Talar ni om för era barn att ni vill ha vuxentid på kvällen?

Jag undrar om ni är öppna och tydliga med era barn om att ni vill ha tid för er själva och varandra efter att barnen lagt sig på kvällen? Eller hur kan man förklara för ett barn varför man inte orkar sitta och vänta i evighet innan de somnar?

Min dotter är fyra och vi har alltid suttit hos henne på kvällarna tills hon somnar, vilket gått olika långsamt i perioder. Under hösten somnade hon rätt snabbt men vid nyår tog vi bort de mycket älskade napparna och därefter har det gått väldigt trögt. Det var ju värst första dagarna men hon saknar fortfarande napparna. Sista dagarna har dock läggningarna varit otroligt sega och ikväll ledsnade jag helt när jag suttit tyst i hennes säng i en timma utan att hon somnat. Då sa jag till henne att jag skulle gå därifrån för att jag kände att hon inte somnade i alla fall och att hon kanske blev störd av mig. Jag frågade om det var ok att jag gick och då nickade hon (ledande fråga dock så jag litar ju inte på svaret). Efter en liten stund (10-15 min) gick maken upp till henne och då var hon fortfarande vaken och dessutom ledsen. Efter kanske 10 min somnade hon, 1,5 timma efter att vi släckt lampan (vi hade läst böcker och pratat lite som alltid innan vi släckte).

Jag vill prata med henne imorgon om det här, om varför jag gick och försöka få fram vad som hände om möjligt. Men kan jag stå för att jag inte orkar sitta där med henne i 1,5 timme på kvällen, att jag vill göra annat osv? Eller låter det totalt hjärtlöst och egoistiskt? Tror barn i den här åldern att föräldern vill lägga all kvällstid på att sitta hos henne och bara går och lägger sig direkt sen?

Ska tillägga att hon inte är särskilt verbal när det handlar om känslor så hon har ofta svårt att förklara hur det känns osv.