Så ledsen över vår 15 årings beteende. (långt)

Utan att veta hur hennes uppväxt varit kan jag spontat tycka att hon beter sig jäkligt... ouppfostrat. Visst hade jag en "sur-period" som tonåring när jag tyckte att mina föräldrar inte fattade något och var helt dumma i huvudet men jag var aldrig så otrevlig. OCH jag visade fortfarande respekt.

Tror du får börja ta till hårdhandskarna och bli förbannad på henne. Just nu verkar det som hon "kör" med dig för du verkar inte reagera på något annat sätt än att vara undfallande och då kan hon fortsätta rulla på som en stridsvagn under anfall. Konfrontera henne. Klara ut för henne att nu "jäklar ska vi diskutera ditt beteende". Hon kommer troligen bli rasande och kanske sticka ut eller låsa in sig på rummet. Låt henne göra det och fortsätt när hon lugnat sig. Hon ska inte slippa undan bara för att hon beter sig illa, vilket jag får en känsla av att hon har fått.

Jag kan ju bara tala för mig själv (och hur jag gör när 8-åringen hemma börjar bli uppkäftig) och det är att göra VÄLDIGT klart att så beter man sig inte. Mer än en gång har han åkt in på rummet för sitt otrevliga beteende. Inte helt enligt Jesper Juul, men det skiter jag ärligt talat i. Kan man inte bete sig som folk kan man gott sitta ensam tills man kan uppföra sig.

Sen  verkar hennes beteende faktiskt vara lite mer än bara vanlig tonårs-trots. Skulle nästan kunna tro att det är något som tynger henne.  Försöka tvinga fram vad det än är som hon bär på. Få henne att gråta om det så behövs. Brutalt, men om det är något hon bär på måste det ut. Annars är hon en tickande bomb som kommer att brisera.

Du får gärna rätta mig om jag har fel i mina antaganden, men jag har sett samma beteende hos grannens tös och hon har även betett sig så när de varit på besök hos oss. Då slängde jag helt enkelt ut henne och klarade ut att kan hon inte bete sig kan hon gå hem. Hon blev så paff (för ingen hade gjort så innan) att hon skamset gick iväg. Senare sa hon förlåt för sitt beteende och jag kände att det kom från hjärtat.

Din dotter verkar ha det jobbigt just nu. Minns du inte själv hur ditt känsloliv var i den åldern? Rid ut stormen och sluta förstora saker genom att grina över vad en tonåring säger i frustration. Vem är det som är en hormonstinn tonåring, du eller hon?

Usch vad jobbigt det måste vara. Har du någon ny som du skaffat barn med? Tänkte mest på hennes reaktion . Säg till henne att idag kl typ 18 måste jag veta om du ska med för bokar biljetterna då. Har en känsla av att om du INTE bokar till henne blir det ett jävla liv fast det är bara en känsla en 15åring har nog mycket hormoner i kroppen men absolut inte ok det hon sa till dig.

Klart hon vill följa med! Egentligen. Hon är dessutom 15 så hon kan inte bestämma själv. Säg till henne att detta är som det är. Vi åker, du ska med och vi ska ha en fantastisk semester! (I 4 veckor).

Antagligen är hon lite besviken över nya bebisen som kom och tog dig och massa av din tid just när ni började kunna göra "vuxen"saker ihop..

