Bonus-son. Hjälp mig innan jag lämnar skeppet

Men är det inte bra att han åker iväg och umgås med sin son ensam? Det kan väl inte påverka dig negativt? Det är väl ett sätt att bryta ett låst läge. Det hade kanske kunnat göras på andra sätt också, men om du nu tyckte att situationen var så jobbig och när allt eskalerade på ett sätt som gjorde att pojken inte ville komma till er så är det väl ändå rimligt om de umgås på annat sätt? Menar du att pojken ska släpas till er mot sin vilja eller menar du att pappan inte ska umgås med sonen alls så länge som han inte är villig att komma till er? 

Jag ser att du vill komma med på deras umgänge för att försöka återuppta en anknytning och det är ju vettigt av dig att vilja det, men när du samtidigt känner så starkt negativt som du ger uttryck för här så har jag svårt att tro att det i nuläget skulle utmynna i något positivt. Det är väl bättre att pappan och sonen umgås på det sätt de nu valt under en period och att du då stannar hemma med dina flickor (som ni har på heltid?) än att du framhärdar i att följa med på något som du ändå förmodligen skulle känna dig irriterad över och arg på.

Ligger det något alls i den kritik din man framför? Går du i taket? Har du varit för sträng? Haft för bråttom med att ändra på saker för att få dem att likna den relation du har till dina egna flickor? Alla behöver rannsaka sig själv när en konflikt uppstått, du också.  

Det största problemet är ju att din karl inte litar på dig eller vill inse att det finns problem. Det är ingenting som du kan ändra på, tyvärr.
Du är en kämpe som har uthärdat fram tills nu. Jag hade gett upp för länge sedan.

Kompromissa inte bort din lycka, du lever bara en gång och ditt liv är kort.

Ja, jag vet ju inte och kommer kanske med reflektioner som känns felaktiga. 

Jag menade inte att den totala tiden är kort, men du kanske gick fort fram tidigare?

Nu pratar du om situationer som väl inte längre finns? Matsituationen var väl då och inte nu? Pojken kommer ju inte längre till er, eller har jag fattat fel?

Du vill ha en reaktion, skriver du och det har du ju också fått även om den inte är av den sort du finner acceptabel. Arga blickar är förstås också en reaktion. 

Vad gäller den dotter som saknar sin bonusbrorsa, kan hon inte följa med och träffa honom vid något tillfälle? Säger pappan och sonen nej till det? Eller har det inte varit uppe som ett alternativt? 

Och visst, det är väl jättebra om alla kan stanna och hitta en lösning i vilken alla är involverade men det har ni inte lyckats med och då undrar jag varför du känner dig utesluten i stället för att se det som om pappan försöker göra något som innebär att han kan fortsätta sitt umgänge med sonen samtidigt som du slipper situationer som gör dig så stressad och frustrerad att du måste sitta på toan och gå i taket? 

Har ni pratat om hur ni ser på framtiden? Tänker sig pappan att det här arrangemanget ska vara under en period eller för alltid? Berättat han om vad han och sonen pratar om när de ses? Tycker pappan att det är viktigt att han och sonen diskuterar och pratar om vad det är som sonen upplevt som så jobbigt (frustrerande, tråkigt, obehagligt eller vad det nu är för känslor han har) att han inte vill komma till er? Får sonen uttrycka sig fritt när det gäller sådant och pappan i sin tur kan ta upp det med sig utan att du hamnar i försvar och eldar på konflikten?