taggigros skrev 2013-07-10 23:00:05 följande:
Hej igen! Ledsen för ett lite sent svar, hur har veckan varit?:)
Det känns som att det där tankesättet om "vad är felet, är jag felet" är rätt så oundvikligt men det låter inte så konstruktivt. Försök om det går att bryta de tankegångarna, för vad vinner du på det utom självtvivel och osäkerhet vilket kan vara hinder i vägen till din framtida flickvän. Liksom, det är som det är, men orsaken till det är framförallt att du inte har träffat tillräckligt mycket tjejer. Eller hur? Och dessutom, varför fokusera på orsaker så mycket?Det ligger något anklagade i den tankegången på nåt sätt. Kanske är det nästan som att gå runt och anklaga sig själv för att man inte fick ett jobb som man inte ens sökt.
Visst, det kan ju vara bra att reflektera över sig själv, men du går redan i terapi och du verkar vara väldigt medveten om dig själv redan. Du vet nog själv svaret på frågan om den perfekta personen, när är man nånsin perfekt? Och perfekt i vems ögon? Som vi pratade om förut: man lägger livet på hyllan i väntan på att problemen ska fixas.
Du säger att du har haft problem med självförtroende förut och hade lite problem med att prata med tjejer, det låter ju också som en tydlig förklaring till varför du inte har haft nån flickvän. Hur gör du/vad händer om du pratar med en söt tjej? Såklart du inte skulle vara falsk, menade inte så;)
Sen undrar jag hur "på" du är? Jag är ju tjej jag ( och rätt blyg med okända killar!), och min erfarenhet är att det brukar vara killar som tar det första steget och börjar prata, som driver på. Killar som är rätt tysta kan ofta göra mig osäker, vill de ens prata med mig, har jag sagt nåt konstigt?
Men ett första steg är ju att du ens möter nån tjej. Det måste säkert vara svårt att bo i en liten stad, men bryt mönster. Vet ju inte hur din vardag ser ut, men t ex om du alltid brukar gå hem direkt från jobbet- prova att gå in i nåt fik och sätta dig och läsa, lär känna andra manliga vänner som kanske känner nån...Inte helt säker på om jag förstår hur du menar att det att du känner dig ensam är ett hinder för att träffa tjejer? Gå inte ut till krogen ensam om du inte vill det, det behöver ju inte vara det första mönstret du bryter i alla fall. Prova att se det som små läxor eller utmaningar, typ:"idag ska jag göra en sak som jag inte känner mig bekväm med men som jag skulle vilja kunna göra". Små vinster leder framåt och ger självförtroendebooster.
Rörande fördomar: vad är det egentligen som är ytligt med att gå ut? (menar inte att pressa dig till att gå ut, mer nyfiken). Du kanske har lite fördomar gällande ytlighet? Hur bedömer du om nån är ytlig och vad innebär det om nån är det?
Hej!
Jadå, de flyter ju på mer heller mindre som vanligt, så veckan har nog varit bra, själv då? :)
Jag måste återigen säga att du kommer med många intressanta infallsvinklar. Egentligen vet jag ju redan svaret (heller vad jag borde försöka göra åt mitt problem) men du belyser de hela på ett vis som verkligen gör att de för mig känns lättare.
Som jag redan var inne på försöker jag verkligen tänka positivt, men de är liksom som någon meningslöshet, hopplöshet om man så vill som dyker upp. ALLA möjliga killar verkar ju ha tjejer men inte jag. Svaret är ju som vi är inne på att jag inte träffat så många och inte agerat på ett sätt som skulle kunna lett till nått. Men tankarna om att jag inte skulle vara bra och duga dyker upp ändå, för jag har ju iaf försökt lite..
Men absolut, jag vill inte fokusera på fel och brister på mig själv och jag försöker tänka positivt så långt de går.
Dock måste jag medge att i grunden kan nog mitt självförtroende vara lite skadat och såklart de här påverkar, att jag aldrig haft någon och inte egentligen ens kan påstå att jag varit särskilt nära till annat än vänskap.
Och de är ju klart att då finns också tankarna om att jag ser mig som "ful", någonstans kan jag kanske inse och tycka att utseendet inte verkar sådär jätte viktigt när de kommer till hur ni tjejer ser på en kille. Men för mig själv som ser mig själv 24/7 är de ju också lättare att se mina brister och omöjligt att inte jämföra mig iaf lite grann med andra. Kanske hitta saker jag stör mig på och inte alls se dessa "fel" hos någon annan.
De i sin tur påverkar självförtroendet och i sin tur hur man agerar mot tjejer..
De finns egentligen olika scenarion vad som kan hända om jag pratar med en söt tjej, ofta förmår jag mig inte till att säga så mycket mer än ett hej och ge henne ett leende, får oftast de samma tillbaka men sen känns de ganska dött. Kommer inte på nått speciellt att små prata om.. De här händer i mer vardagliga situationer, tex i affären, på jobbet osv. I dessa situationer känner jag mig oftast inte så blyg och nervös men kan tycka de är jobbigt att jag inte kommer på nått att säga.
Sen finns de situationer där de medges att faktiskt prata lite mer, då kan jag igen känna mig mer nervös och blyg av mig. De kan hända om tjejen är den som faktiskt börjar prata lite mer heller om en situation uppstår där behovet av att prata finns. (Händer inte ofta)
Men å sin sida har jag ibland inga som helst problem att prata med vissa tjejer fast de är snygga, kanske för att jag inte är intresserad av dem. De beror förstås mycket på vad de gäller och om de tex är ett ärende jag skall framföra till henne heller så.
