killar. Tänker främst på just bil och hantverks intressen nu då. Har andra intressen som matlagning, resor, shopping osv men kommer ej på hur man skulle kunna träffa någon på de viset? Och träffar man någon för ett par minuter på en resa så är de de och inget mer (iaf hittills).
I en mindre håla så de gör ju sitt. Men skulle nog seriöst kunna flytta om jag hittar kärleken någon annanstans.

Tror så mycket jag bara kan på mig själv, tyvärr kan ändå den mer osäkra sidan visa sig och förstöra. De med att de kommer senare är nog en av de sämsta saker man kan få höra. De är ju NU, helst igår som jag skulle vilja ha någon att krama och pussa på, någon att sitta och titta i ögonen över en romantisk middag osv.Hmm, ja jag vet inte. Helst vill jag ju träffa någon utan så man kan uppleva den där "vi" känslan bara vi två. Åka ut och resa och hitta på grejer bara vi två. Visst går de att göra med barn också men inte alls samma sak. Fast träffar jag någon som visar sig ha barn går hon ju knappast bort bara för de.

Mm, jag tror ju att jag kanske är mer typen som uppskattas senare och inte nu. Fast de känns bara jobbigt att tänka så.Ja de händer säkert någon gång (hoppas jag). Får jag fråga hur ni träffades? Tror jag har ungefär samma problem, knappast nått större fel varken på de yttre heller inre utan bara svårt att ta för mig. Tar ju verkligen emot att göra nått också när de man väl gör inte går bra de heller...Hej du! Ja man kan ju undra. Vissa blir ju tragiskt nog "över". De ändå är väl att försöka med att göra nått iaf. De sägs ju att funkar inte de man gör, försök med nått annat. Undrar bara vad de skulle vara?
Och återigen, visst finns de de som har de värre men de är ju ändå inte mycket till tröst för någon. De viktigaste är knappast heller åldern.

Sant, är nog lite av en sådan typ.

Jag måste ju säga att jag läst och kollat på lite filmer som handlar om just hur man går fram till tjejer och börjar prata med dem. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga. Problemet är ju kanske för min del att jag knappt ens ser någon intressant, alltså är de ju svårt att göra någon "approach" på ingen alls. Fast de är sant, önskar nog jag hade bättre självförtroende när jag väl träffar på någon.
Sen om man väl ser någon är de oftast mycket folk omkring vilket jag tycker gör de svårt att våga/kunna göra nått. Tex kassörskan, skulle säkert våga fråga efter en dejt om de bara var vi två men med 10 pers till i en kö bakom, nja. Sen tror jag de skulle kännas konstigt att stå i samma kassa igen med ett negativt svar från henne. Nu tänker jag säkert för mycket igen om vad allt negativt som kan hända...

Har väl hänt tidigare att någon tjej kommit fram till mig med och frågat nått, men då hade jag inte före efteråt någon tanke på att jag kunde fråga vad hon heter iaf. Tror de skulle vara lättare att agera i en sådan situation.

Så sant är ju att problemet att jag nästans aldrig tar de chanser som finns.

Ja de är ju nått sånt man önskar skulle hända. Kan ju se mig själv med lite som någon som man kan upptäcka med tid. Tror aldrig jag sett mig som någon som inte skulle kunna ha en flickvän, tycker att jag får viss bekräftelse på att de inte borde va så omöjligt som de verkar utifrån andra heller. Fast visst finns tankarna om att nått är fel när de ändå inte händer.Skulle inte tro de va... Skulle helt ärligt inte jämföra mig med typerna som får ta de så långt för att "lyckas".Är ju inte den typen bara. Festerna man oftast är bjuden till är dessutom "killarna från jobbet" fester och ej några tjejer.Man kanske får ge de lite mer tid då.

Då ska hon såklart skriva, "Här är jag, drömprinsessan du väntar på! Se genast till att fixa så jag kan kontakta dig!"
Allt går att lösa med en tillfällig mail heller nått :)

Fler förslag någon?

Undrar nån hur de går är de fortfarande samma.. Helt dött. Försöker leva och vara, ha kul och göra de jag gillar att göra men de innebär ju inte alla gånger att träffa så mycket tjejer. På nått vis känns de ibland väldigt deprimerande. Jag skulle ju vilja hitta på och göra så mycket med någon, kanske är fel att tänka så men de känns meninglöst att göra saker själv ibland. Känns ju som de är ett stort fel redan där, mer heller mindre samma livsmönster nu senaste åren så kanske är där jag måste ändra. Kanske, men jag trivs egentligen för de mesta med mig själv som de är.

Känner mig inte så värst annorlunda mot andra men tydligen är de ju så...

Tänkt att försöka gå ut  nån kväll nu när de är sommar, men är ju inte riktigt min grej, gillar inte att göra de men tänker att de kan ju inte skada. Kanske iaf kan hända nått då.

Ja men de är ju inte sex jag saknar, vad skulle de då hjälpa?
Skulle de däremot gå att köpa vanlig närhet och sällskap skulle de nog absolut vara nått att överväga.
Men läget var å andra sidan desamma när jag var 18, 20,22 osv. Måste ju ändra på detta. Vill inte att de skall vara lika vid 28 heller ännu värre 30 med.

Absolut har jag funderat på att plugga igen. Men å andra sidan har jag rätt nyligen fått ett rätt välbetalt jobb, går i planer om att köpa bostadsrätt osv. De känns mycket mer lockande än att leva som fattig student igen. Men absolut, möjligheten finns ju..

Utseendet är de nog knappast vikten som är problemet, snarare tvärtom, men har svårt att gå upp i vikt också. Egentligen rätt nöjd med min kropp, försöker träna lite styrka och kondition så man iaf inte ser ut som en hösäck.
Tycker själv att de är mitt ansikte som är de mindre attraktiva med mig, alltså de som syns mest. Vissa saker är ju gentekniska och går inte att göra nått åt men har tex varit mer noga med hygienen och använt olika produkter för att få en finare hy. Funderar på att gå så långt som att fixa tandställning också för att få helt perfekta tänder, misstänker de kan hjälpa självförtroendet med om jag vågar göra de.
Senare tid har jag iofs accepterat mig själv mycket mer och börjat tycka om vad jag ser, men undrar bara om andra också ser samma sak? Försöker le och skratta mycket och allmänt ha en positiv inställning och därmed utstrålning fast de kanske inte alltid är så.

Problemet är som jag tror jag nämnt att bekantskapskretsen är rätt begränsad. De flesta har redan familj osv. Vad gör man då? Tycker de är rätt svårt att utöka vänskap bara sådär med, visst träffar man ju lite nya personer men är ju svårt att som vuxen bli insläppt i en redan existerande grupp har jag märkt.
Tycker inte heller om ytlig vänskaplig utan vill väl ha något som faktiskt har betydelse för oss båda.

