Forum Känsliga rummet Relationsproblem
Inlägg från: Anonym (Vill förstå) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­)
    Äldre 26 Jan 14:28
    93 svar
    Återställ Anmäl

    Att leva polyamoröst?

    Hej!

    Jag vill gärna att de av er som lever i polyamorösa förhållanden eller har tankar åt det hållet ska skriva här. Kanske kan besvara frågor, tankar och funderingar, tipsa om länkar, bloggar osv.

    Jag vill veta mer om vad det innebär- både själsligt, sexuellt, relationsmässigt och i vardagen.

    Jag älskar en person som inte vet vart h*n står när det gäller förhållanden. H*n har tankar åt polyamori men vet inte själv vart h*n står eftersom h*n alltid sett sig själv som strikt monogam.
    H*n träffade mig och vi inledde en väldigt kärleksfull relation med tankar om sammanboende och framtid tillsammans.
    Men när h*n berättade om sina tankar så blev jag oerhört orolig, nästan svartsjuk eftersom jag då inte visste vart jag har/ hade personen. Och det mycket eftersom jag egentligen inte vet så mycket om vad polyamori innebär helt enkelt.

    Jag hade en del frågor som h*n inte kunde svara på och som h*n tyckte att "det löser sig med tiden".

    Men nu har h*n gjort slut.. Inte för att h*n inte älskar mig utan för att h*n insett att så länge h*n själv inte vet vart h*n står så är det orättvist att låta mig leva i ovisshet. 
    H*n vill vara själv och tänka igenom sina känslor och vart h*n står, dels för sin egen skull men också för att kunna vara ärlig mot en framtida partner.

    Jag älskar denna person och vill själv förstå. Jag ser mig som monogam men har kunnat tänka mig att ha sex med andra (med då handlar det ju just om sex, inga känslor inblandade så det är ju inte polyamori.. )
    Jag vill reda ut mina egna känslor kring detta.
    Kan jag tänka mig att leva polyamoröst?
    Kan jag tänka mig att låta min partner att leva polyamoröst utan att blir svartsjuk och må dåligt?

    Mina frågor var/ är som följande:

    *Hur funkar det relationsmässigt? Har man en partner som man lever till största del med och sedan har man en pojk-/ flickvän som man träffar efter behov/ när man kan/ vill? Eller är det väldigt individuellt?

    *Har man ett eller flera boenden? 

    *Har man några regler mot/ med den fasta partnern? Och med pojk-/ flickvännen?

    *Hur fungerar det för de av er som lever med en partner som är poly men som själva är "monogama"?

    *Hur har relationen med den "fasta" partnern blivit? Mer stark? Mer öppen? Mer kärleksfull?

    *Hur funkar det med omgivningen? Är ni öppna med era relationer, vet familj samt närmsta vännerna om detta?

    *Hur är det att vara pojk-/ flickvännen i det hela? Hur hanterar man inte är den "fasta" partnern? Den som ens pojk-/ flickvän inte bor med? ( Om ens relation ser ut så. )

    *Om det finns barn inblandade, hur fungerar det? Hur går deras tankar?

    *Är det någon som trott sig vara polyamorös och inlett ytterligare ett förhållande men sedan ångrat sig? Hur gick tankarna innan och efter?

    Detta är de frågor jag kommer på just nu.. Kommer säkert komma fler..

    Jag vill inte att tråden ska kantas av påhopp av de som verkligen inte kan tänka sig leva polyamoröst. Gör er inte besväret att skriva.

    Jag vill verkligen veta för jag vill komma underfund med mina egna tankar och känslor kring detta.

    Jag kanske aldrig kommer bli tillsammans med den jag älskar igen, men jag vill ändå förstå/ försöka förstå..

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-28 20:58
    Jag vill gärna att de av er som är polyamorösa eller lever i andra familjebildningar även kan berätta hur ni kom fram till att just detta levnadsätt passade er?

    *Hur gick era tankegångar?

    *När insåg ni att ni inte vill leva i den stereotypa, monogama familjebildningen?

    *Hur ser du (polyamorösa) på att din partner har en/ flera förhållanden eller ev. bara har sexuella kontakter med andra?

    Jag som startat tråden finner det väldigt fascinerande och intressant och skriver inte enbart för att jag tror att min partner ska komma tillbaka, jag inser själv att det kan finnas andra anledningar än de h*n själv uppgav till varför h*n gjorde slut.
    Men jag vill ändå, för min egen skull, komma underfund med hur jag känner och vart jag står då jag inte vet om jag kommer stöta på detta i framtiden i en ny relation.

    Ni som redan skrivit ska ha STORT tack! Och jag hoppas fler vill/ vågar skriva och att andra nyfikna vågar skriva.
    ( Skriver ni anonymt får ni gärna titulera er mer än anonym t.ex anonym 1, Anonym 2 eller liknande.. Lättare att hålla i er i sär då )

    Mvh/ Trådstartaren (Vill förstå)

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-29 16:59

    Föreslagna länkar:

    polyforeningen.org/

    polywiki.se/

    polywiki.se/l%C3%A4nksamlingar

    www.facebook.com/groups/2389749486/

    Böcker:

    "Opening Up"- Tristan Taormino

    "Ethical Slut"- Janet W. Hardy, Dossie Easton

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Att leva polyamoröst?
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 15:22
    #1
    Återställ Anmäl

    *puff*

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 19:07
    #2
    Återställ Anmäl

    *Puff*

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 23:10
    #3
    Återställ Anmäl

    Finns det verkligen ingen som lever på detta sätt eller har de tankarna?

