Pseudotvillingar och dagis

TS: mina barn har lite mer åldersskillnad, drygt 2 år. Den äldre började dagis vid ca. 14 månader, och det gick faktiskt jättebra (trivselmässigt ) och det är väldigt sällan som hon inte velat gå till dagis eller inte trivs på dagis. Som andra säger, olika barn, olika familjer, olika behov, olika alternativ och olika val. Inget som behöver vara mer rätt eller fel än nåt annat. Finns ju dom i andra länder som får sätta sina barn på dagis vid 3 månader, dom verkar ju överleva dom med... 

Det enda "problemet" när första barnet började dagis var att hon drog på sig varje smitta känd i universum. 25-30 vab-dagar hade vi på 3 månader... Men då började hon också i januari-februari, som ju är den värsta tiden för sånt. 

Men med den erfarenheten så har vi faktiskt varit lite "glada" att lillan inte har varit helt kärnfrisk under sitt första år, vilket stortjejen var fram tills hon började dagis. Vår förhoppning är väl att när lillan väl börjar dagis i höst (när hon är 1,5år), så blir det inte riktigt samma chock för systemet som det var för första barnet.  Och så börjar ju lillan i augusti, som ditt barn, inte mitt i "vabruari"...

Stora tjejen har fått gå på dagis 15 timmar hela tiden. Lillan är född i februari, så det var ju värsta smittoperioden. Och nån förkylning eller två hade vi nog både veckan innan förlossningen och veckan efter att vi kom hem. Men lillan klarade sig bra ändå, hon fick lite hosta men inget värre än det. Men vi lät inte stora tjejen "kladda" för mycket på lillan i början heller, utan det var mera "se men inte röra" (eftersom hon inte kunde förstå hur ömtålig en nyfödd är). 

Jag håller i viss mån med om detta, eller kan kanske ge ett exempel på vad detta kan innebära: 

Äldre dottern (som jag skrev om i ett tidigare inlägg, nu 3 år och 3 månader, yngre dottern fyller 1) utreds just nu, eftersom vi misstänker att hon kanske har någon form av mild autism eller adhd.

"Symptomen"  som vår dotter har så har kommit smygande, och skillnaderna har blivit tydligare allteftersom hon och barnen runt henne utvecklas, åt lite olika håll. Men vi har ingen diagnos än, hon är kanske helt normal...

Men eftersom vår dotter har svårt för kommunikation och socialt samspel, så är jag tacksam över att hon gått på förskola så länge hon kan minnas, och har hunnit bli trygg med det innan "allt det andra" som händer i utvecklingsväg i 2-3-årsåldern och uppåt läggs på. Och att dom andra barnen hunnit lära känna henne och växer upp tillsammans med henne och därmed förhoppningsvis har en större acceptans för att hon är som hon är. 

Och det finns en sak som förskolan kan ge, som öppna förskolan, lekträffar med andra barn och så vidare, inte kan, nämligen kontinuitet. På dotterns förskola känner dom henne, och kan anpassa verksamheten till henne. Jag kan inte kräva att en sångstund på ÖF ska anpassas för att just mitt barn ska kunna träna på samlingssituationen. På förskolan, med samma barn och samma personal, så kan dom ha samma platser i ringen, och dom kan låta just vår dotter välja om hon vill sitta med dom andra och vara med eller göra något annat. Och dom andra barnen är vana vid det och börjar inte själva springa runt bara för att vår dotter gör det. Vem vet, nån dag kanske dottern förstår vad samlingen är till för, och lyckas koncentrera sig och delta som alla andra. Just det att vår förskola kan släppa på dom andra barnens regler för just vår dotter, och låta henne delta i verksamheten efter sin förmåga och på sina villkor, är jätteviktigt för hennes sociala utveckling. Och skulle vara helt omöjligt på ÖF, där det alltid är nya barn, nya situationer, olika föräldrar med olika regler o.s.v. 

Jag tror inte heller att vi skulle ha upptäckt dotterns svårigheter lika tidigt och kunnat söka hjälp, om hon bara varit hemma med oss. Hon är första barnet, vi har inget att jämföra med, så visst går vi och undrar ibland om vi bara inbillar oss och hon i själva verket är helt normal. Men när förskolepersonalen berättar om hur dom anpassar hela förskolan, från möblering till arbetsscheman, bara för att vår dotter ska må bra, då fattar man ju att det nog inte bara är inbillning. Ibland är det faktiskt bra, både för oss föräldrar och för våra barn, att det inte bara är vi som känner dem, utan att det finns andra som också umgås med dem och känner dem och kan ge oss kanske lite hemmablinda föräldrar nya perspektiv. 

Eller ännu tydligare: Om man har ett barn som är lite åt npf-hållet, så kan ett av dom tidigare tecknen vara ett stort behov av rutiner, ritualer och förutsägbarhet, och svårt för kommunikation och samspel med andra. Då är ÖF och lekträffar en kamp utan dess like, som lämnar både barn och förälder helt förstörda, upprivna, frustrerade och utmattade (eftersom dessa till sin natur är föränderliga, oförutsägbara och okontrollerbara). Vilket gör att man så småningom slutar gå på ÖF, och slutar ha lekträffar med andra barn, eftersom man inser att ens barn mår så himla dåligt av det och mår så mycket bättre av att vara hemma bara med sin förälder. Vilket inte direkt gagnar barnets sociala och kommunikativa utveckling, den som hen redan förut låg efter med. 

Då är man riktigt, riktigt, riktigt glad att man lät sitt barn börja tidigt på förskolan, så att hen har en trygg, välbekant och förutsägbar miljö att umgås med andra barn i.