Ledsen mamma

Jag har ett syskonbarn med Aspergers som har väldigt svåra problem. Jag känner med hans föräldrar, det är mkt svårigheter dom har och många begränsningar. Jag kan dock trösta dej med att det andra barnet, som naturligtvis har fått stå tillbaka mycket och vetat att familjen har stora begränsningar vad dom kan göra,, har växt upp till en jättefin positiv och social ung människa som har en mycket bra relation till sina föräldrar och även till sitt syskon. Så visst är det tufft för din 12-åring men så länge han/hon känner sej älskad så tror jag inte att det är nån fara, den värsta perioden är nog över, för som äldre kommer han/hon ändå tillbringa mer tid och göra aktiviteter utanför familjen, och så hade det varit även utan ett syskon med problem. Lycka till och se till att få all avlastning ni kan.

Jag kan bara säga att jag känner som du känner. Har själv en dotter på 2,9 år med autism, hon är mitt första och enda barn och jag trodde hela tiden att vårt tillvaro var normalt och nåt som alla familjer gör samma sak även fast jag såg/ser stora skillnader på barn i samma ålder så kändes det ändå normalt och att alla barn är olika. Sen fick vi veta att vår dotter har autism och min värld rasade samman..har fortfarande inte accepterad det än..det gör så ont i mitt hjärta och när jag ser på henne så vill jag ofta bara gråta och önska att hon slapp ha dessa svårigheter. Min dotter har ändå ganska milda symptom men ändå tillräckligt för att jag ska vara ledsen när jag ser att det inte fungerar i vissa sammanhang, samtdigt är jag tacksam för att det kunde ha varit värre. Jag har letat en orsak till varför det har blivit så, skyllt på mig som kanske har gjort fel medan jag var gravid, skyllt på vaccin etc you name it...och det är det som är det jobbiga att inte veta vad det kan bero på eftersom vi inte har det i varken min eller min mans familj. Vi vill gärna ha fler barn men är liv rädda att få ett barn till med samma diagnos eller värre jag känner mig ensam,svag,orättvist behandlad av livet ofta men ibland kan jag le och vara glad då mitt barn gör något oväntat och det får mig att känna hopp för hennes framtid. Det enda jag kan säga är du är inte ensam, du har rätt att sörja men glöm inte att din son är den han alltid har varit och han kommer behöva dig och ditt stöd så kämpa på och var stark för din sons skull. kram

Hej där! Jag är också mamma till en 10-årig kille med autism ( asperger) och en helt normal 12-åring. Båda är killar. Jag känner precis som dej mina kompisar lever helt andra liv än vad jag och vår familj gör. Har veckoschema och strukturerar upp vecka för vecka. Vad vi ska göra, vem vi ska göra det med osv. Sonen går i resursklass med bara 5 elever och det funkar bra.Det vi kämpat mycket med sista halvåret är att få till avlastning för oss. Vi har blivit beviljade ca 30 h i mån ( kämpar för att få fler men det är såå svårt). Vi har 3 personer som kommer till oss ibland och är med sonen. Ibland är de hemma med honom och tex spelar tv spel, ibland är de på badhus tex. Detta gör att sonen mår så mycket bättre, han är social men har svårt integrera med andra människor. Annars är han väldigt ensam, har inga kompisar alls, är endast med oss i familjen.Jag är hans coach i livet, vi gör massor av saker tillsammans han och jag. Jag mår dåligt av hans ensamhet.

Detta gör ju att jag genom åren och även nu såklart får sätta tillbaka mej själv och mina vänner och intressen. Är social själv men har svårt hitta tid till mina vänner. I perioder mår jag dåligt och blir ledsen över det.

I vårt fall får 12-åringen dock mycket av vår tid, engagemang och uppmärksamhet. Han är en idrottskille och vi är med honom jättemycket på matcher osv. Han är social och har jättemycket kompisar. Visst märker man skillnaden mellan barnen. Den är milsvid...  Aspergersonen kommer förmodligen alltid behöva oss jättemycket...  

Åh vad jag nämner igen mig!!! Min äldsta son har utvecklingsstörning och epilepsi. Många år av utredningar. Livet rullar på och allt känns bra, men så ibland kommer det över en hur det påverkar ens vardag och familj och då kan man känna sig så ledsen. Svårt tillåta sig känna dessa tankar. Man älskar dem ju så! Men man lär sig uppskatta det lilla :)

Jag tror att den reaktionen gjorde jag bort när min pojke var liten, just kanske för att han var så pass annorlunda jämfört med andra barn i hans ålder redan som bebis, sorgen och ilskan kom ut då. Nu kan jag bli ledsen men inte arg eller bitter, mer än någon enstaka gång men jag ser det som en normal reaktion på en onormal situation. Det kommer en tid när livet blir enklare och mer likt andras liv även om det kommer att ta tid och vara jobbigt. Min son är idag snart 14 år och är gravt utvecklingsstörd och jag jobbar som hans assistent tillsammans med tre andra assistenter. Det är speciellt men ju mer assistans han fått desto mer har vi börjat kunna leva, även har hans livskvalité ökat enormt. 
 

Min pojke är bara tre, men jag känner ibland en enorm sorg över att vara mamma till ett annorlunda barn. Mest är jag ledsen över att det inte blev som jag hade tänkt mig, att vi inte kan göra de saker som man normalt kan göra med ett barn. Att se andra barn som är långt mera utvecklade än min pojke fastän de är yngre gör också ont. Jag är avundsjuk på andra föräldrar och på att de kommer så lätt undan.