Ja absolut kan jag ju vara allmänt deppig men mycket beror ju faktiskt på de här. För helt seriöst så känns de faktiskt väldigt fel att alldeles strax fylla 25 och knappt rört en tjej. Och saker som närhetsbehov, vad gör man åt de? Massage, men de är ju kramas jag vill göra, somna med någon någon gång. Den typen av närhet, och att själv få ge av mig. Och bekräftelse, "att jag duger" att tyckas om. Såna saker väcker jobbiga känslor som gör mig ledsen.

Men absolut, jag försöker ju förändra andra saker med till de bättre för att öka grundgående men de känns inte bra att varje dag gå runt med massor av olika känslor som gör tillvaron jobbig. Jag tänker främst på olika saker jag vill göra men inte "kan" göra själv. Sen börjar jag ju komma i en ålder där de jämngamla bildar familj, köper hus, åker ut och reser med sina flickvänner osv. De är ju omöjligt att inte tänka tanken att de vill jag också, för de vill jag.

Men tack för ett rätt bra svar iaf!

Ja visst förändras och utvecklas man mycket under dessa år. Och visst går de säkert också snabbt att träffa någon, de kan ju fast ske ikväll. Men har ju efter "omständigheterna" nära på noll förväntningar och eftersom situationen ser ut som den gör så.. Liksom har de inte hänt nått hittills undrar man ju vad felet är?
Kanske var en orsak till denna trådstart, för nått känns ju väldigt fel, har väl konstaterat att de just är att jag knappt alls kommer i kontakt med så mycket tjejer och därav är chansen att träffa någon också därefter.
Nu tycker jag att du faktiskt kommit med en del konkreta idéer  om vad man faktiskt kan göra, bra!

Jag går ju inte runt och tänker på att jag är ful heller oattraktiv, och speciellt inte om jag rör mig bland folk heller så. Får kommentarer av nya personer jag träffar att jag verkar så positiv och glad. Men samtidigt har jag aldrig direkt fått höra nått direkt bra om mitt utseende, att jag är snygg, fin heller nått sådant. Tidigare tänkte jag väl mycket mer att jag var ful och tyckte inte om mig själv och då är de ju svårt att ge den utstrålningen jag nu har samt att de ju ändå någonstans finns kvar i bakhuvudet som en "ursäkt". "Jag är på nått vis oattraktiv, därför vill ingen tjej ha mig" De är verkligheten, jag har inte motsatsen bevisad och då är de ju svårt. De spelar ju liksom ingen roll om jag älskar mig själv till 100% och har världens bästa självförtroende och enbart positiva tankar om mig själv. För som sagt, verkligheten har aldrig bevisat de för mig, jag har ingen bekräftelse på att de skulle vara så. Nu låter de säkert bra mycket negativare än vad de är men förstår du tanken och hur svårt de är att se de som nått bra?

Som sagt där var de ju konkreta tips, för väl enbart skylla mig själv nu om jag inte tar åt mig och testar dem ;)

Nej jag gillar ju inte att gå ut på de viset, har väl intalat mig själv att ändå försöka göra de någon gång i sommar. Även om de känns så otroligt ytligt och "inte som mig" så kan de nog vara ett ganska lätt sätt att få lite bekräftelse och kanske nått till.. Men jag vet ju inte, tidigare skrämdes jag faktiskt av tanken om att om jag ensam går ut, vad är de då som säger att jag inte blir ensam där också och tänk om inte alls får nått gensvar av någon? Ungefär så, men gäller väl bara att testa, tänker ju iaf inte så nu längre.

Sen är de väl lite så att eftersom jag inte gillar att gå ut och festa på de viset (alltså har nog inget emot att gå ut och dricka vin heller någon drink heller så på nått "finare" ställe med rätt sällskap..) Och inte heller skulle vilja träffa en tjej som gillar att gå ut så speciellt ofta så tänker jag ju mig att de är fel ställe att träffa någon på. Men har ju inte heller kommit på nått bra annat ställe att kunna träffa någon på, man vet ju heller aldrig iofs.

Har ju en del äldre vänner men när man hör om fler och fler av de före detta klasskompisarna som får barn, köper hus och gifter sig och själv står jag ungefär på samma ställe som då. Men de är klart, skulle nog inte vilja ha barn heller så nu heller och som kille känns väl inte pressen lika stor, finns ju ett antal år kvar tills de skulle vara "panik".

Kan kan man väl göra de mesta själv, men finns ju "två olika kategorier" av grejer jag själv upplever de som att de nästans krävs någon för att få ut de på de viset jag vill.
De första är ju rätt givet, jag vill åt den där romantiska känslan, längta efter någon, känna de där man känner när man är tillsammans osv. Närheten med förstås, kramas, sitta och mysa på kvällen osv.
Men de jag främsta tänkte på i mitt förra inlägg var saker som att åka ut och resa, jag skulle vilja göra de med någon som jag är nära, tänker mig att jag vill göra de med en flickvän. Sen sitta och dricka vin på en uteservering nu en sommarkväll. Sitta och titta på solnedgången vid havet. Bara sitta och prata, heller bara vara, titta varandra i ögonen.
Som sagt går väl att åka ut och resa själv, eventuellt med någon vän men de blir inte samma sak, rätta sällskapet är halva grejen minst!
Även om jag tänker mig att jag vill göra den här typen av saker med just min flickvän (tänker mig ju ett utbyte rent känslomässigt, romantiskt och sen närheten också) så skulle jag nog eventuellt kunna åka ut och resa heller gå på en uteservering med en tjejkompis med, om jag hade någon. De är iaf av större betydelse att de skulle vara en tjej som jag gör den där typen av grejer med. Just för att utbytet blir så mycket större, tänker som sagt på de jag skrev men också rent intellektuellt om de bara skulle vara rent vänskapligt.
Givetvis skulle de ju för mig vara viktigt för bekräftelsen också och tänker mig att om jag tex skulle en tjejkompis redan så skulle antagligen självförtroendet öka och då även chanserna att sen så småningom också kunna träffa någon där känslor sinsemellan finns.

Jag kanske uppfattas som väldigt negativt inställd men tro mig, de är jag inte annat än när jag möjligen är själv och känner mig ensam. Och de tror jag väl att de flesta kan känna? Typ någon jobbig dag.
Jag går som jag redan skrev inte runt och tänker på de här och "att ingen vill ha mig". Tvärtom försöker jag verkligen vara så positivt inställd som möjligt, och speciellt när jag umgås med någon. Men som jag skrev de påverkar ändå eftersom de ju faktiskt får ses som iaf lite onormalt att allt är som de är, de är faktiskt svårt att inte tänka på de. Och de som händer är ju faktiskt att man kan känna sig blyg och nervös av att prata och vara med tjejer speciellt om jag tycker de är söta heller finner dem intressanta. Man vill ju på nått vis visa sig bra och "duglig", kanske lite omedvetet att man tänker extra på att göra och säga saker så bra som möjligt istället för att inte tänka så mycket.
Men faktiskt har jag också varit på samtalsterapi och pratat lite om mina tankar om de här..

Tack igen för dina utförliga och intressanta svar!