Tack för att ni orkat läsa och kommentera:
Det stämmer att det är mer än hormoner hos 15 åringen. Hon har stora problem i skolan. Vi har kontakt med Bup, dels för att det varit känslomässigt stormigt kring henne sen 7an. Skolsyster har även skickat remiss till Bup, för att göra en utredning kring om hon kan ha Adhd eller något annat. Hon har skolkat massor då hon inte kan koncentrera sig i skolan. Det är sista terminen innan gymnasiet, och det är osäkert om hon ens kommer in på ett vanligt program som hennes betyg såg ut i höstas. Det är säkert väldigt jobbigt för henne.
Jag vet att jag kan vara "mjäkig", för det tycker min make också. Med honom kan hon inte köra med på samma sätt. Han är mer bestämd och tar inte vad som helst. 15 åringen tycker pappa är jättedum då han alltid varit mer bestämd och rak på sak.
Jag och maken försöker alltid prata ihop oss så vi ändå går på samma linje och har samma regler. Att ha en enad front, så inte hon kan försöka styra och ställa oss föräldrar mot varandra. Tidigare så har min make blivit så arg tidigare så han slängt till med ett straff innan han pratat med mig. Han har mindre tålamod och kan ryta till på skarpen innan jag gör det. Tyvärr så har det inneburit att hon tycker pappa är jätte dum och elak. Vi har försökt ändra på det genom att jag ska ta en mer framträdande roll och låta pappan få bygga upp sin relation till dottern igen. Vår 2 månaders dotter är ett helsyskon men en liten sladdis. Så det är inte med någon ny man jag har skaffat barn med.
Angående om jag är som en hormonstinn tonåring. Så kan jag erkänna att jag haft lätt till tårar nu under och efter graviditet. Tror hormonerna spökar fortfarande medan jag ammar. Det är ingen ursäkt och jag gör allt för att hantera mina känslor. Vilket inte alltid går så bra. :/

BELLAm2: Har tänkt så också. Hon kan känna sig lite besviken på den nya bebisen. Sen att vi borde bara säga att vi åker, utan att fråga om hon vill eller inte.
Maken är bara rädd att få dras med en sur och grinig tonåring i flera veckor på semestern.

Ni har ingen lätt sits. Det där med "dumma pappa" kanske kan bli ett problem om det är det enda man fokuserar på. Det får ju inte bli så att han står för skällandet och hårdheten utan att faktiskt också göra saker med sin tös. Tror att ni måste ha en mycket mer enad front om det här ska gå vägen. Om det är så att hon har ADHD eller någon annan diagnos behöver hon känna ett stöd från er. Att sen på det lägga problem i skolan ovanpå de vanliga tonårsproblemen som alla har PLUS en liten bebis som säkert orsakar en del svartsjuka.

Tror ni måste tvinga er till egentid med henne. Helst båda samtidigt men i alla fall en av er, så att hon får känna att ni kan göra saker tillsammans utan en liten bebis. Bebisen är ju förhoppningsvis inte vaken 24/7.

Hon kommer säkert tjura om pappa tvingar med henne på stan för att köpa glass eller gå i affärer eller nåt annat men låt henne göra det då. Tror det också är lite av en "grej" när man är tonåring. Man SKA inte visa att man har kul med sina föräldrar för tänk om en kompis får se det.

Du och din man ska nog sätta er ner och planera en strategi lika noga som man planerar ett anfall. Tror säkert att hon kan "genomskåda" er i era olika attityder mot henne och kan ge upphov till att familjen är lite splittrad vilket kan ytterligare spä på hennes stress.

Nu gissar jag bara hejvilt men det är bra med brainstorming ibland.

Tack för alla tips. Har försökt få med henne ut, för att ex ta en fika eller promenad. Hon vill nästan aldrig och man vill inte tjata hur mkt som helst. Jag och min man pratade idag om resan. Jag föreslog att vi bara tar med henne oavsett. Men det vill inte min man. Han vill inte ta med och betala för henne när hon sagt att hon inte vill följa med. Han tror att hon mest kommer förpesta semestern för oss andra då, genom att vara sur och grinig. :/ Funderar på att skicka ett sms och be henne tänka på om hon vill följa med till ikväll.

Hon har säkert lärt sig att om hon bara håller ut så slipper hon eftersom ni inte "orkar tjata". Sluta tjata på henne - börja verkställ. Ge henne inga alternativ och gå för guds skull inte i den klassiska fällan att ge henne alternativ som du ändå inte kommer att tillåta i slutändan. Jag försöker lära min barn att vissa saker diskuterar man inte om - de bara gäller. Bälte i bilen, kläder på ute, handtvätt efter toabesök och har jag sagt att vi åker till stan nu så gör vi det - punkt slut!

Om ni låter henne stanna hemma blir det lätt för henne att ramla ner i självömkan "Jag visste det, de vill inte ha med mig!" Och så känner hon sig ännu mer värdelös (om det nu är så hon känner, svårt att veta).

