Separation. Dela på 9-åring och 11-åring?

Personligen hade jag aldrig separerat barnen. Självklart skall barnen få komma till tals, inom rimliga gränser, men just var och hur de skall bo faller utanför vad i alla fall jag anser vara rimliga gränser, särskilt med tanke på deras ändå förhållandevis låga ålder.

Men det är som sagt min egen högst personliga åsikt™.

Ja. Jag tycker speciellt i er situation att ni ska lyssna på era barn. Förklara att de kan ändra sig, att de alltid är välkomna, att man kan testa olika varianter olika perioder i barnets liv. Att inget är statiskt. Just nu vill de bo så här. Låt de känna att deras åsikter blir hörda och respekterade. Tror att ni vinner på det i längden.

Kan de inte bo 8 resp 6 dagar hos ena föräldern istället för båda bor 7? Då lyssnar man lite och samtidigt får vardag.

Tror det är viktigt att få fram VARFÖR de vill ha det så. Ngt otalt syskon emellan? Otrygghet? Vänner? Skola? De lär ju inte ha kommit på det för skojs skull..

Vad vet skolsyster som inte du vet?

Tror inte skolsyster vet nått mer för jag och barnen har bra kommunikation.

Jag är den som flyttat. Alltså skaffat ny lägenhet.
Barnens mammas lägenhet ligger mer centralt ca 3 minuters gångväg till skolan. Ca en kvart till mig med bil. 45 minuter med buss.
Mamman mår dåligt. Sonen uttrycker att han måste ta hand om henne.
Dottern har en närmare relation till mig och verkar ha lite tufft hos mamma ibland.
Håller på att iordningställer egna rum och försöker få en vardag att fungera på nya stället.

Känns inte som de har en ärlig chans att välja om inte vardagen fungerar och mamman mår dåligt. Barnen umgås bra och har en stark relation. Känns fel att sära på dom.

Kommentar ovan: Sonen brukar åka till mamma en dag tidigare och jag brukar hämta så han inte behöver ta buss varje dag till mig. Men det skolsyster säger är att jag måste lyssna på barnen och sonen säger att han bara vill bo varannan helg hos mig. Tycker bara det känns fel. 

Av egen erfarenhet, då jag själv och min bror blev splittrad från våra två yngre systrar, så skulle jag säga att det är direkt olämpligt att splittra två syskon i synnerhet i en påfrestande separation där dessutom någon (eller båda) föräldrarna mår dåligt!! Vi drabbades extremt illa av hur vi syskon blev separerade tyvärr. Det blev en stark maktkamp mellan pappa och mamma där de använde oss barn som slagverktyg. Inte OK!!

Det är bättre att ni fortsätter som ni gör just nu och undviker några större förändringar innan konflikter börjat lägga sig, mamman börjat må bättre och framförallt tills barnen själva mognat lite och börjar kunna se situationen lite tydligare själva. De är fortfarande små, de vet inte alltid vad som är det bästa för dem.

Att bidra till att ett medberoende utvecklas tex, hos sonen, är ju självklart ingen bra lösning och även om det är vad han "vill" så är det ju inte vad han behöver. Vi vuxna vet ju att det inte är sunt och hälsosamt för barn att leva i ett medberoende (eller vuxna för den delen). Medberoende är ju förövrigt att barnen känner behov av att ta hand om den egna föräldern, när det i själva verket ska vara tvärtom.

Jag tycker att det låter som om mamman utnyttjar sonen här. Hon vill att de bara ska bo hos dig varannan helg, och plötsligt tycker sonen likadant. Och dessutom känner han att han måste ta hand om sin mamma..? Kan det vara så att hon spelar lite martyr inför sonen? Jag bara spekulerar, såklart, utifrån den information som har givits och kanske är helt ute och cyklar..? Men det var en tanke som seglade förbi mitt medvetande...

Om sonen känner att han måste ta hand om mamma så är det ju säkert därför han vill bo där mer. Att han känner ett ansvar för henne, speciellt nu om hon inte mår bra. Det vore väl det sämsta för alla att han bodde där mer då, han behöver ju få vara bara ett barn också och inte sin mammas omhändertagare. Fundera inte så mycket på skolsyster, förklara att du noga tänkt igenom situationen och att det finns många olika aspekter att ta tag i och att du just nu inte känner att en förändring i boende är det bästa för dina barn. Dock kan du ju vara öppen för liknande förändringar i framtiden....

Det är väl det att man själv känner sig svag och osäker. Känner någonstans att är det så att han har den relationen till mamman så är det ju ett svek att inte "stå på sig". Men när mamman ligger på, sonen framför samma saker (ber försiktigt honom förklara vad det handlar om och det kommer inga "bra" förklaringar att det exempelvis skulle vara något mellan oss) och när då dessutom skolsystern framför det (pratades nog vid en 40 minuter) så blir jag osäker och rädd att göra fel.
Mamman står ju inte bakom vår varannanveckaslösning och säger till barnen att hon inte tycker dom ska vara här och inte kan förstå varför jag ska ha dom. Det gör att det blir lite jobbigt och massa tjat om att åka till mamma hela tiden.

För övrigt är det ny skola till hösten och andra förändringar. Så jag känner att jag är visst öppen för förändringar men att saker måste komma på plats och rutinerna flyta bättre först. 

Jag tycker du ska följa magkänslan, ts, den verkar bra. Som 11pringle vet man inte sitt bästa. Även om man klart ska bli lyssnad på.

Har vänner som bott separerade i princip hela sin uppväxt, de timade in så att helgerna var på samma ställe men dottern bodde hos mamman och sonen hos pappan

Det är de två som har mest positivt att säga om sina föräldrars separation av alla mina vänner.

Om mina föräldrar separerat när jag var barn hade jag absolut helst velat bo hos pappa, då jag och mamma inte fungerer så bra ihop