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 23:19
    #5
    Återställ Anmäl
    Life skrev 2013-01-26 23:16:19 följande:
    Tja det finns säkert - några av mina vänner har haft tendenser åt det hållet men jag har tyvärr inte varit där själv... Intressant råd dock - får se om någon svarar...
    Jag hoppas det. 

    Behöver få bolla tankar och funderingar samt få någon typ av svar på mina frågor. 
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 23:27
    #8
    Återställ Anmäl
    Anonym skrev 2013-01-26 23:21:26 följande:
    Jodå, vi gör det. Vi är på många sätt en helt vanlig familj bortsett från att vi är 3 vuxna och lika många barn. Jag har levt gift med make i 18 år. Är bisexuell med dragning åt lesbisk läggning. Mötte en tjej av en händelseför ca 4 år sedan och vi blev vänner. Jag tog hem henne till familjen, och efteråt tyckte maken att hon och jag borde ha en kärleksrelation eftersom vi passar så extremt bra ihop. Hon var då inte lesbisk, men blev i sinom tid kär i mig, och vi blev ihop. Sedan bjöd min man in henne att bo i vår familj, och det har hon gjort i 3,5 år nu.

    Vi har alltid varit öppna i vår relation, min man och jag- inte dolt saker för varandra. Men här är det alltså jag som har två relationer med två olika människor, det är ingen ormgrop...och de är inte kära i varandra. Och vi lever under samma tak, är välutbildade och umgås med normala parfamiljer. Vi är rätt så öppna med vår familjebildning. Det är helt accepterat av vänner, våra familjer och av våra barn. Dock väljervi att inte gå ut med det i onödan till människor som inte skulle hantera informationen.
    Men din man har inte ytterligare en relation?

    Innan du träffade din flickvän/ sambo- hade du tankar på att leva i ett sådant förhållande? Hur fungerar det i vardagen? Det är ingen svartsjuka eller krockar er emellan?

    Förstår att man kanske inte vill gå ut med det till alla.

    Hur var era familjers första reaktion på detta? Vad för frågor har ni ställts inför?  
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 26 Jan 23:29
    #9
    Återställ Anmäl
    En till mamma skrev 2013-01-26 23:22:26 följande:
    Det finns en tv serie som heter "en man och hanns fruar" som sänds på TLC . Visst är dessa mormoner men har svar på många av dina frågor.
    Fast är det verkligen samma sak?

    Där är det ju fokus på att mannen ska ha mer än en fru? Kvinnorna har ju inga fler relationer... 
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 27 Jan 00:01
    #11
    Återställ Anmäl
    En till mamma skrev 2013-01-26 23:38:47 följande:
    [quote=68552207][quote-nick]Anonym (Vill förstå) skrev 2013-01-26 23:29:14 följande:[/quote-nick] Fast är det verkligen samma sak? Där är det ju fokus på att mannen ska ha mer än en fru? Kvinnorna har ju inga fler relationer... [/quote Visst är det skillnad, men det tar ändå upp svartsjuka. Sysskonkärlek över familjerna,
    Jo visst.. Men jag vill gärna diskutera direkt med någon/ några som lever på detta sätt och höra hur de ser på livet och relationerna. 
    Om det var något de visste om från början eller om det växte fram, hur löste sig det då?  
  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 27 Jan 01:34
    #12
    Återställ Anmäl

    *Puffar*

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym (Vill förstå­) Trådstartaren
    Äldre 27 Jan 12:50
    #17
    Återställ Anmäl
    Anonym skrev 2013-01-27 08:25:54 följande:
    Nja, jag kan inte säga att jag visste det från början...men ja har nog vetat från ganska unga år att jag är dragen till kvinnor också, och det har min man vetat från dag1 då vi träffades. Jag är dock mycket feminin på alla sätt, och tror att jag lurade mig själv, och tänkte att det skulle "gå över" (klassiskt). Jag har inte haft någon längtan att leva polyamoröst, utan det uppstod en situation där det framstod om ett av vägvalen. Jag kan inte påstå att jag innan det har tänkt aktivt på det, och inte min man heller....

    Men sedan blev jag småförälskad i mina vänner gång på gång, vilket gav ganska komplicerade vänrelationer, vilket i sin tur gjorde mig lätt deprimerad och ångestfylld. Min man och jag har alltid haft en riktigt fin relation, men det kändes som om den inte räckte. Saken är den att han har stort behov av ensamhet, medan jag har stort behov av närhet och att man gör mycket saker tilsammans - så där gick vi tidigare i klinch. Mina behov var ju påfrestande för hans ensamhetsbehov, och när jag gav honom ensamhetsutrymmet så begick jag våld på mina egna egntliga behov.

