Inlägg från: Wolfclaw |Visa alla inlägg
  • Wolfclaw

    Så ledsen över vår 15 årings beteende. (långt)

    Utan att veta hur hennes uppväxt varit kan jag spontat tycka att hon beter sig jäkligt... ouppfostrat. Visst hade jag en "sur-period" som tonåring när jag tyckte att mina föräldrar inte fattade något och var helt dumma i huvudet men jag var aldrig så otrevlig. OCH jag visade fortfarande respekt.

    Tror du får börja ta till hårdhandskarna och bli förbannad på henne. Just nu verkar det som hon "kör" med dig för du verkar inte reagera på något annat sätt än att vara undfallande och då kan hon fortsätta rulla på som en stridsvagn under anfall. Konfrontera henne. Klara ut för henne att nu "jäklar ska vi diskutera ditt beteende". Hon kommer troligen bli rasande och kanske sticka ut eller låsa in sig på rummet. Låt henne göra det och fortsätt när hon lugnat sig. Hon ska inte slippa undan bara för att hon beter sig illa, vilket jag får en känsla av att hon har fått.

    Jag kan ju bara tala för mig själv (och hur jag gör när 8-åringen hemma börjar bli uppkäftig) och det är att göra VÄLDIGT klart att så beter man sig inte. Mer än en gång har han åkt in på rummet för sitt otrevliga beteende. Inte helt enligt Jesper Juul, men det skiter jag ärligt talat i. Kan man inte bete sig som folk kan man gott sitta ensam tills man kan uppföra sig.

    Sen  verkar hennes beteende faktiskt vara lite mer än bara vanlig tonårs-trots. Skulle nästan kunna tro att det är något som tynger henne.  Försöka tvinga fram vad det än är som hon bär på. Få henne att gråta om det så behövs. Brutalt, men om det är något hon bär på måste det ut. Annars är hon en tickande bomb som kommer att brisera.

    Du får gärna rätta mig om jag har fel i mina antaganden, men jag har sett samma beteende hos grannens tös och hon har även betett sig så när de varit på besök hos oss. Då slängde jag helt enkelt ut henne och klarade ut att kan hon inte bete sig kan hon gå hem. Hon blev så paff (för ingen hade gjort så innan) att hon skamset gick iväg. Senare sa hon förlåt för sitt beteende och jag kände att det kom från hjärtat.

  • Wolfclaw

    Ni har ingen lätt sits. Det där med "dumma pappa" kanske kan bli ett problem om det är det enda man fokuserar på. Det får ju inte bli så att han står för skällandet och hårdheten utan att faktiskt också göra saker med sin tös. Tror att ni måste ha en mycket mer enad front om det här ska gå vägen. Om det är så att hon har ADHD eller någon annan diagnos behöver hon känna ett stöd från er. Att sen på det lägga problem i skolan ovanpå de vanliga tonårsproblemen som alla har PLUS en liten bebis som säkert orsakar en del svartsjuka.

    Tror ni måste tvinga er till egentid med henne. Helst båda samtidigt men i alla fall en av er, så att hon får känna att ni kan göra saker tillsammans utan en liten bebis. Bebisen är ju förhoppningsvis inte vaken 24/7.

    Hon kommer säkert tjura om pappa tvingar med henne på stan för att köpa glass eller gå i affärer eller nåt annat men låt henne göra det då. Tror det också är lite av en "grej" när man är tonåring. Man SKA inte visa att man har kul med sina föräldrar för tänk om en kompis får se det.

    Du och din man ska nog sätta er ner och planera en strategi lika noga som man planerar ett anfall. Tror säkert att hon kan "genomskåda" er i era olika attityder mot henne och kan ge upphov till att familjen är lite splittrad vilket kan ytterligare spä på hennes stress.

    Nu gissar jag bara hejvilt men det är bra med brainstorming ibland.

  • Wolfclaw
    M i l l a n skrev 2013-01-10 13:53:29 följande:
    Tack för alla tips. Har försökt få med henne ut, för att ex ta en fika eller promenad. Hon vill nästan aldrig och man vill inte tjata hur mkt som helst. Jag och min man pratade idag om resan. Jag föreslog att vi bara tar med henne oavsett. Men det vill inte min man. Han vill inte ta med och betala för henne när hon sagt att hon inte vill följa med. Han tror att hon mest kommer förpesta semestern för oss andra då, genom att vara sur och grinig. :/ Funderar på att skicka ett sms och be henne tänka på om hon vill följa med till ikväll.
    Hon har säkert lärt sig att om hon bara håller ut så slipper hon eftersom ni inte "orkar tjata". Sluta tjata på henne - börja verkställ. Ge henne inga alternativ och gå för guds skull inte i den klassiska fällan att ge henne alternativ som du ändå inte kommer att tillåta i slutändan. Jag försöker lära min barn att vissa saker diskuterar man inte om - de bara gäller. Bälte i bilen, kläder på ute, handtvätt efter toabesök och har jag sagt att vi åker till stan nu så gör vi det - punkt slut!

    Om ni låter henne stanna hemma blir det lätt för henne att ramla ner i självömkan "Jag visste det, de vill inte ha med mig!" Och så känner hon sig ännu mer värdelös (om det nu är så hon känner, svårt att veta).

    Sen kommer hon säkert förstöra en del av semestern med sitt humör - OM ni låter henne göra det. För egentligen, vem mår sämst av hennes humör?Jo, hon. Men kan hon få med er ner i skiten så kanske hon känner en liten seger i alla fall. Ni kan fortfarande inte ta ifrån henne rätten att vara på dåligt humör. Det sämsta ni kan göra är att låtsas att det ni ska göra är kul för henne och vara glada och glättiga åt henne. Det gör bara saken värre.

    Fråga om det är något HON vill göra. Om hon sen fortsätter tjura, ja då har hon fått sin chans. Då får ni hitta på något NI tycker är kul och tvinga med henne på det i släptåg. Sen frågar ni igen, och igen, och igen. Tillslut kanske det lossnar för henne.

    Återigen, bara vilda gissningar. Har inte ens själv några döttrar. :)
Svar på tråden Så ledsen över vår 15 årings beteende. (långt)