Livrädd för att min treåring är bipolär!

För en 3-åring är det där ett helt normalt tillstånd och inget sjukligt alls. Det finns säkert undantag, men i allmänhet bryter det inte ut någonting förrän i tonåren. En kompis till mig var i samma situation som du, där barnets mormor var bipolär. Barnet i fråga var rätt normal fram till 15-16-årsåldern, men då drabbades hon av samma sjukdom. Hennes 2 syskon verkar däremot ha klarat sig ...

Du beskriver din son som en vanlig 3, 5-åring. Jag tror det bästa du kan göra för honom att försöka släppa din oro och jobba på att möta din son som den normala 3-åring han är. Om han ändå skulle bli sjuk märks det mycket senare, men om jag inte är helt fel ute så ställer man inte sådana diagnoser innan 18 års ålder.

Barn blir inte bipolära, en sådan diagnos får man först i sena tonåren. Så du kan vara helt lugn. För övrigt tycker jag att din son låter helt normal. :)

Jag förstår din oro men som de andra skrivit, det är helt normalt för en treåring. Läs Trotsboken, den kan vara till tröst, man är inte ensam.

Jag har läst trotsboken, den är bra! Men jag tycker inte att de andra barnen i hans ålder pratar på samma sätt som han. Han kan prata med en klar, hög och kommenderande stämma och tända till och bli jättearg för att jag svarat "ja" på frågan om han ska gå på dagis i morgon (det gillar han inte att göra, fast han verkar ha jättekul så fort jag har gått). Han säger också konstiga saker som "jag vill inte att du ska tycka om mig", "jag hugger dig" och "jag sprutar eld på dig", "Jag pixar hål på din näsa" osv. Hemska saker! Vi säger inte sånt här hemma men det är klart att han kan ha hört andra barn säga sånt på dagis? Ibland är det ganska hemska saker på barnkanalen också, fast det får han ju bara se på förmiddagen en stund på lediga dagar och kring sex på kvällen. Han är dock mycket tidigare än de flesta jämnåriga, och huvudet längre. Han pratar renare, använder svårare ord och har redan lärt sig läsa så smått på egen hand (han ljudar efter att ha sett Fem myror är fler än fyra elefanter...) Jag funderar på om han har en släng av att vara vad Jesper Juul kallar ett autonomt barn? Någon som har erfarenheter kring det?

Man kan visst vara Bipolär och få diagnos som barn.

Ibland säger han: "Jag säger till mig själv att jag vill dö". Jag blir helt utom mig och jätteledsen såklart, för jag vet inte varför han säger så? Han vet väl förmodligen inte vad det innebär, men förstår att det är något definitivt och väldigt hemskt. Han har frågat om döden och jag har försökt att berätta om det så sanningsenligt som det går utan att skrämma honom. Men man blir ju ändå förskräckt.

Det du beskriver låter inte det minsta som bipolaritet. Även att det är extremt ovanligt (om det alls förekommer) att så här små redan utvecklat sjukdommen, men i så fall skulle det märkas mycket kraftigare i form av djupa dalar av depression.

Det du beskriver låter däremot precis som en normal 3-åring. Vår dotter har också häftigt temperament med mycket ilska och rejäla svängningar då hon kan vara helt superlycklig och sprallig och i nästa stund ledsen och arg för minsta lilla. Hon är bara så i sin personlighet, hennes känslor är väldigt intensiva men det betyder inte att hon lider av någon sorts sjukdom!

Så sluta oroa dig, din oro gör förmodligen mer skada än nytta och ditt barn kommer känna av din oro och osäkerhet.

Hur har du själv pratat om döden?

Det är inte ärftigt med bipolär sjukdom.

Eller för att vara exakt, ärftligheten är MINIMAL. Det handlar om en ytterst liten riskökning, som helt försvinner om du bara ser till att ditt barn får en kärleksfull och bra uppväxt. Miljö är viktigare än gener i detta fall.

Det är märkligt hur idén om att psykiskt sjukdom skulle vara ärftlig håller i sig genom generationer, trots att det idag finns så mycket forskning som visar på motsatsen.

Du kan helt släppa den tanken. Du har ett helt normalt barn. Och du ska aldrig titta på honom för att bedöma om han är normal eller inte. Hans beteenden och uttalanden ska du bemöta med att i stället prata om hur mjuk och fin och snäll han är. Då blir det självuppfyllande och han kommer att bli mjukare. Du kan också prata om hur viktigt det är att människor är snälla mot varandra, att kramas, osv.