    Så mötte jag henne, vi gick samma utbildning. Första gången min man mötte henne så sa han att han aldrig hade träffat någon som stämde så väl överens med mig. Han bjöd hem henne, och uppmanade mig att bilda ett förhållande med henne, om hon nu blev intresserad av mig. Men vi var först nära vänner en tid, och därefter kärlekspartners. Min man och jag diskuterade först skilsmässa, vilket vi trodde var en naturlig följd. Men vi älskar varandra så enormt mycket (och vem kan inte älska en man som är så otroligt osjälvisk??) så efter några månader insåg vi att vi inte alls var beredda att separera. Och kvinnan och mannen blev riktigt nära vänner. 

    Vi har alltid varit öppna i diskussionerna med varandra, och haft långa kvällar när vi alla 3 sitter och diskuterar känslor och tankar. I början uppkom tankar om svartsjuka etc, men ingen av dem är särskilt svartsjukt lagd i grunden, och vi har på sätt och vis lagt upp en yttre struktur som jämnfördelar relationerna. 

    Fördelar med att leva 3:
    - man lägger inte allt fokus på parsamheten - dvs sliter inte på relationen och ställer alla krav på en enda människa.
    - man får alltid en yttre och oberoende part vid konflikter, vilket gör att man inte lika lätt kan komma in i destruktiva mösnter
    - vardagspusslet blir lättare att ro runt
    - barnen har ytterligare en kärleksfull vuxen som ser dem, och gör saker med dem
    - när man har barn kan man lättare få möjlighet till fritidssysselsättningar
    - ekonomisk vinst på alla sätt (minsta argumentet)

    Nackdelar:
    - omgivningen har i allmänhet svårt att förstå tresamhet, och någon (givetvis särskilt jag) kan lätt bli dömd som den egoistiska som har försatt de andra i denna situation. Nu är det PK (politiskt korrekt) att acceptera homosexualitet, men det innebär inte att man accepterar polyamori.
    - det är svårare med tvåsamheten i varje relation, dvs man får jobba på kärleken som i andra relationer
    - svartsjuka och jämförelser kan uppstå (men jag tror att det gäller början, för antingen lägger det sig, eller så spricker tresamheten)
    - det är svårt att avgöra om man skall vara öppen eller sluten gentemot andra med familjebildningen. Man är orolig för att barnen ska få kommentarer i skolan.

    Vi har under dessa 4 år:
    - berättat för alla föräldrar, och ingen har varit negativt inställd. Samtliga föräldrar kommer på våra fördelsedagar, ger alla julklappar och umgås med varandra (och samtliga är välutbildade, är inte veganer och lever inte i kollektiv - dvs vi är inte kollektiv och alternativlevande vänster sedan tidigare)
    - berättat för alla vänner vi tror kan hantera det, och alla har tagit det kanonbra, vissa tycker att det är befriande med någon som har civilkurage att leva som man vill. 
    - inte berättat sanningen för skolpersonal och dagispersonal, utom dem som klarar av det
    - berättat för barnen som är stora nog att förstå. De har åsikten att man får leva som man vill, så länge alla är lyckliga.

    Personligen kan jag varken rekommendera eller avråda någon detta liv. Det fungerar för oss pga att vi är dem vi är. Våra barn och vi är ganska fritänkande generellt, och vi lägger mycket energi på att inte döma andras leverne, och förväntar oss samma bemötande tillbaka. Jag upplever att barnen är lyckligare och gladare sedan vi började leva så här, och för mig personligen och för min man är det en stor och positiv skillnad. 

    Kram1
    Anonym skrev 2013-01-27 08:33:30 följande:
    ...och jag måste tillägga att vårt leverna i text kan uppfattas som väldigt annorlunda, men att vi är helt normala människor om man träffar oss:
    - hämtat och lämnar på dagis som alla andra, går på försäldramöten, sitter i skolråd etc
    - klär oss normalt, hela och rena och har högstatusyrken i samhället.
    - bor i ett helt normalt villaområde
    - umgås på normalt sätt med andra familjer i form av parmiddagar, fester etc 
    - är inte ett dugg alternativa, klär oss inte i 60-talshippiekläder, är inte rödvinsvänster, bor inte i kollektiv, är varken veganer el vegetarianer.
    - är ganska sociala och öppna, uppfattas som helt vanliga på många sätt av andra. 
    Anonym skrev 2013-01-27 08:35:50 följande:
    ...och barnen har hemma kompisar varje helg, som övernattar etc. Barnen är inte mobbade i skolan och har aldrig fått kommentarer på det här. 

    Det låter så fint ändå.. Att ni kan ha den öppenheten och närheten gentemot varandra..

    Jag önskar att jag kanske kunde ha den öppenheten som din man, men jag vet som sagt inte riktigt vart jag står än. 

    Har det någonsin uppstått en situation där både din man och din flickvän har varit i behov av din uppmärksamhet samtidigt och hur har du då löst det? 

Svara i tråden
Svar på tråden Att leva polyamoröst?

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2025 - All rights reserved       Lifeofsvea AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies