Ledsen mamma
Åhhh vad jag känner igen mig med er och vilken skön sida, här känner jag mig inte lika ensam som jag annars gör!
Jag är mamma till två barn pojke på 7år med måttlig utvecklingsstörning samt stort hjärtfel och balanssvårigheter och en dotter på 3år med utvecklingsstörning och epilepsi samt sömnstörning väldigt sen utveckling!
Jag och min sambo hade massor med vänner innan barnen föddes och medans grabben var liten men med åren har vännerna trillat av en efter en och några få hör av sig nån gång/år och kommer och tar en fika!
Dom som lämnat oss säger att vi har tillräkligt mycket som vi har nu så dom vill inte störa och trots att jag sagt klart och tydligt att dom stör inte utan att dom behövs men dom hör inte av sig!
För 2 1/2 år sen gick jag i väggen, blev totalt depprimerad det var då vi fick veta att båda våra barn är utv störda och att dom alltid kommer att behöva hjälp hela livet ut och att vi får vara glada om båda barnen kommer att kunna gå men att det inte finns nån säkerhet att dom nånsin kommer att kunna prata, dom kommer att gå på träningssärskola och kommer att bo på hem för utvstörda när dom blir vuxna!
Sonen på 7år kan jollra konsonenter och vokaler men kan inte ett enda ord ännu dottern kan inte jollra ännu!
Vad gäller att planera att göra nåt får vi alltid tänka 10ggr om, att åka utomlands kan vi bara drömma om, bara att åka iväg en heldag kräver planering och framförallt att packa med allt som behövs till två utvecklingsstörda barn som spec mat, blöjor, rumpservetter, extra kläder, nappflaskor, nappar, se så att det finns plats för dottern att vila nånstans mm mm mm.
Är samtidigt bonusmamma till två pojkar hyfsat normala om man nu kan säga så, den ena har ADHD och den andra medelsvår dyslexi, grabbarna är 12 och 10år dock har den äldsta grabben lessnat att bo hos oss då dom två minsta kräver för stor tid av oss så nu bor han bara hos sin mamma och hälsar på bara ibland!