Lycka till! 
 

Pippi lär få en hel del påhugg nu men jag kan inte annat än hålla med faktiskt. Det man kallar "ärftligt" handlar egentligen om ett fåtal gener som ökar risken för den här typen av sjukdomar. Man talar om en genetisk sårbarhet inom vetenskapen, vilket är en mycket tydligare beskrivning än att säga att det är ärftligt. Men får barnet en trygg, kärleksfull uppväxt utan trauman så kommer ingen sjukdom att utvecklas. Trygg anknytning är exempel på skyddande faktorer som hjälper till att motarbeta en sjukdomsutveckling trots att barnet har den genetiska sårbarheten. Risken med sådant här är dock att otrygg anknytning (som är en riskfaktor) också går i arv. Genom det sk sociala arvet, det omedvetna sociala mönster vi lärt av våra egna föräldrar och som avgör hur vi själva bemöter våra barn när vi i vår tur blir föräldrar. Och det väger betydligt tyngre än den enstaka genetiska faktorn.

Men läser man på nätet om bipolaritet så är det den psykiska sjukdom där gener har störst betydelse av alla psykiska sjukdomar?

Min 3-åring säger också såna saker, typ "nu dör jag mamma" eller "jag ska döda dig". Men hon säger det inte med allvar och jag gissar att det är nåt hon har snappat upp på dagis.

Min dotter är också otroligt trotsig just nu!! Hon kan få såna utbrott då hon bara skriker och slänger sig omkring. Min syster är bipolär men jag har aldrig ens tänkt tanken att min dotter skulle vara det.
Hon bara är som barn i den åldern är :) 

Hej!
Tack! Jag hoppas ju och tror att min son har en mycket trygg anknytning till mig, jag och min man har haft det i vår barndom till våra föräldrar, då svärmors sjukdom först utvecklades senare i livet. Jag hade dock en mycket jobbig uppväxt präglad av mobbing och trakasserier från skolkamrater. Trots det tycker jag att jag har en bra självkänsla idag och känner mig trygg i mig själv som person. Så jag hoppas att min son känner det med, han får i alla fall mycket kärlek och tid av oss. Men i dagissituationen verkar det som om han känner sig otrygg. Han är snart fyra men lämningarna är svåra...Han är ju snart fyra och stor för sin ålder så det är svårt att bända loss honom och ge honom fysiskt till dagispersonalen om man måste. Helst vill jag ju att han ska hamna med i leken direkt så att han inte bryr sig så mycket om jag går, så de senaste månaderna har jag lämnat senare, då de går ut, för då är det roligare för honom att springa med ut med de andra barnen direkt. Men idag blev det pannkaka av alltihop då han ropade: "Men jag vill inte vara här, jag följer med hem" och sprang ut genom alla grindar ända till den yttre grinden och vägrade gå in igen. Det slutade med att en av dagispersonalen fick komma och ta med honom, motvilligt. Det är så jobbigt...:( Man blir riktigt ledsen när han inte verkar trivas. Till saken hör att jag vill ju inte att han ska få FÖR bra kontakt med kompisarna då vi om en månad ska flytta till en ny ort. Där vi bor idag är ju hela hans värld, så det blir ju ett nytt hus, ett nytt dagis...osv. Någon som tror att det kan vara bra rentav?

Jag har försökt förklara så sanningsenligt som möjligt men på ett sätt så att han förstår att det inte är något att vara rädd för. Men det är svårt för honom att greppa att om man har dött kan man inte börja leva igen.

Bipolär sjukdom typ 1 i släkten (och hon har typ 1 om hon har manier) ger inte bara en högre risk för bipolär sjukdom typ 1 utan även bipolär sjukdom typ 2, andra affektiva sjukdomar (unipolär sjukdom, depressioner och så vidare) och schizofreni. Det betyder att OM ditt barn blir sjukt behöver det inte leda till psykotiska manier utan det kan leda till vanliga depressioner (vilket för övrigt är VÄLDIGT vanligt att drabbas av NÅGON gång i livet även om man inte har psykiska sjukdomar i släkten). Denna risk är något högre än för någon som inte har psykiska sjukdomar i släkten men ändå inte särskilt hög. Ditt barn kan alltid drabbas av en psykisk sjukdom oavsett om det finns i släkten eller inte.

