Vad sårade er mest?

Att alla år verkar vara så lätt att kasta bort, att jag/vi inte är värda en chans att han tycker vi haft problem men aldrig någonsin sagt nåt, aldrig gett mig en vink om vad han inte tyckt om. att hux flux vräka ur sig det här är inte ett äktenskap det är en fars.. Att han när det blir jobbigt väljer att gå istället för att kämpa och se om det finns nåt... att äldsta barnet gråter sig till sömn på kvällen för att han gjort det här valet...

Att hon på något sätt tröttnade på mig, oss (sig själv kanske?) var inte sårande direkt, inte heller egentligen att hon gick och blev förälskad i någon annan. Det är sånt som händer och jag kan förstå detta. Inte heller var det (i efterhand) särskilt sårande att hon ljög en del i början, dolde detta, fegade och mörkade.. Det är också naturligt, man vet inte, väljer att drömma, fly..



Till slut hade hon ljugit och svikit så många gånger att det inte fanns något kvar. Jag älskade henne så mycket och var beredd att kämpa men efter ett drygt år när hon plötsligt kom på att vi kanske skulle försöka så fanns det inget kvar. Jag ville kanske, egentligen, men det gick inte. Då blev det plötsligt mitt "fel" att jag tackade nej till hennes lite lama initiativ att försöka med nåt.

När hon valde att anförtro sig för en annan man och dela sina intima tankar, känslor på bekostnad av mig och den totala lojalitet som fanns - så lämnade hon vårt äktenskap. Hon gjorde det inte rakryggat utan via lögn på lögn på lögn. 
Jag önskar att hon hade sagt som det var direkt, eller när jag konfronterade henne, eller när hon märkte att hon inte ville/orkade kämpa.