Alltså de är ju omöjligt att inte jämföra sig med andra, vi söker likheter och hittar vi inte dem blir vi "onormala". Jag vet väldigt få personer som aldrig skulle ha varit tillsammans med någon och de jag vet tycker jag att de är rätt uppenbart varför de inte "lyckats få till de". Jag är livrädd för att bli en av dem, jag definierar mig inte med dem men tänk om andra ser mig som en sådan? I min ålder och med de jag umgås med vet jag faktiskt ingen som aldrig haft någon, precis ALLA verkar ju dessutom ha någon och om inte så hade de haft och nu valt att inte ha någon. Så vad är normalt? Jag ser min situation som onormal, jag är knappast ensam om den här situationen och försöker inte ens tänka på de här viset. Men de är ändå så lätt att komma på tankarna vad som är fel med mig, duger jag inte? För som jag redan var inne på kan jag ju se mig själv som en rätt normal och vettig kille men ser inte andra mig som de, ja vad är jag då? "Vad heller var är felet?"

Visst kan jag ju försöka släppa de där kraven om att alltid ha en positiv utstrålning men jag har också märkt att folk blir mer undvikande och osäkra om man inte är glad och positiv.
Jag har faktiskt ibland önskat när jag känt mig ledsen och tycker allt är jobbigt att någon skulle se de på mig och fråga mig hur de är. Men konstigt nog tycks ingen se de, jag vet inte om jag visar de för dåligt heller om andra mest ser mig som glad och positiv. Ja de är ju de jag oftast får höra iaf.
Förut kunde jag ofta vara osäker och rätt nervös av mig i olika "jobbiga" situationer, någonstans slutade jag bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig då och nu händer de ju dels inte lika ofta och händer de så tänker jag inte att andra nog tycker jag är konstig heller nått.

Annars tänker jag oftast inte heller så mycket på vad andra tycker om mig, tror inte jag gör de särskilt mycket mer än någon annan. Visserligen har jag ju under delar av livet tänkt att jag är ful heller att de är andra fel med mig och de har ju påverkat självförtroendet och är nått som finns kvar. Likaså har jag väl bland vissa hamnat i någon roll där jag lever kvar i mitt gamla jag och de påverkar ju också i fel riktning.

Och med tanke på åldern, nej 24 är ju inte så mycket på de viset. Men snart fyller jag 25, vad är de som säger att jag inte sitter här vid 30 och ställer mig samma frågor som nu? Och problemet med att uppleva saker mycket senare än vad som anses som normalt finns ju absolut där..
Förutom oerfarenhet och osäkerhet, alla saker jag känner och vill göra.. Tankar om nått faktiskt är fel..
Jag vill ha "bekräftat att jag duger" skulle jag väl kunna uttrycka de som, fast de egentligen är rätt obeskrivbart.
Jag vill lösa de här "problemet" så fort som är möjligt.
Jag tror inte många riktigt förstår känslan av att ofrivilligt vara singel. För tankar som "varför lyckas andra men inte jag" "vad är fel" osv blir en vardag. Man blir än mer osäker på sig själv för även om man tycker om sig själv, accepterar sig själv med sina brister och absolut inte tycker att de skulle vara så konstigt att någon skulle vilja vara tillsammans med en. Ja då känns de igen konstigt och jobbigt varför man fortfarande går här själv. Man kan under perioder helt acceptera att de är som de är och må riktigt bra och bara leva. Så som de antagligen skall kännas. Men sen kan man igen längta efter någon av olika orsaker, och ja vad gör man?
Lika så är frågor som om någon en dag kommer visa ett intresse för mig men jag egentligen inte finner henne så värst intressant, kommer jag då kunna vara ärlig mot henne och mig själv heller kommer jag vara med henne ändå för att hon iaf kan ge mig de jag saknar?

Men som du var inne på kan ju svaret likaväl vara för att jag aldrig direkt varit ute så mycket och inte heller i vardagen haft speciellt stor kontakt med tjejer. De är väl den varianten jag tror mest själv på att svaret ligger i men ställer mig ändå lite frågande och tveksam på nått vis.
Jag missade att skriva de i mitt förra inlägg men nu när du var inne på de så verkar de så ytligt ändå, för jag kan samtidigt tänka på att de är som de är för att jag skulle vara ful heller nått.
De har ju faktiskt också varit lite motigt att gå ut just för att jag är själv, nu är jag visserligen inte längre ensam utan har faktiskt vänner och kompisar men de är ju inte heller typer som går ut så ofta. Dessutom har de ju familjer (de äldre) och de som är yngre har flickvänner och är inte heller typer som dricker och festar.
Då står jag där själv ändå :)

Visserligen är de en på jobbet som ett par gånger undrat om vi ska gå ut men då har de oturligt nog inte passat. Men är väl den personen jag tänkte försöka hänga med ut nu då.

Till en gräns är de ju säkert de jo, men tycker ju tillika att även om jag inte känner mig nervös heller osäker och genuint försöker intressera mig för någon tjej istället så verkar hon istället inte alls vara särskilt intresserad och skulle hon vara de lite mera så har hon ju givetvis redan pojkvän och är bara allmänt trevlig heller nått. Visserligen träffar jag väl återigen inte så många men hittills är mina erfarenheter precis så där.
Tycker ju dessutom att jag har andra brister i min sociala förmåga emellanåt, tycker jag har svårt att komma på saker att prata om tycker de kan vara mycket tystnad. Men vet inte heller om de är ett problem , för egentligen har jag inte behovet av att prata massor utan lyssnar oftast hellre på vad andra säger. Jag själv trivs med att vara så (oftast) men de känns ändå ibland som jag förväntas säga nått och blir istället "otillräknelig".

Jag fastnade för en sak redan i citatet "Upptagenheten av att hantera de inre upplevelserna får konsekvensen att livet läggs på hyllan i väntan på att må bättre"

Precis så är de, och de är till stor del pga de som jag valt att börja prata med någon. För att kunna hantera känslorna och tankarna och faktiskt fokusera på livet.

Du säger att jag skriver bra och de är de inte ensam om att säga men de verkade ändå inte spela någon roll när de kom till nätdejting. De fanns så mycket andra problem och frågetecken och verkade faktiskt inte gå ut på heller fungera på de vis jag trodde de skulle göra de på.

Jag kan nog skriva precis hur mycket som helst om dom här sakerna och vad jag tror och tänker samt känner kring dem, för jag söker verkligen ett svar på min fråga.

Oj, nu har jag mycket att svara på :)

De här hänger ju ihop lite med fler av de saker som skrivits nu så tar de som en "helhet".
Alltså jag kan ju gott och väl tycka att jag accepterar mig själv, trivs med vem jag är osv. Visst finns de saker att utveckla och förändra (vissa har jag skrivit om, vissa kanske spelar mindre roll) på vägen till en bättre människa.
Men frågan jag ställer mig är var sätter man gränsen? Skall jag vara en helt perfekt person för att lyckat få till en relation? Jag menar, de finns personer som lever rätt lika som mig och de har ju någon. Tankesättet går runt, "var är felet" "Är jag felet"...
Men som sagt, vissa saker vet jag att betydligt skulle öka mitt "attraktionsvärde" och de är saker som jag försöker jobba på och saker som jag även tagit hjälp utifrån för att genomföra (samtalsterapin). Men jag ser de ändå inte som omöjligt att kunna få till en relation i nuläget heller, men uppenbarligen är de ju något som ställer till de och därav tar jag hjälp av er med denna tråd.

