Ledsen mamma

Min pojke är bara tre, men jag känner ibland en enorm sorg över att vara mamma till ett annorlunda barn. Mest är jag ledsen över att det inte blev som jag hade tänkt mig, att vi inte kan göra de saker som man normalt kan göra med ett barn. Att se andra barn som är långt mera utvecklade än min pojke fastän de är yngre gör också ont. Jag är avundsjuk på andra föräldrar och på att de kommer så lätt undan.

I går slog det mig hur bunden jag kommer att vara resten av mitt liv för att jag har ett annorlunda barn. När jag tänkte på att han skall bli vuxen blev jag bara sorgsen. Jag är orolig för hur det skall gå för honom och hur han skall bemötas. Ännu märks det inte så tydligt att han är annorlunda men det blir tydligare hela tiden. Och så har jag funderat på om jag någonsin vågar skaffa flera barn, får de samma diagnos? Har jag ork och tid för flera barn?

Det känns väldigt tungt ibland. Men trots det är han min finaste lilla kille.