En psykisk sjukdom kan bryta ut i barndomen (även om det inte är särskilt vanligt), i tonåren eller i vuxen ålder. Den kan komma som ett svar på en traumatisk upplevelse eller utvecklas av sig självt. Detta kan hända vem som helst. Vem som helst kan drabbas av psykiska problem när som helst i livet, oavsett eventuell ärftlighet.

Det vanligaste, både för barn med psykiskt sjuka släktingar och barn utan psykiskt sjuka släktingar, är att INTE drabbas av en psykisk sjukdom. Det bästa är därför att du utgår från att ditt barn är fullt friskt. Visst är det bra att du vet att ditt barn KAN drabbas men en konstant oro för psykiska sjukdomar är en större risk för barnets psykiska hälsa än en eventuell ärftlighet. OM barnet skulle drabbas kan du ju inte ens veta NÄR det skulle drabbas.

OM ditt barn skulle drabbas av en bipolär sjukdom så behöver det inte vara bipolär sjukdom typ 1 utan kan vara en lättare variant. Typ 2 innefattar depressioner men istället för manier får man hypomanier som inte alls är lika plågsamt och som oftast inte kräver tvångsvård eller leder till psykoser. och OM ditt barn skulle drabbas av bipolär sjukdom typ 1 kan man sätta in mediciner och med dessa mediciner kan ditt barn vara helt symptomfri resten av livet. Visst är det tråkigt att behöva gå på mediciner men utöver dessa mediciner behöver en bipolär sjukdom inte vara ett handikapp överhuvudtaget. Om rätt mediciner sätts in redan vid första skovet kan det resultera i att man aldrig mer drabbas av ett maniskt skov.

Du märker vanligtvis inte var en bipolär sjukdom börjar. Det startar inte med vilda psykotiska manier. Det är svårt att se några varningstecken alls. OM ditt barn drabbas av just bipolär sjukdom är det första skovet nästan alltid ett depressivt skov. Nästan alla tonåringar visar tecken på depression och/eller borderline personlighetsstörning men om tecknen på depression inte inträffar i tonåren eller i samband med puberteten och är extrema är det alltså det varningstecken du skulle kunna lägga märke till. Du måste också tänka på att depressiva symptom, prat om döden och liknande är någonting som kan finnas där utan att det ens finns en depression och att det egentligen bara är om dessa blir långvariga som du behöver reagera.

Någonting du bör veta är att många med bipolär sjukdom även ser detta som någonting positivt. Många blir väldigt kreativa under sina manier och hypomanier, upptäcker nya idéer, får mycket gjort. Har man bara hypomanier och inga manier blir man inte så uppåt att man är en fara för sig själv och andra. Många konstnärer är manodepressiva.

Sammanfattning:
Risken för att ditt barn blir sjukt är LITEN.
OM ditt barn blir sjukt har han en god chans att vara helt symptomfri med mediciner.
LETA INTE efter symptom på sjukdomen. Konstant oro är farligare för barnet än en eventuell ärftlighet!

Apotheosis: Ja, mediciner hjälper, men svärmor tar dem ju inte eftersom inte har någon sjukdomsinsikt alls och inte tycker att hon är sjuk. Hon tycker ju att de gångerna hon blev inkörd till psyk av sin egen dotter är tvngsvård och ett övergepp på henne. Så vad gör man när den sjuke inte vill ta sina mediciner?!

Om din svärmor inte tar mediciner så kommer din son förmodligen någon gång att se din svärmor när hon är sjuk. Vet han om att han har samma sjukdom och ser henne kommer det nog att få honom att vilja ta medicinerna. Att inte ta sina mediciner handlar ofta om att medicinerna inte täcker helt och man redan är på väg in i ett skov och sjukdomsinsikten försvinner, annars har man vanligen en sjukdomsinsikt när man är frisk och tar sina mediciner. Har man inte sjukdomsinsikten när man är frisk är det såklart ett problem men jag tror inte det är särskilt vanligt. De flesta förstår när de inte är maniska att de inte var friska när de var maniska.

Nej, hon tycker att hon får hjärtklappning och blir trött av medicinerna...Hon tycker inte att hon någonsin varit sjuk.

Du kan förmodligen inte hjälpa din svärmor men om din son mot förmodan skulle drabbas av samma sjukdom hjälper nog hennes brist på sjukdomsinsikt honom att ha sjukdomsinsikt.