Jag tror jag tvivlat för att de känts så ytligt, jag har aldrig sett mig som direkt snygg och som sagt heller aldrig gillat att festa, varför skulle jag då gå dit och dessutom ensam har jag frågat mig? Nu har jag ju visserligen på senare tid ökat på självförtroendet och faktiskt kunnat tänka mig att gå ut och se hur de, de är ju absolut inget måste att gå hem med någon heller nått sånt. Skulle faktiskt känna mig glad av att bara socialisera med någon tjej (fast de skulle nog inte heller vara ett måste första gången).
Så egentligen handlar de nog om självförtroendet och andra bakomliggande problem, jag har också nog känt mig "rädd" för att ens prata med tjejer men tycker faktiskt jag kan känna mig bekväm med att göra de nu.
Sen bristen på kontakt med tjejer överhuvudtaget i min egna ålder, den sträcker sig nog mest till rent vänskapliga relationer och någon seriös sådan var de några år sedan jag hade (hon bor långt bort och har nu familj osv, tidigare träffades vi iaf varje sommar och umgicks rätt mycket men börjar bli ett antal år sen nu).
Så de var ju de här med bekräftelse på att någon tjej vill vara med mig tror jag också påverkar.

Jag har nog som sagt inga direkta krav på att jag skulle behöva vara attraherad av henne heller känna nått "pirr". Faktiskt så skulle jag gärna umgås med en tjej rent vänskapligt för att få mer erfarenhet av hur de är att göra de, typ någon att prata med, kanske gå ut och luncha med heller såna saker. Inget komplicerat (fast jag såklart inser att de kan bli problem med den typen av relation kille/tjej). De skulle iaf ge mig bekräftelse på att någon vill vara med mig. sen tror jag att om en tjej visar att hon vill vara med mig på ett mer kärleksfull vis, kramas osv så skulle jag nog ändå känna mig så sjukt lycklig att jag skulle känna mig "kär"..
Jag måste dock säga att jag har svårt att vara "falsk" mot någon för att få ut något av egen vinning av de, jag menar en tjej jag faktiskt inte alls skulle gilla att vara med skulle jag inte heller kunna vara med på ett vis som sen skulle såra henne. Men som jag nog sagt tidigare, de är få tjejer jag faktiskt skulle tycka var rent fula och inte alls kunna känna nått för..

Och jag skulle gärna "dejta" fast hundra tjejer innan jag skulle träffa någon men jag måste ju fortfarande få de där "dejterna", hur får jag de? (orsaken till denna tråd).
För jag tror ju som du är inne på att de "rullar på" bara jag skulle få en början.

Jag tror jag skjuter de där åt sidan för tillfället, de känns inte direkt aktuellt som ett problem, var nog mest nått sidospår jag kom in på i tidigare inlägg. Men tack för råden"

Nej, jag kommer faktiskt inte på några direkta sätt att träffa människor på annat än de vi redan tagit upp. Inte sätt som naturligt skulle innebära att kunna lära känna någon iaf.
Största problemet som faktiskt hindrat mig för att göra nått är att jag känt mig ensam. Som sagt har de känts så motigt att ta tag i de. Jag vet att de är som du säger, jag måste bryta mönster för att få förändring och jag hoppas jag kan få hjälp med de genom samtalsterapin också. Hur de går med den, jag har varit där för få gånger för att konkret kunna säga något om hur de går.

Största problemet med nätdejtingen är att jag bor på en liten ort = väldigt få tjejer aktiva inom närområdet. Visserligen skrev jag till tjejer en bit bort också men tyckte de genast blev så komplicerat då.
Sen kändes de verkligen inte som jag förstod hur man skulle skriva och göra, för att få kontakt med tjejer till en början var väl inget jätte problem men sen var de olika scenarion som upprepade sig. Hon kunde sluta svara, hon meddelade att hon inte var intresserad, de rann ut i sanden av att vi nog var för långt ifrån varandra. Osv. Såklart gjorde jag väl också bort mig ett par gånger när jag väl fick kontakt med någon lite bättre..
De finns flera "problem" men de spelar nog mindre roll, kommer inte testa igen.. Känns som de är bättre att börja i verkliga livet.

Vad jag trodde var att man skulle lära känna någon under en viss tid som kändes bra för båda, sen ta de ett steg vidare med att börja prata med varandra och känns de fortfarande bra träffas.
Dock verkade de som att de nog skulle varit bäst att föreslagit att träffas ganska hastigt och sen hade de gått som de gått. Men ja jag vet inte, jag vill helst veta nått om personen man kommer träffa och bor man ett antal timmar ifrån varandra så kände iaf jag att de var bra att skriva lite mer först.

Kul att de intresserar flera :)

Egentligen har jag väl kommit fram till att mycket handlar om att komma i kontakt med människor i nuläget samtidigt som man kan jobba med sig själv på andra plan. Visst finns de fortfarande frågetecken men de är en bra början.

De med åldern börjar ju bli uttjatat, men ja de är ju fortfarande ett problem.. Du nämnde en av de största orsakerna, att man inte har någon erfarenhet i hur tjejer beter sig i en relation, igen erfarenhet av vad man kan och skall förvänta sig osv. De lär ju garanterat skapa problem och de känns som de finns minst 100 fallgropar att snubbla i före man ens kan tänkas ha en liten aning. Liksom de är såpass ovanligt ändå att vara helt oerfaren vid den här åldern så att även fast jag inte ser de som ett problem så lär de med högsannolikhet vara de.

Som jag redan var inne på i mitt svar till "taggigros" så kan jag känna mig rätt nöjd med livet. Såklart är de långt ifrån ett perfekt liv men måste man ha de?
Jag är en person som vill ha trygghet och inte massa spänning. De känns som tipsen man ständigt får är att ha ett väldigt aktivt och spännande liv, visst jag förstår att ju mer man sysselsätter sig desto fler människor lär man träffa. Men jag vill ändå göra saker jag trivs med att göra, de samma gäller vem jag är, visst håller jag absolut med dig att den socialakompetensen går alltid att öka men jag tycker mig ändå ha såpass hög sådan att jag borde klara mig? (Förutom att den ständigt utvecklas och ökas genom livet). Visst har jag drömmar jag skulle vilja genomföra i livet men vad spelar de egentligen för roll?

Och en "funktionell man med sunda värderingar", vad är de? :)
Min definition på de är ganska mycket mig i nuläget, möjligen lite mer att jobba på just funktionella biten.

Men jo jag håller med, sociala biten går aldrig att få nog av erfarenhet från, så är de bara.

