ECT behandling

Jag har fått ECT behandling i 2 omgångar vid 2 helt separata depressioner. Båda gångerna var jag graviid och vägrade ta medicin.
Första omgången så märktes en ganska snabb förändring, jag såg den inte själv, men vänner runt omkring såg det positiva ur behandlingen. 3 ggr i veckan i 3 veckor. Minnet ok och ja, jag blev bättre.
Andra gången var hemsk,  samma ordination, jag avbröt redan efter 3 ggr. Vägrade helt enkelt. Jag kände att jag mådde sämre med behandlingen än vad jag gjorde tidigare. Som sagt - huvudvärk, ständigt trött, minnesförlust. Jag vet inte riktigt vad som hände och det är det som är det hemska - DU HAR INGEN KONTROLL!
Du får ligga på en brits med ca 7 st andra personer i samma rum. Varje person får en infart via armen där medicin förs in. Sedan, om du har tur - kommer du in först, annars får du våndas, vänta, se hur folk rullas ut och in som på en fabrik.
När det är din tur rullas du in i ett annat rum, där står 2 st personer som har hand om själva ECT´n, en narkosläkare och en sjuksköterska.  Ärligt så är det en ganska skön känsla att bli sövd, det susar lite i öronen, folk låter som om de pratar i burkar, sedan är du borta.
 Du vaknar upp i samma rum där du låg från början, dvs salen med de andra personerna. En sköterska försöker tvinga på dig äcklig sjukhussaft och sedan får du gå, om du kan. Många valde att åka rullstol ut.

Så....jag tror att ECT kan fungera beroende på grad av depression och vilket sjukhus man gör det i (har haft 2 st, både Örebro o Linköping, där Örebro kändes tryggare medans Linköping inte visste vad de gjorde)
Jag förespråkar det inte, men tänker inte heller avfärda behandlingen.

 

Med mig är det bara bra. Inga problem efter behandlingen, minnesförlust och biverkningarna kring det försvann efter ca 3 månader.
Sedan så var det ett tag sedan nu som jag gjorde den sista behandlingen, 3 år sedan.

O nej, själva depressionen försvinner inte, det finns inga mirakelkurer, utan det är du själv som gör det stora jobbet, genom samtal, bra vänner och positiva tankar.

Ärligt talat, så är jag emot depressionsmedeciner. Jag har som du provat på en hel del sorter, hittade tillslut en som fungerade på max nivå, men jag blev som ett kolli. Kunde inte vara glad, kunde inte vara ledsen. Det var då jag bestämde mig för att sluta med dessa. Aldrig mer tabletter. Jag tog tag i situationen som gjorde mig nertryckt och jag blev bättre
Sedan blev jag gravid, blev depremerad igen, valde ECT, den fungerade, åt inga medeciner utan det var viljan och bra stöd som gjorde att allt fungerade.
Även sista gången var jag gravid, men då visste jag att det egentligen inte var gaviditeten som fick mig att må dåligt utan min man, så jag avslutade ECT, började ha kontakt med psykolog, kvinnofrid/kvinnojouren osv. Sen löste sig allt

Summan av kardemumman, när man kommer på vad som orsakar depressionen, kan den lösas. Om man inte har någon aning och inte ens vill/orkar fundera ut det med hjälp av sjukvården, så hamnar man där mitt ex är idag...medecinerad utan resultat i snart 4 år och blir inlagd ca 3 gånger / år på stängd avdelning.

Och nej, jag är inte sjukvårdsutbildad. Det är bara logiken, när man ser problemen kan de lösas, om man inte ser dom så är all behandling värdelös.