Först, att precis då vi bestämt oss för att börja om och satsa ALLT i förhållandet, så pökade på sin brors ex.
Sen var det slut på riktigt. Då särade min bästa väninna på benen för honom i vår gemensamma säng, framför ögonen på mina barn.
Fast honom kunde jag ju inte bli ledsen på, han var ju gravt stöd och jag ville bara bli av med honom. Men att han manipulerat henne totat, det var överraskande och knäckande.
De som sårar mig mest är att jag har en beroendesjukdom som jämnt å städigt ställer till d för mig. Min beroendesjukdom får mig att vilja ha droger till varje pris för att må bra! Att mina s k vänner skrattar åt mig och tycker jag är fjantig när jag inte vill umgås eller träffas där risker finns som slutar med att jag tar återfall. Sjukdomen tog mina barn ifrån mig, men d kan jag inte beskylla någon för! Enbart mig själv. Nu har jag varit drogfri i 100 dagar :))) och mitt umgänge med mina barn har utökat :)) Jag ska till varje pris vara drogfri tills dagen jag dör, jag vill leva med mins barn! Fan så dum jag är! Men att jag inte har en enda vän kvar och heller ingen familj d är något som gör så fruktansvärt ont. Gud, du måste finnas!
Ja, om du mår bättre av att tänka så. Fortsätt med det men slm du märker är du rätt ensam om din åsikt! Och dela inte med dig, du låter bara naiv
Jag har kommit förbi, igenom och kan förstå mycket av det som hände. Där fanns ingen illvilja eller önskan att skada mig egentligen. Det var dock precis vad som hände och jag kan inte säga att jag är helt och hållet återställd.
Jag blev mest sårad av att hon tillät någon annan att bli viktigare än mig/oss/vårt. Vi har alltid kunnat prata om allt men ganska snart hamnade lojaliteten hos en annan man. I början hade hon ganska svårt att ljuga och var dålig på det men efter ett tag blev lögnerna mer naturliga och förfinade.
Det som sårade mig mest var att bli bortvald så bryskt och brutalt. Att kärleken ebbade kunde jag förstå men inte att respekten och lojaliteten rasade så snabbt, att hon tillät sig att skada mig så och göra mig illa med ständiga lögner, om och om igen.
Vi är vänner idag och funkar bra ihop efter skilsmässan men jag har svårt med tillit forfarande trots att jag träffat en jättefin kvinna som verkligen ger mig allt och mer.
Att han inte vill leva med mig, fast han säger att han älskar mig!
Att han inte vet vad han känner för nått.
Och törs inte pröva att leva tillsammans med mig nu igen 1½ år efter separationen.
(För jag har sårat honom med mitt sätt och mina hot, som jag insett.)