Varför jag saknar en flickvän har både ett enkelt och ett mer svårt svar. De enkla är att jag saknar känslorna, närheten och romantik, som jag ser de är de bara en flickvän som kan göra att jag kan få de. Men visst, kan jag få de på annat vis så skulle jag inte behöva en flickvän i nuet.
De mer långsiktiga och svåra svaret är att jag ju iaf så småningom verkligen vill träffa den riktiga kärleken, jag vill ha någon att bilda familj med och skapa en framtid tillsammans med. Då är vi ändå där, jag vill ha en tjej.

De bakomliggande punkterna du pratar om är för mig grundläggande mänskliga behov, återigen jag ser inte hur jag kan bli lycklig och få de på annat vis än genom en flickvän, gör du heller någon annan de?

Och jo, jag har testat saker om jag inte redan skrivit de, jag har gått på massage för att få beröring men de är ändå inte samma sak som att kramas och såna saker. De känns ju bra och så och de gör inte lika ont att tänka på sen jag började med de men jag längtar ändå efter mer och annan närhet.
Dessutom känner jag ett starkt behov av att också få ge till någon, jag vill krama en tjej, jag vill hålla om en tjej.
Men har du ett svar på de, ingen skulle nog vara lyckligare än mig då :)

Men som sagt, de finns ju saker att förändra i mitt liv (som jag skrev högre upp) men jag ställer mig igen frågan, till vilken nytta? För de finns fortfarande killar som lever precis som mig som har flickvänner.
(Svaret är ju givetvis för mig själv och min egna lycka) men de känns ändå som jag måste uppnå perfektion för att kunna få en flickvän, jag tror ju inte problemet ligger enbart här. Jag inser ju mer och mer att de som "taggigros" skriver (att komma ut och faktiskt träffa tjejer) är av betydligt större vikt än att enbart jobba på mig själv (samtidigt skulle de ju vara bra träning för den sociala förmågan med att helt utan förväntningar kunna gå ut och bara försöka vara social).

Men jag förstår givetvis din point och att de inte alltid kommer kännas bra att genomgå en förändring heller.
Jag tycker att även om de är rätt "allmänna råd" du ger så är de absolut saker som går att tillämpa för att utvecklas.

Ja gjort är ju gjort och att leva som man förlorat sina bästa år funkar ju inte, jag saknar ju inte direkt nått annat
än att jag kanske kunde tagit tag i problemet mycket tidigare än nu. För som du säger kunde de varit värre..

"Det absolut första du skall jobba på är att vara helt och fullkomligt open-minded, har du fördomar?(alla människor har fördomar), skicka ut fördomarna genom fönstret, det är inget som man bara gör, och du kommer lätt halka tillbaks i gamla hjulspår, men jobba på din öppenhet varje dag så kommer du komma framåt rent socialt på alla plan mycket snabbare än vad du annars skulle göra. Det är när du sätter begränsningar på dig själv som du kommer märka att du får fler väggar att slå dig igenom än annars."

De där kanske var de mest konkreta du skrev, givetvis har jag fördomar. Och givetvis sätter jag begränsningar på mig själv (som faktiskt ställer till de).
Men vad har du då för tips för att ändra på de? Och vilka fördomar skall jag göra mig av med? (Helt fördomsfri känns ju som en omöjlighet, dom kommer ju alltid leva kvar till en vis grad?)
Själv har jag två rätt stora saker jag faktiskt skulle vilja åstadkomma men som av olika orsaker känns svåra att genomföra (låter de vara osagt specifikt vad de gäller nu) de som egentligen hindrar mig från att göra dem är att jag skulle vilja prata med andra om dem (vilket jag har svårt för med just de personerna jag skulle behöva säga de åt). De vet jag att är en begränsning för mig själv som jag vill ta bort men hur gör jag?

En annan sak är ju de här med att själv gå ut. Svaret är väl att "gör de bara" men hur motiverar man verkligen sig själv till att göra saker man inte är bekväm med att göra? Hur kan man kanske tom göra de i mindre steg?

Hej!

Jadå, de flyter ju på mer heller mindre som vanligt, så veckan har nog varit bra, själv då? :)

Jag måste återigen säga att du kommer med många intressanta infallsvinklar. Egentligen vet jag ju redan svaret (heller vad jag borde försöka göra åt mitt problem) men du belyser de hela på ett vis som verkligen gör att de för mig känns lättare.

Som jag redan var inne på försöker jag verkligen tänka positivt, men de är liksom som någon meningslöshet, hopplöshet om man så vill som dyker upp. ALLA möjliga killar verkar ju ha tjejer men inte jag. Svaret är ju som vi är inne på att jag inte träffat så många och inte agerat på ett sätt som skulle kunna lett till nått. Men tankarna om att jag inte skulle vara bra och duga dyker upp ändå, för jag har ju iaf försökt lite..
Men absolut, jag vill inte fokusera på fel och brister på mig själv och jag försöker tänka positivt så långt de går.

Dock måste jag medge att i grunden kan nog mitt självförtroende vara lite skadat och såklart de här påverkar, att jag aldrig haft någon och inte egentligen ens kan påstå att jag varit särskilt nära till annat än vänskap.
Och de är ju klart att då finns också tankarna om att jag ser mig som "ful", någonstans kan jag kanske inse och tycka att utseendet inte verkar sådär jätte viktigt när de kommer till hur ni tjejer ser på en kille. Men för mig själv som ser mig själv 24/7 är de ju också lättare att se mina brister och omöjligt att inte jämföra mig iaf lite grann med andra. Kanske hitta saker jag stör mig på och inte alls se dessa "fel" hos någon annan.
De i sin tur påverkar självförtroendet och i sin tur hur man agerar mot tjejer..

De finns egentligen olika scenarion vad som kan hända om jag pratar med en söt tjej, ofta förmår jag mig inte till att säga så mycket mer än ett hej och ge henne ett leende, får oftast de samma tillbaka men sen känns de ganska dött. Kommer inte på nått speciellt att små prata om.. De här händer i mer vardagliga situationer, tex i affären, på jobbet osv. I dessa situationer känner jag mig oftast inte så blyg och nervös men kan tycka de är jobbigt att jag inte kommer på nått att säga.

Sen finns de situationer där de medges att faktiskt prata lite mer, då kan jag igen känna mig mer nervös och blyg av mig. De kan hända om tjejen är den som faktiskt börjar prata lite mer heller om en situation uppstår där behovet av att prata finns. (Händer inte ofta)
Men å sin sida har jag ibland inga som helst problem att prata med vissa tjejer fast de är snygga, kanske för att jag inte är intresserad av dem. De beror förstås mycket på vad de gäller och om de tex är ett ärende jag skall framföra till henne heller så.

