En stor sorg för mig - helt oväntat!

Ursäkta stavningen.... iPhone....

Känner igen mig, lite. Jag har skaffat två barn på egen hand. Drömmer om en trea, men inser att tillvaron måste funka för de två jag har. Har lagt planerna på en trea på is, fast att det kommer att kännas hårt om mina syskon skaffar treor och fyror.

Jag är 34 år, men tänker att du som bara är trettio ännu har tio fertila år kvar. Vem vet, när minstingen är 13 kanske ni känner att ni har tid och kraft över för en ny bebis trots allt... Menar bara att inget behöver vara hugget i sten. Likväl måste man ju sätta gränsen för antalet barn någonstans.

Ja, det är ju det. Idag bor alla barn här på samma villkor, varannan vecka. Skulle vi skaffa ett gemensamt barn rubbas den balans vi lyckats få med 3+1 barn. Jag är övertygad om att det kommer bli osämja och problem för barnen, även om jag fick tillfredsställt instinkten om ett sista barn.

Dessutom... Jag uppskattar de barnlediga dagar vi har, de har varit viktiga för mig i min personliga utveckling då hela mitt vuxna liv präglats åt att vara mamma.

Jag tänker att just två- till tre-årsåldern är en sån där barnlängtartid. Jag har bara två barn men när den yngsta var mellan två och tre så hade jag många såna tankar som du har nu. Det är en så naturlig tid att skaffa ytterligare ett barn, medan man fortfarande är inne i småbarnsåldern. Nu är min yngsta snart fem år och längtan har faktiskt gått över. Nu känner jag att jag bara har stora barn för första gången och det är jätte roligt. Det finns så många saker vi kan hitta på tillsammans som skulle vara knepiga med en liten på armen. Jag njuter av att livet är lättare igen, jag slipper packa med massa grejor så fort jag ska någonstans, vi kan vara spontana, alla äter samma mat osv osv. Jag är helt enkelt nöjd med att ha två stora barn. För mig släppte den där längtan efter en till liten till slut av sig själv när jag inte längre var i gränslandet mellan att leva småbarnsliv och att ha enbart lite större barn. Svårigheten var själva övergången tycker jag. Men jag tänker fortfarande ibland som "fågelungarna" säger att det skulle ju finnas tid kvar för en sladdis om jag skulle ändra mig igen...

Ha en sladdis i bakhuvudet och försök tänka att det är bättre med kvalité på barnen än kvantitet....Om det är tufft nu med småbarn är det så att ni kommer snart ha ett gäng tonåringar eller prepubertala barn i huset där ni dessutom måste skjutsa massor och hjälpa till med läxor etc. 

Det är nog så för de flesta föräldrar att de blir sentimentala emellanåt och längtar tillbaka til olika perioder...Jag har nu två barn som är 9 och 10 år. Det  jag längtar mest efter nu är nog barn som är 4-5 år...de är supersmå och härliga krabater,men en bebis...nä....det ville jag ha när barnen vad 5 och 6, men inte nu  Även om det är tufft med skolbarn, så får man också en liten större frihet emellanåt när de t ex är ute samtidigt och man kan pusta ut. Av små barn är man så mycket mer styrd precis hela tiden. Jag tror man växer in i det här med större barn, man blir ofta mer ego. Skönt nu att kunna ta ett glas vin utan att behöva pumpa ur eller att kämpa med gravidkilon eller springa på BVC och mäta och greja...., ju mer barnen växer desto fler fördelar ser jag med att de växer  men det har tagit flera år. Nu tänker jag att eventuellt blir det en sladdis eller så kanske barnbarn om 15 år, det är ju inte så länge dit egentligen 
Nu har man fullt upp med storbarnen och med jobb och så, man har inte direkt tid att vara sentimental.