Vill ha ett till barn, men relationen knakar..

Vi tänkte tvärtom. Att vi skaffar ett barn till just för att vi inte trodde på oss som par. Då har alltid syskonen varandra och är helsyskon även om de senare kommer få halvsyskon. Så vi hoppade in  i det med öppna ögon och fick ett barn till. Men vi pratade massor om det och det var ett aktivt beslut. För båda ville ha fler barn än 1. Och man vet ju aldrig vad framtiden ger. 

Vi har inte heller en himlastormande kärleksrelation, men det fungerar. Nu är yngsta 3 år och vi håller fortfarande ihop.  

Tja det fysiska måste ju till om ni ska lyckas få flera barn. Så var det för oss, vi hade inte haft sex på ett halvår, men gökade som kaniner för att få till barnet och då insåg vi ju båda två att vi kan bara vi vill. 

Det måste man inte. 

Ett förhållande är mer än så. Har ni allt det andra med respekt, ömhet, förståelse, trygghet vänlighet så kan man ha ett otroligt bra liv. Istället för att göra slut och vänta på den fantastiska kärleken som aldrig kommer. Folk skiljer sig för lätt och har allt för rosenröda tankar om vad förhållanden är. Alla förhållanden har sina för- och nackdelar och det är ok. Men man måste ju vara överens om hur man vill leva.  

Ni måste ju för det fösta ha samma syn på vad som är bra och dåligt i ett fröhållande. Ni måste ha samma mål. Utan det kommer ju alltid någon bli besviken. 

Min poäng är att det är bara upp till er hur ni vill leva, men ni måste vara på samma våglängd.  

Ett av argumenten för oss var att vi ska inte skilja oss om vi inte provat allt. Och då var ju ett barn till att prova något. Och vi blev ännu mer en familj så vi fick kanske än mer känslor för varandra. Han är ju verkligen pappan till mina barn och kommer alltid vara det. Och det känns skönt att de är två för hur livet än utvecklar sig så är de två alltid helsyskon och har samma mamma och pappa. 

ren lathet? Att ni har det så bra, så varför orka anstränga sig? Är tv, spel, familjeliv och liknande lite roligare än att gosa med partnern?