På nått vis tror jag att problemet kan vara att jag (också omedvetet) vill visa mig duglig och bra för tjejen, heller att jag tänker för mycket på vad jag ska säga att de känns mer nervöst och osäkert än att bara säga nått spontant.
De var förövrigt intressant de du skrev om dig själv, för jag känner precis de motsatta.
Oftast är de de mer blyga tjejerna jag faktiskt intresserar mig för och jag kan känna mig väldigt osäker på henne om hon inte säger så mycket. Då kan jag tänka att hon nog inte vill prata med mig. (Fast hon då kan känna de samma)

Oftast är jag nog inte så "på", de är faktiskt få tjejer som genuint fångat mitt intresse just för att jag inte heller träffat så många. Men  faktiskt en som gjorde de och henne träffade jag på under en viss tid och började faktiskt prata mer personligt med  henne. Genom några andra frågor fick jag veta att hon dels var äldre än mig själv med ett antal år och upptagen.
De är nog ett av de vanligaste scenariorna, oftast har jag fått reda på de på annat vis än genom att prata så mycket med henne och sen när jag fått veta att hon har någon annan känns de inte som att jag vill vara där och förstöra nått heller själv förälska mig i henne men veta att hon har någon annan.

På nått vis kan jag väl ibland leva i drömmen om att en tjej skulle komma fram till mig och börja prata med mig (kan ju då tänka att hon "accepterat" mitt yttre) och gett så tydlig de går bekräftelse på att hon vill prata med mig. Sånt lär ju inte hända men jag har nog faktiskt lite problem med att veta om en tjej har nått intresse av mig.. Å andra sidan träffar jag ju inte så många men ser jag någon i vardagen önskar jag ju att jag kunde prata lite med henne iaf. Hej och leendet går som sagt oftast bra men sen då?
Givetvis har jag ju också en rädsla för att bli avvisad och jag vet ju att de skulle kännas jobbigt att råka ut för flera dissar före jag alls skulle komma någon närmare.

Nu blev de en rätt lång text men för att summera de så känner jag mig oftast nervös inför tjejer som intresserar mig, kan vänta på att hon skulle börja prata med mig heller iaf visa att hon ger ett "ok" för mig att göra de.

De är återigen bra tips du ger. Just att vara själv "ensam" känns som ett hinder för att jag kan tycka de är konstigt att gå till tex ett fik helt själv. Kanske har för förutfattade meningar om att andra skulle tycka jag var konstig som sitter där helt själv. Sen kan jag också tänka att de "nog inte är någon mening, jag kommer sitta där själv hela tiden och kommer att gå hem med samma erfarenheter som när jag gick dit". Och de tankarna vet jag är fel, men fortfarande svårt att verkligen göra den typen av grejer. Jag vet att de inte är "farligt" heller skadar att göra de.. Men de är ändå svårt.
Men skall jag vara helt ärlig har jag nog kommit en bit på väg med att bryta den typen av mönster men de känns som de är mycket större steg som krävs för att förändra.
Sen tycker jag de faktiskt är svårt att socialisera med andra på tex ett café heller så. Alla sköter sitt och de hör inte till normen att man skulle börja prata med någon. När jag varit utomlands är de där så mycket lättare, då är de från början "accepterat" att prata med främmande personer, här är de mer "alla sköter sitt".

Angående fördomar om ytlighet har jag känslan av (tar de väldigt kortfattat nu) för att "lyckas" måste man ha de yttre till sin fördel. Jag tänker inte på att gå hem med någon nu men överlag. De känns också som de till stor del för killar handlar om just att lyckas få med någon hem men oavsett om man har de som mål heller inte får man den stämpeln på sig och kanske då tjejer blir mer "kalla" av sig för att man inte skall tro nått. De skadar ju inte att prova men jag är faktiskt rädd för att få ännu lägre självförtroende om jag testar gå ut och misslyckas totalt..
Jag försöker inte bedöma enskilda personer om dom är ytliga heller inte, de är mer deras egna problem om dom generellt uppför sig på ett sådant sätt.

Jag vet att jag är en person som tänker väldigt mycket och de mesta av de jag nu skrivit är rätt blandade tankar men vad jag faktiskt kommer på att är problem för mig i mitt agerande.Jag vet att en sådan större förändring skulle medföra förändringar för mig själv med, men jag undrar om de nödvändigtvis skulle vara åt de bra hållet? Här jag nu bor har jag trots allt familj och de få vänner jag har. Jobb att gå till osv. Jag vet faktiskt inte heller om de är just mig som person de är "fel" på i den bemärkelsen. Jag menar, jag lär ju ha samma sociala erfarenheter sen med? Fast de är klart, i en större stad med mer människor är de ju lättare och snabbare att öva upp dem, men de lär ju inte vara omöjligt här heller..
Gymmar gör jag inte heller, har inte känt behov av de, tränar mest kondition och styrka får jag på annat vis. Men tror jag förstår vad du menar.

Hej!

Ja kanske jag tänker lite väl mycket och att de också blir ett problem i sig..?

Alltså de är så olika de där, vissa tjejer tänker jag knappt alls på vad hon tycker om mig, andra kan jag tänka rätt mycket på vad de tänker om mig. Men egentligen är nog hela den här biten av problemet nått som blivit för att jag inte haft så mycket kontakt med tjejer.
Alltså jag tänker ju inte att ni är "farliga" heller nått sånt :) De blir mer omedvetet att vara försiktig än att chansa och de som hjälper bäst är nog övning. Fast där är ju grundproblemet kvar, jag träffar inte så många alls och som de är nu kan de gå långa tider mellan att jag gör de.
Så klart är ju självkänslan med i den här biten också men tror att den kunde bli bättre om jag faktiskt skulle träffa på mer tjejer (men killar med för den delen), liksom nått med bekräftelsen på att fler vill vara med mig å så.

"Den person du träffar ska acceptera och tycka om dig för den du är, brister och allt"

De är nog den biten jag har svårast för, hur någon skulle acceptera och tycka om mig precis för den jag är.
Ofta tänker jag att de inte skulle vara konstigt om jag hade en flickvän, jag kan se olika situationer i vardagen och hur de kunde vara. Men vägen dit ser jag inte alls, jag har ingen aning om hur de skulle gå till och hur någon skulle se mig som den perfekta killen. Och speciellt med tanke på brister jag själv ser, inte de bästa självförtroendet heller självkänslan osv. På nått vis känns de som jag skulle behöva jobba massor på de bitarna men till vad och hur? För å andra sidan lär väl ingen vara helt perfekt i den bemärkelsen? Och allt oftare tänker jag ju att jag är nog rätt lika andra ändå rent ytligt. Alltså känns de mest som de är bekräftelse jag saknar och att de faktiskt skulle göra mycket på hur jag ser på mig själv.
Och då kommer jag in på de andra du skrev:

"Självkänslan kommer inifrån, den ska inte vara beroende av vad andra personer tycker om dig. Eller hur?"

Och nej självklart skall den inte de, men jag undrar, hur skapar man en så bra självkänsla med noll bekräftelse utifrån? De var de jag skrev tidigare, de jobbiga är att aldrig hört nått bra om mig, jag känner mig som ett frågetecken där. Ungefär att stämmer de jag själv vet om mig heller är de helt fel mot vad andra ser? Nu tycker ju inte alla lika och alla skulle knappast gilla vad de ser men ändå skulle de betyda mycket att få positiv bekräftelse över vem jag är.

