Ledsen mamma

Försök ta era egna symtom på allvar, ju längre ni väntar ju längre kommer återhämtningsperioden att bli. Besök åtminstone vårdcentralen och påtala era egna problem för en läkare ni har förtroende för. Det är ju inte märkligt att man i er situation (som är unik i varje enskilt fall, förstås) behöver hjälp utifrån. Möjlighet att gå ner i arbetstid, avlastning, samtalsstöd... jag vet inte, men något av allt detta borde ni ju kunna få. Ta hand om er för er egen och era barns skull. Jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Jag förstår att ni som skriver befinner er i både väldigt snarlika och väldigt olika situationer. Jag menar inte att påstå att ni alla har samma eller ens liknande upplevelser, men om jag får ställa en generell fråga (eller två):

Ingenting som någon i er närhet kan säga eller göra, kommer att ändra på faktum. Men vad skulle ni vilja höra? Vad har ni fått höra som varit till någon hjälp eller någon tröst? Och vad vill ni absolut inte höra? Och vad skulle vi vilja att era vänner gjorde (eller vad uppskattar ni att de gör)? Jag tänker inte primärt på att avlasta eller så, just det är ganska uppenbart även för mig. 

     

Tack för era öppenhjärtiga svar! Allt ni önskar är egentligen att någon tar sig tid att komma förbi och på det rent praktiska planet umgås på era villkor en stund. Egentligen är det så basalt, så grundläggande. Det är säkert vad min gamla mormor på ålderdomshemmet skulle önska, och även om jag älskar att träffa henne så tar jag mig inte dit (i den omfattning jag skulle kunna och vilja)- av absolut inget skäl alls annat än att det inte planeras in och att jag kanske inte inser att jag skulle göra det för hennes skull lika mycket som för min egen (jag har någon slags tendens att utan att tänka helt enkelt anta att folk bjuder in mig, föreslås saker etc om de gärna vill träffa mig men ibland sätts ju det ut spel). Det ät värt att betänka, så tack för det. Jag hoppas att er omgivning förstår vad ni och era familjer har att ge.