Åh vad jag nämner igen mig!!! Min äldsta son har utvecklingsstörning och epilepsi. Många år av utredningar. Livet rullar på och allt känns bra, men så ibland kommer det över en hur det påverkar ens vardag och familj och då kan man känna sig så ledsen. Svårt tillåta sig känna dessa tankar. Man älskar dem ju så! Men man lär sig uppskatta det lilla :)
Åh Björnmamma, vad jag känner igen det med att inte känna att man orkar och räcker till... Min äldsta tar mycket tid och energi. Har också tre barn till att räcka till för och det är inte lätt alla gånger och samvetet gnager... Just nu föräldraledig, men tänker sen hur man ska fixa jobba också. De är ju det bästa man har, men kan också känna mig avundsjuk på de som har barn där allt " bara rullar på". När de klagar känner man bara: du skulle bara veta :). Skönt höra här att man inte är ensam om att få känna så här. Det är inte alltid lätt tillåta släppa fram dessa tankar heller.
Tycker också mycket om den dikten! Den beskriver det så väl på ett fantastiskt sätt! Bra att hämta styrka från. Och det behöver man hämta emellanåt när allt känns som svårast... För mig har ovissheten alltid varit det känpigaste på ngt sätt. Jag känner också att jag får styrka och hjälp när jag pratar med andra i liknande situation, för ibland kan man känna sig så ensam... När man gämför sig med alla andra där "allt rullar på". Min man sa till mig en gång då ja kände mig så där nere: "du är så blåögd. Tror du verkligen inte att de andra har sina problem de med!?!". Och visst har han rätt. Allt är relativt .... Men det tar ändå inte bort att det ibland känns tungt. Men hjälper mig ändå att tänka på ibland :).