På nått vis tror jag att problemet kan vara att jag (också omedvetet) vill visa mig duglig och bra för tjejen, heller att jag tänker för mycket på vad jag ska säga att de känns mer nervöst och osäkert än att bara säga nått spontant.
De var förövrigt intressant de du skrev om dig själv, för jag känner precis de motsatta.
Oftast är de de mer blyga tjejerna jag faktiskt intresserar mig för och jag kan känna mig väldigt osäker på henne om hon inte säger så mycket. Då kan jag tänka att hon nog inte vill prata med mig. (Fast hon då kan känna de samma)
Oftast är jag nog inte så "på", de är faktiskt få tjejer som genuint fångat mitt intresse just för att jag inte heller träffat så många. Men faktiskt en som gjorde de och henne träffade jag på under en viss tid och började faktiskt prata mer personligt med henne. Genom några andra frågor fick jag veta att hon dels var äldre än mig själv med ett antal år och upptagen.
De är nog ett av de vanligaste scenariorna, oftast har jag fått reda på de på annat vis än genom att prata så mycket med henne och sen när jag fått veta att hon har någon annan känns de inte som att jag vill vara där och förstöra nått heller själv förälska mig i henne men veta att hon har någon annan.
På nått vis kan jag väl ibland leva i drömmen om att en tjej skulle komma fram till mig och börja prata med mig (kan ju då tänka att hon "accepterat" mitt yttre) och gett så tydlig de går bekräftelse på att hon vill prata med mig. Sånt lär ju inte hända men jag har nog faktiskt lite problem med att veta om en tjej har nått intresse av mig.. Å andra sidan träffar jag ju inte så många men ser jag någon i vardagen önskar jag ju att jag kunde prata lite med henne iaf. Hej och leendet går som sagt oftast bra men sen då?
Givetvis har jag ju också en rädsla för att bli avvisad och jag vet ju att de skulle kännas jobbigt att råka ut för flera dissar före jag alls skulle komma någon närmare.
Nu blev de en rätt lång text men för att summera de så känner jag mig oftast nervös inför tjejer som intresserar mig, kan vänta på att hon skulle börja prata med mig heller iaf visa att hon ger ett "ok" för mig att göra de.
De är återigen bra tips du ger. Just att vara själv "ensam" känns som ett hinder för att jag kan tycka de är konstigt att gå till tex ett fik helt själv. Kanske har för förutfattade meningar om att andra skulle tycka jag var konstig som sitter där helt själv. Sen kan jag också tänka att de "nog inte är någon mening, jag kommer sitta där själv hela tiden och kommer att gå hem med samma erfarenheter som när jag gick dit". Och de tankarna vet jag är fel, men fortfarande svårt att verkligen göra den typen av grejer. Jag vet att de inte är "farligt" heller skadar att göra de.. Men de är ändå svårt.
Men skall jag vara helt ärlig har jag nog kommit en bit på väg med att bryta den typen av mönster men de känns som de är mycket större steg som krävs för att förändra.
Sen tycker jag de faktiskt är svårt att socialisera med andra på tex ett café heller så. Alla sköter sitt och de hör inte till normen att man skulle börja prata med någon. När jag varit utomlands är de där så mycket lättare, då är de från början "accepterat" att prata med främmande personer, här är de mer "alla sköter sitt".
Angående fördomar om ytlighet har jag känslan av (tar de väldigt kortfattat nu) för att "lyckas" måste man ha de yttre till sin fördel. Jag tänker inte på att gå hem med någon nu men överlag. De känns också som de till stor del för killar handlar om just att lyckas få med någon hem men oavsett om man har de som mål heller inte får man den stämpeln på sig och kanske då tjejer blir mer "kalla" av sig för att man inte skall tro nått. De skadar ju inte att prova men jag är faktiskt rädd för att få ännu lägre självförtroende om jag testar gå ut och misslyckas totalt..
Jag försöker inte bedöma enskilda personer om dom är ytliga heller inte, de är mer deras egna problem om dom generellt uppför sig på ett sådant sätt.
Jag vet att jag är en person som tänker väldigt mycket och de mesta av de jag nu skrivit är rätt blandade tankar men vad jag faktiskt kommer på att är problem för mig i mitt agerande.
Anonym (hejhej) skrev 2013-07-10 23:23:56 följande:
Flytta till en storstad! Eller sök jobb utomlands, gör något HELT nytt. Då blir det lättare att bygga upp en "annan" person. Gör man en stor förändring ändras oftast något med sig själv också. Säger inte att du ska ändra på dig så, men bli lite socialre osv. Så lätt att man blir kvar i samma spår. Om du vill ha kvar ditt jobb kan du väl läsa kvällskurser eller så? Gymmar du?
Jag vet att en sådan större förändring skulle medföra förändringar för mig själv med, men jag undrar om de nödvändigtvis skulle vara åt de bra hållet? Här jag nu bor har jag trots allt familj och de få vänner jag har. Jobb att gå till osv. Jag vet faktiskt inte heller om de är just mig som person de är "fel" på i den bemärkelsen. Jag menar, jag lär ju ha samma sociala erfarenheter sen med? Fast de är klart, i en större stad med mer människor är de ju lättare och snabbare att öva upp dem, men de lär ju inte vara omöjligt här heller..
Gymmar gör jag inte heller, har inte känt behov av de, tränar mest kondition och styrka får jag på annat vis. Men tror jag förstår vad du menar.