Jag tänkte lite mer på vad jag specifikt är "rädd" för, jag vet faktiskt inte om de direkt är att bli avvisad heller. De lär ju liksom hända (som du skrev), de kan ju ta bra många gånger innan de blir rätt. Men någonstans kanske jag känner att de jag är mer rädd för är att faktiskt ta kontakt för att jag tänker på nått vis att de kan bli nervöst, stelt och helt fel. Jag vet inte vad jag ska säga..
Jag pratade faktiskt om de här sista gången jag var på terapisamtal och där var väl svaret också att öva och de är ju sant.

Grundproblemet är ju ändå var hittar man någon att "öva" på och lika så var man kan hitta någon där man kan skapa djupare kontakt och prata mer? De är väl de jag undrar mest över just nu :)
De känns som en lätt fråga och svar har du redan gett men de känns ändå svårt på nått vis, kanske de bara blir svårt för att jag tänker så mycket igen. De var väl just de med att tex gå ut och fika, de skadar ju inte och de är ju saker som är trevliga att göra men ändock svårt att se hur jag skulle kunna träffa folk vid ett sådant tillfälle.

Resten av de jag skrivit  om tror jag ter sig rätt naturligt bara jag får en början på de hela.

De sista som du skrev, ja jag önskar att jag skulle känna någon sådan.

Ja alltid ett tips, men helt ärligt så tror jag ändå inte riktigt att de skulle vara nått.På nått vis inte så konstigt med tanke på vad och hur du skriver va? Jag kunde nog skrivit ett lite längre svar till dig med men för de första låter de som din inställning är lite fel och du påstår dig ju ha "svaret" själv...
Ja hej!

Jo, var faktiskt iväg på en liten grej, mest på skoj och för att vara lite social. Kändes faktiskt lite nervös och var tveksam på att åka men gjorde iaf de. Nu var de väl mest för att vara lite social och så och inte för att kolla efter tjejer men iaf nått!
Ska iväg på en liten resa över dagen i nästa vecka också och antagligen ut och äta med några bekanta i helgen. Men sånt brukar jag ju kunna göra anors med, trevligt och kul.

Nej jag har bara så otroligt svårt för att se hur någon verkligen skulle kunna göra de, de känns som jag inte direkt har nått att erbjuda en tjej på de viset, åtminstone inte nått som direkt väcker intresse.
De är som jag nog  redan skrev, jag skulle säkert vara en bra pojkvän (beroende på vad man vill ha såklart) men vägen dit och hur en tjej skulle se vem och vad jag är förstår jag inte.

Såklart är de som du säger, jag har inga direkta bevis för att de faktiskt är så här men ändå är de få grejer jag faktiskt vet bevis på de. Jag håller ju med om att tanken är fel och att jag skulle behöva jobba med att förändra den...

Ett litet exempel också, när du skriver: "Jag tror att du skulle kunna göra en tjej mycket lycklig."
Undrar jag såklart var du tar de påståendet ifrån? Ser du de på de jag skriver? För själv kan jag ju tycka att jag inte ger någon direkt bra reklam om mig heller så.. (och då är de ju min syn på mig själv som är felet).
Sen tänker jag, heller säger du de bara för att vara snäll och att de ska låta bra? Vad vet du om mig?

Givetvis är de ju positivt att du skriver så och jag kan ju tolka de som nått riktigt bra heller nått riktigt dåligt, jag kan tänka så själv med men vad har jag för belägg för de, för jag vet inte vad en tjej riktigt vill ha och de få jag kommit lite närmare har inte velat ha med mig att göra iaf. Tyvärr är de ju en sak som är lite negativt med att läsa på forum som de här och om andra och deras problem och jämföra sig med dem, då tycks jag ju kanske inte alltid ha de egenskaper ni tjejer säger er vilja ha alla gånger. Visserligen tycker jag mig ha egenskaper ni vill ha också men på nått vis ser man nog lättare brister och fe än de som faktiskt är bra.

De är väl den biten med självkänslan jag menar. Såklart har jag ju fått viss bekräftelse men nästans ingen bekräftelse från tjejer och den jag fått har visat sig inte vara värd så värst mycket..
Visst, de är ju inte lika vanligt att "bekräfta" varandra bland killar men lite brukar jag väl ge och få. Direka komplimanger om att "du är snygg" osv är dock inget man ger heller får. Dem får jag hitta någon annan att slösa på ;)

Och nej, de är sant som du säger och jag har absolut möjligheterna framför mig. De gäller bara att börja träffa på tjejer, som de ser ut nu får jag väl ta mig i kragen och gå ut, själv heller med sällskap återstår ju att se. Känns som de är lättaste vägen att gå för att socialisera.
De andra tipsen som fika och kurser osv  får jag väl ta som en "bonus", är väl mer saker jag gillar att göra men chanserna att komma någon närmre är ju mindre..
Får antagligen möjlighet att kunna flytta närmare "centrum"  under hösten också så de ser jag framemot, skadar ju aldrig :)

Tror jag skrivit om kläderna tidigare men iaf. Oftast märkes jeans, både mörka och ljusa i lite olika varianter. T-shirt nu sommartid, oftast svarta heller grå, både märkes och billigare. Är de kallt har jag huvtröja, oftast grått i färgerna. Skjortor är jag inte så mycket för, någon pik'e ibland bara, annars hör de mest hemma på tillställningar tycker jag. Sen shorts varma dagar heller om jag nån gång är på stranden.
Skor, svarta "helt vanliga". Vet inte riktigt vad jag skulle passa i så har väl blivit att jag köpt nått bekvämt bara. Tips välkomna :)

Träffar väl lite folk på jobbet med men då är de ju "jobbkläder" som gäller och de går ju inte göra så mycket åt.Ja givetvis vill jag ju att min kommande flickvän skall känna sig speciell och utvald :) Och nej, vem som helst tar jag definitivt inte, men grundproblemet är ju att alls träffa någon.

Haha, ja att skaffa hund är ju egenteligen en rätt bra grej, men problemet är väl att jag inte kan pga den lär få vara ensam allt för mycket på dagarna.

Hej hej :)

Alltså jag skulle nog kunna skriva minst en bok om mina tankar och känslor kring de här ämnet. Jag antar dock att jag kanske analyserar och tänker lite väl mycket och kanske delvis också skapar lite en bild av hur allt "borde vara och gå till" för att komma i kontakt med någon. Vi har ju kommit fram till rätt så bra nu att de första är att komma i kontakt och socialisera med tjejer (och killar med) vilket ju är rätt naturligt.
Jag har väl också insett allt mer att jag kan ha en fördel att försöka jobba upp självkänslan så gott de går och började faktiskt nu i veckan med en " självterapi" för de också. Hoppas på den :)

Ja jag kan hålla med om att de fanns en viss negativ ton där, jag vet inte men jag har så svårt att se den här situationen som "positiv"  så de händer väl att jag "faller in" på nått negativt när de känns extra hopplöst.
Haha, jag vet inte men försöker väl inte direkt göra reklam för mig här  (fast kanske jag borde? ;) )
Vill väl bara ha lite allmän kritik över både vad som är positivt och negativt och försöka hitta en lösning på problemet.
Tack för de fina orden i övrigt :)

Nej, jag känner ju ingen tjej på de viset att jag kunde fråga henne om såna här saker..