Sen kommer hon säkert förstöra en del av semestern med sitt humör - OM ni låter henne göra det. För egentligen, vem mår sämst av hennes humör?Jo, hon. Men kan hon få med er ner i skiten så kanske hon känner en liten seger i alla fall. Ni kan fortfarande inte ta ifrån henne rätten att vara på dåligt humör. Det sämsta ni kan göra är att låtsas att det ni ska göra är kul för henne och vara glada och glättiga åt henne. Det gör bara saken värre.

Fråga om det är något HON vill göra. Om hon sen fortsätter tjura, ja då har hon fått sin chans. Då får ni hitta på något NI tycker är kul och tvinga med henne på det i släptåg. Sen frågar ni igen, och igen, och igen. Tillslut kanske det lossnar för henne.

Återigen, bara vilda gissningar. Har inte ens själv några döttrar. :)

Oj, det låter precis som min son. Han är också 15, lillebror är mycket lättare. Jag stannar kvar i tråden och suger åt mig av tipsen. Blir också arg och ledsen jämt.

Jag är själv tonåring och jag har inte så bra relation med mina föräldrar, som du skrev om din dotter och din makes relation.
Det blev mycket värre för mig och idag tjaffsar jag jämt med min pappa, tonåringar kan vara vilsna, dom kan ha massa humörsvängningar och det bästa är att försöka förstå dom.
jag vet inte vad din dotter går igenom men jag känner igen mig i henne, jag hade inte så bra betyg och pga det blev det mycket tjaffs, det är bra att du är där för din dotter och visa henne att du finns där oavsett .
Det kan handla om killar,plugget och massa annat att hon är så '' uppkäftig ''. Hon mår inte bra och det har något med hemmet att göra eftersom hon inte vill åka någonstans med er, när jag känner så att jag inte vill vara med min familj så är jag med mina vänner och då mår jag bättre, tonåringar behöver frihet , dom behöver få vara med sina vänner, vill hon inte åka till USA, fine då gör hon inte det. Ni måste förstå att det kan vara så mycket som är igång hos tonåringar utan att dom visar det.  

Förstår att du är ledsen. Men jag tror att många tonåringar blir så efter som msn inte för stilla krav på barn längre och hur de ska bete dig. Får knappt säga till för att inte kränka de sump liven, då blir de ju så hör som tonåringar. Jag hade krävt attgå till en psykolog tillsammanställt med henne. Typ familjerådgivning. Sen kan jag väl känna som så att hon är 15 och är bjuden på en ysaresa. Hela familjen utom hon vill stanna i 4, 5 veckor.... varför ska hon tillåtas förstöra för alla andra? Klätt ni ska vara borta 4. 5 veckor om resten familjen vill det. Och om hon säger att hon ska sticka från din farmor och farfars och hämtas i bil isvatten så känner jag att hon är opålitlig och inte jan välja att inte följa med. Jag fattar inte hur man kan tillåta henne att bete sig så här.... hon tjänst inga pengar och har säkert båda dator, mobil och snygga kläder.du måste kanske bli hårdare då det inte funkar att tala om att du blir ledsen... låt henne tjänst ihop till veckopeng genom att bete sig respektfullt...

Som det blir när jag skriver på surfplattan.... massa konstiga ord här och där... hoppas ni förstår ändå...

Hon mår nog inte så bra o en utredning kan nog vara bra för att se om hon har ADHD eller liknande, har en son med det men som inte riktigt följer alla mönster om det nu finns sådana men mycket av din dotters beteenden påminner om min kompis dotter som vart utredd i 16 års ålder o visade sig ha ADHD. Med medicineringen o annan hjälp så vart livet så mycket bättre för dom.

Det jag känner spontant är att du är den som veknar o pappa är hård. Ni måste ha en plan tillsammans hur man hanterar situationerna - vilka krav "straff" som skall bli om man inte uppför sig. Ni måste hålla ihop hålla samma linje.

Semestern, vad finns det att diskutera - ni åker o hon rättar sig i ledet. Hon kan inte styra över familjen men hennes pappas inställning vill inte betala - hon kommer förstöra känns för mig inte ok. Hoppas för allt i världen att han inte sagt dessa saker så hon hört - till henne!!
Alternativet är att hon åker med men att ni försöker hitta saker hon vill göra i USA o försöker få in saker så alla får göra något dom själva vill. Låter väldigt konstigt om hon verkligen innerst inne inte vill följa med till USA det är en stor upplevelse!!  Ligger nog något annat bakom!