I går slog det mig hur bunden jag kommer att vara resten av mitt liv för att jag har ett annorlunda barn. När jag tänkte på att han skall bli vuxen blev jag bara sorgsen. Jag är orolig för hur det skall gå för honom och hur han skall bemötas. Ännu märks det inte så tydligt att han är annorlunda men det blir tydligare hela tiden. Och så har jag funderat på om jag någonsin vågar skaffa flera barn, får de samma diagnos? Har jag ork och tid för flera barn?

Det känns väldigt tungt ibland. Men trots det är han min finaste lilla kille.

Åhhh vad jag känner igen mig med er och vilken skön sida, här känner jag mig inte lika ensam som jag annars gör!

Jag är mamma till två barn pojke på 7år med måttlig utvecklingsstörning samt stort hjärtfel och balanssvårigheter och en dotter på 3år med utvecklingsstörning och epilepsi samt sömnstörning väldigt sen utveckling!
Jag och min sambo hade massor med vänner innan barnen föddes och medans grabben var liten men med åren har vännerna trillat av en efter en och några få hör av sig nån gång/år och kommer och tar en fika!
Dom som lämnat oss säger att vi har tillräkligt mycket som vi har nu så dom vill inte störa och trots att jag sagt klart och tydligt att dom stör inte utan att dom behövs men dom hör inte av sig!

För 2 1/2 år sen gick jag i väggen, blev totalt depprimerad det var då vi fick veta att båda våra barn är utv störda och att dom alltid kommer att behöva hjälp hela livet ut och att vi får vara glada om båda barnen kommer att kunna gå men att det inte finns nån säkerhet att dom nånsin kommer att kunna prata, dom kommer att gå på träningssärskola och kommer att bo på hem för utvstörda när dom blir vuxna!
Sonen på 7år kan jollra konsonenter och vokaler men kan inte ett enda ord ännu dottern kan inte jollra ännu! 

Vad gäller att planera att göra nåt får vi alltid tänka 10ggr om, att åka utomlands kan vi bara drömma om, bara att åka iväg en heldag kräver planering och framförallt att packa med allt som behövs till två utvecklingsstörda barn som spec mat, blöjor, rumpservetter, extra kläder, nappflaskor, nappar, se så att det finns plats för dottern att vila nånstans mm mm mm.

Är samtidigt bonusmamma till två pojkar hyfsat normala om man nu kan säga så, den ena har ADHD och den andra medelsvår dyslexi, grabbarna är 12 och 10år dock har den äldsta grabben lessnat att bo hos oss då dom två minsta kräver för stor tid av oss så nu bor han bara hos sin mamma och hälsar på bara ibland!        

Hej jag har en 18 årig flicka med ett syndrom .. utvecklingsstörning och autistiska inslag ...
Jag kommer alltid att vara mer bunden till henne oavsett hur gammal hon än blir .
Med tiden har det blivet lättare , men det kommer stunder man bara vill gråta med så klart..
Det finns hjälp att få även om man måste kämpa på som en idiot ibland...
Bamse kramar till alla med speciella fina barn  

Det finns hopp :) Jag klarar mig någorlunda bra själv och har dom kallade det högfungerande autism och asperger men det va ett par år sen, jag flyttade hemifrån när jag va 18 och har klarat mig bra bor med min flickvän som inte har aspergers eller något funktionshinder. Jag är kass på att städa dock men är bra på att påbörja städningen i alla fall :) Min diagnos va som kraftigast när jag va yngre efter 16 års ålder så *växte jag upp* jag började mogna på ett annat sätt, men hade det svårt under min uppväxt och en bra relation med min familj vilket jag fortfarande har mamma ringer några gånger per vecka och sen brukar vi ses och äta middag ute hela familjen :D

Känner oxå igen mig... Min äldsta son är 14 och utreds för Asperger på BUP nu. Han är världens goaste o finaste på alla vis, men det suger så extremt mycket energi att ha ett barn som inte "fungerar". Ibland kan jag bli avundsjuk på föräldrar som bara har "normala" barn, alltså jag vill inte byta ut min son, men jag önskar bara att han kunde vara som "alla andra barn" och gå i skolan, vara med kompisar osv osv. 

Har tre barn till som är yngre, den som mått sämst av hela denna situation av dem är nr två, det skiljer bara ett år på dem, så de är ju typ jämngamla. Jag förstår nu i efterhand att han känts sig försummad sen äldste sonens tillvaro rasade för två år sedan. Det är så svårt att räcka till för dom allihop!!! 

Och det här med egentid - vad är det för nåt?! Att duscha ensam ibland? Åka till ICA utan barnen? Den lilla stunden sonen äntligen kom iväg till skolan ett par timmar och jag slutat jobbet och lillen sover middag en timme?

Jag har känt mig extremt utmattad senaste tiden. Har nu blivit sjukskriven för att det visade sig att jag förutom urkasst immunförsvar (blir sjuk om och om igen) hade kraftig järnbrist och även dåligt med B-vitamin. Men när jag läste om symtomen på utmattningssyndrom så stämde det lite fööör mycket in på mig...

Sjukt att det kan bli så här!!! Att man kan må så dåligt!!! Fattar inte hur jag ska orka med att jobba och klara av allt hemma...