Skor var ju riktigt intressanta för engångsskull, satt nog minst en timme och kollade på sidan du länkade till, haha kunde nog spenderat återstoden av lönen på olika skor ;) Men skall ta en tur under kommande vecka och kolla in utbudet som finns här. Är väl lite så att jag vill titta och se på de jag skall köpa när de gäller kläder och skor o så.  Annars verkade ju den där sidan vettig att beställa från?
Några mer konkreta tips i övrigt?

Jag säger nästans som så att de inte kan bli "för dyrt" att investera i sig själv :)

Hej!

Nej nätdejting har väl inte funkat så vidare när jag testade, fick ju rätt ofta svar och så men verkade ändå inte riktigt gå vägen.

Andra tanken, NEJ!

Tredje är ju rätt givet men ganska svårt att förändra bara så där.
Du sammanfattar de rätt bra tycker jag "Har märkt att jag är som lyckligast när jag lyckas "låta bli att tänka på att jag tänker", tillsammans med folk som jag kan umgås med där jag känner att jag får vara den jag är utan att fundera på det. " Precis så är jag med :)

Ja såklart skadar de ju aldrig med reklam, kanske dock redan skrivit om negativa sidor och saker som kanske inte varit så bra att skriva om.. Men vill ju så klart höra synpunkter på sådana saker med, om de bara är jag själv som överanalyserar nått heller vad jag faktiskt kan göra för att ändra på de.

Haha, tror inte du lyckas med de ;)  Vad räknas som fina tryck på t shirts då? Sådana tryck du nämner undviker jag nog oftast, har väl ärligt talat någon t shirt som kanske kunde räknas i den kategorin men ingen jag använder utan nått annat utanpå. Lite stil får man ju ha ;)

Nu använder jag Axe Anarchy, hade tidigare en annan Axe jag köpt i USA men som inte verkar finnas här. Den gillade jag själv iaf. Nån "ren" parfym har jag inte för tillfället men skulle gärna ta tips på en sådan med som luktar gott :)

Tänkte gå ut och hitta på nått på fredag heller lördag med, verkar som jag får damsällskap ;)

Ja du är välkommen in i tråden. (Om nu inte taggigros ville ha mig helt för sig själv ;) ) Tacksam för alla åsikter och tips. Heller som i ditt fall lite egna erfarenheter.

Jag är ganska exakt mitt emellan 20 och 30 nu, alltså jag behöver ju som jag nog redan skrivit högre upp inte nödvändigt vis hitta henne mes största H just nu men de känns ju jobbigare ju mer tiden går, dels att inte ha haft någon alls på de viset och dels att jag faktiskt längtar extra mycket efter vissa saker och att de känns jobbigt. Jag vill ju att nått händer, att jag träffar någon och får uppleva nått, helst ingen tillfällig liten romans utan ett riktigt förhållande. Om de sen skulle vara ett par månader heller flera år spelar kanske inte lika stor roll. Men jag är övertygad av att jag skulle må så mycket bättre under den tiden och efter med om de skulle ta slut, för då skulle jag ha svar på de jag undrar över och veta att de kan hända igen osv. Få uppleva av de jag vill uppleva och få ge av de jag vill ge av. Sen om jag träffar henne med riktigt stort H först senare i livet kanske inte skulle göra lika mycket då.

Och jo jag har nog rätt hög integritet, på både gott och ont så klart. Mest ont känns de som när de kommer till de här.

Den uppfattningen du har om att träffa någon på nätdejting delar jag väldigt mycket av. Kanske inte behöver säga så mycket mer om de.

Jag håller nog mer er om intressen, men en sak jag inte riktigt förstår är hur tex ett intresse om andra världskriget "kan bli intressant för en tjej" ? Givetvis som du säger att man får självförtroende för de man gör och vet att man är bra på men jag förstår ändå inte riktigt hur hon skulle finna de intressant?
Nu är väl inte riktigt de mitt främsta intresse utan mer ett exempel, kanske jag också mer är en sådan person som håller på med flera olika intressen utan nått riktigt brinnande intresse för nått specifikt, jag har nog aldrig riktigt känt de givande att verkligen satsa allt på nått.

Hur som förstår jag kanske ändå din point i de hela, men tex att kunna spela piano heller så har jag ju känslan av att skulle vara nått tjejer kan finna charm och intresse i på ett annat vis än typiska kill intressen tex :)

Och nej, jag vill verkligen inte ha tjejer som går på enbart de yttre, men som jag skrev nu till taggigros är de ju svårt att visa sitt vackra inre med ett inte lika vackert yttre. För självförtroendet och hur man ser ut och uppfattar sig själv går oftast hand i hand.
Ibland kan jag göra jämförelsen med en "oslipad diamant" och att de krävs tid för att få den blänkande och vacker..

Jag tror att jag skrivit någon gång i den här tråden vad jag har för preferenser på en tjejs yttre men anyway.
Oftast ser jag tjejer som är mer "originella", kanske lite "gammaldags"  i sin klädstil som mer tilltalande, tittar kanske också mer på tjejer som är naturliga på nått vis, hur hon klär sig, hur hon fixat håret och att hon kanske inte sminkat sig så mycket osv. Kan vara en tjej med glasögon som gör henne väldigt söt :)
Så oftast tilltalar de naturliga och söta tjejerna mig mest, sen hur de åstadkommer de är nog rätt individuellt. Rödhåriga tjejer kan jag nog också vara lite extra svag för. Vackra ögon och långt hår kan ju också vara väldigt vackert och tilltalande och nått som väcker ett första intresse. Heller för den delen en tjej som kanske inte av alla skulle ses som vacker kan bli riktigt tilltalande av nått hon säger heller av hennes utstrålning och leende. Heller för den delen om hon har en parfym som luktar gott. Men helt ärligt, de är svårt de där, de kan vara nått litet med hennes yttre som gör att jag kan börja bli lite mer intresserad av henne och vill veta mer om henne och som gör att jag kommer ihåg henne. Kanske så enkelt som att hon verkar lite blyg av sig.

Så är ju såklart hur hon är som person, vilken humor hon har och vad hon gillar att göra osv nog så viktigt de med. Och nått som gör att hon blir mer vacker i mina ögon :)

Var väl ingen direkt fråga men kul att reflektera lite själv med..

Ja nej, jag brukar aldrig överdriva med parfym osv, har aldrig förstått mig på killar som stinker av någon billig deospray.  De känns som du säger väldigt desperat..

Tack iaf för att du gav dig in i tråden, du gav faktiskt lite hopp och kom med lite intressanta saker. Du får gärna skriva nått mer om du kommer på!