Äter ni tillexempel middag ihop varje dag i familjen, det kan vara en bra början för att få tid ihop? Att man sitter tillsammans o då kan umgås under lättsamma former men ge alla plats eller om man vill sura då får man sitta med o lyssna - vara ifred.

Kan ni ta tid tillsammans gå på bio - bowla eller liknande saker som ungdomar gillar som ni planerar 1 tillfälle varje månad, där alla får ställa upp o vara med, något man planerar o genomför ihop. Något man inte kan smita ifrån utan man måste umgås.Kan ge chansen till att man har lättare att hitta tillbaks till varandra när det gått fel på vägen.

Jag hoppas ni hittar tillbaks till varandra o att ni får en underbar semester i USA!

Den här websidan är jätte bra. http://tinyurl.com/a8g7n5m

Jag kan tycke att det känns som om du dansar lit efter hennes pipa, det är väl bara boka biljetterna för semestern och hon får följa med i 4 veckor. Ser inte alls problemet. Du är den vuxna, inte hon. Ta dig i kragen och tuffa till dig lite. Är inte hon som borde styra familjen, utan du och din man i första hand. Sen får barnen jättegärna komma med sina åsikter men det är väl ändå ni som ska ha det slutgiltiga ordet?

Själv så väntar vi en sladdis samma pappa till alla mina 3 barn...Vår tonåring är världens goaste tjej och hon ska få flytta efter sommaren till en internat utomlands...det svider i mammahjärtat att låta henne göra det men det ju det bästa för henne o det hon satsar på :))(hon är 15)

Dock så kan man på henne märka när något är galet på skolan, hon blir "konstig" ïofs inga utfall mot mig eller sin far , men dock så är hon tonåring och tycker   inte alltid att vi fattar, jag pratar med henne om allt, men i vår familj är sommaren helig och den ska vi alltid göra något ihop på... vi har vart i italien, kroatien, egypten,frankerike,turkiet osv ,och hon har vart delaktig i vad hon vill se i dem länderna, vi respekterade hennes önskan :)...sen är det gott att ha mamma för sig själv, vi försöker göra tjejgrejer bara vi två, hon behöver mig o hon är ju min "lilla" dock längre än vad jag är just nu ;),...

Du kan ju försöka hitta något i USA som lockar, billiga shoppings turer av märkeskläder, nöjesparker, sitt ner o fråga vad vill du se/ uppleva, hon kanske är bara rädd att ha tråkig men fler vuxna än bara er ;) ,,,planera resan så hon får vara med o bestämma, lova henne att en gång i veckan så ska ni kanske hitta på något hon väljer att göra...Jag vet inte men hoppas att det löser sig för er...

Sen kan det va häftigt att ha något tbx med sig som ingen annan i kompisgänget har, coola converse tex, försök få henne involverad men låt henne inte stanna utan er, hon kommer att ångra sig, va ledsen och ni mister gemensamma minnen för livet, o maken ja du han får dras med en sut tonåring det ju vårt jobb ;)))...

 kram o lycka till       

Finns väldigt lite backstory att utgå ifrån...

Själv är jag en 15-årig pojke med skiljda föräldrar.

Min pappa påstår själv att han har problem med självömkan och han blir sur ibland och är lite sträng.

Min mor å andra sidan bryr sig mycket om hur man mår och är inte lika "sträng och sur" som pappa min.

När jag åker till min pappa känns det inte lika kul som när jag åker till min mamma, för att det inte känns som om jag tas hand om hos min far. Pappa har själv påstått att han tycker jag är arrogant mot honom och säger att han blir ledsen när han upplever att jag inte bryr mig...

Jag vill inte berätta hur det känns för någon av föräldrarna mina, jag är rädd att såra min pappa och jag är rädd att mamma skulle "ta bort" mamma ur mitt liv.

Det här har inte alls mycket av vad du har skrivit men dessa är mina känslor som jag inte berättat.