Bonus-son. Hjälp mig innan jag lämnar skeppet

Först. Bemöda er inte att skriva om ni tror att det här är en "jag hatar bonusen-tråd". För det är det absolut inte. Snarare har jag med alla medel försökt allt jag kan, men pappa - sonen -bubblan går inte att ta sig in i. Oavsett medel, och jag är utesluten. Eller rättare sagt, resten av familjen också.
Vi är alltså två familjer i en familj. De kör sitt race, och vi kör vårt.
Jag vill inte ha det så.

Det gick bra till en början. Bonusen var hos oss mycket, mina flickor bor hos mig samt min man(bonusens pappa) och bonusen bor på annan ort. Vi hade kul tillsammans och kunde umgås. Ungarna tycker mycket om varandra. Allt var rätt så okej och frid och fröjd.
Tills den dagen bonusen slutade lyssna helt. Han har alltid haft mycket svårt att bli tillsagd och tjurar eller grinar för minsta lilla sak. När han började göra uppror var det riktigt traumatiskt med stora utspel och jag bad min man, likaså bonusens pappa att försöka få ordning på situationen(givetvis med hjälp av mig om han ville). Prata, medla, söka hjälp - allt för att se hur vi kunde hjälpa bonussonen att tackla den nya familjebildningen(och tro mig, jag har läst på en hel del och VET att det inte är lätt för alla barn med ny familj)
Det här är ett par år sedan nu, och under en tid blev det bättre igen. Min man blev mycket mer konsekvent mot sin son, och sonen växte med att få samma regler och rutiner som de andra barnen här hemma.

För ett tag sedan började det om igen. Sonen stängde på nytt av, fast den här gången med nya inslag. Miner. Ilska och frustration. Den enklaste uppmaningen, typ, "Är du snäll och städar rummet nu"?, eller "nu kan ni gå ut en stund för att leka" - följs av onda blicken. Sedan följdes enbart onda blicken av onda blicken + hånleende och sedan - tillsist - av onda blicken +hånleende + rena grimascher. Allt det när inte pappan ser. Det är bara riktat till mig(och ibland den äldsta dottern)
För att avsluta sitt uttryck för "dig skiter jag fullständigt i, lyssnar bara på pappa"(som förresten inte är så konsekvent längre), så tittar han bara argt och fortsätter bara lugnt vidare med datorn eller telefon.

Och jag säger INTE att mina flickor inte gör revolt och skriker sig hesa då och då. Även om det är sällan. Där vet de ju vart jag står, och orkar oftast inte bemöda sig med att tänja på gränserna. Är vi förbannade på varandra så får jag åtminstone en reaktion, de lyssnar och blir sura, eller blir bara sura. Trots det så gör barnen förr eller senare som de är tillsagda. Men inte bonusen. Nope.

Så kom också spiken i kistan i höstas. Bonusen vill inte komma till oss längre. Så min man åker helt sonika till en annan ort och umgås med bonusen ensam. Ger honom sina fulla uppmärksamhet och bonusen får då förmånen att inte behöva visa hänsyn till någon annan. Och ärligt talat - det är klart att bonusen inte vill hit längre, i vårt gemensamma hem får han regler, precis som de andra har(Lyssna på de vuxna eller andra runt omkring dig, vänta på din tur, plocka i och ur diskmaskinen, håll inte på att slåss osv. Enkla grejer). Både bonusen och min flicka är 7 år.

För bara några dagar sedan tog jag upp det här med min man, frågade honom hur jag ska kunna nå fram till bonusen eftersom jag inte orkar bli behandlad som luft i mitt eget hem. Jag mår inte bra och givetvis inte bonusen heller. Att jag försökt, men har mycket svårt för att bli bemött utan någon helst form av respekt, att jag har svårt för han elaka miner när ingen annan ser, att situationen är ohållbar och vill komma vidare. Få en kommunikation mellan oss i alla fall, en så positiv som möjligt. Att jag inte tycker att det är bra för bonusen med deras helger på hotell, eftersom bonusen då får ännu svårare att komma in i familjen osv.

Bakslag. Totalt bakslag. Det är tydligen mig det är fel på. Jag är för hård, för sträng och för allt möjligt. Bonusen gör inga utspel, det är jag som inbillar mig (och då också de andra som sett skådespelet), bonusen är bara osäker och de ska minsann fortsätta med sina helger på bortaplan tillsammans. Att min man inte vet hur han ska bete sig när pojken är hemma, eftersom han är rädd för att jag ska gå i "taket". Jag frågade om inte vi andra kunde följa med någon gång, eller bara jag. Egen tid och kanske lite anknytningstid utan flickorna. Men nej, det ska jag heller inte bemöda mig med. Det känns bra när jag inte är med minsann, eller som han uttryckte det "mycket bra".

Så. Nu känns det som att det är jag som är boven i dramat. Är det verkligen det?. Och i sådant fall - hur ska jag kunna stå ut med att bli behandlad på det här viset?. Jag går under av stress. Och jag har verkligen försökt. Dessutom så har jag börjat lägga mig på samma nivå, nu tjurar jag också, och orkar knappt möta hans ögon längre. Det är fruktansvärt jobbigt.

Nu har jag tagit ett steg tillbaka, och det har jag även talat om för min man. Han får köra sitt race med bonusen. Men sanningen att säga så tror jag att det här inte kommer att fungera så länge till, och jag kommer i värsta fall tvingas ta ett steg ut ur ett förhållande med en man som jag verkligen älskar.

Vad fan ska jag göra. Har provat allt. Nonchalera, inte ha för höga krav, närma mig sakta, vara positiv eller bli arg, bli ledsen, ställa krav och nu till sist backa undan helt och vara tyst.

Råd. Fort?.

Anonym

Äldre 12 Feb 10:38

#1

Men är det inte bra att han åker iväg och umgås med sin son ensam? Det kan väl inte påverka dig negativt? Det är väl ett sätt att bryta ett låst läge. Det hade kanske kunnat göras på andra sätt också, men om du nu tyckte att situationen var så jobbig och när allt eskalerade på ett sätt som gjorde att pojken inte ville komma till er så är det väl ändå rimligt om de umgås på annat sätt? Menar du att pojken ska släpas till er mot sin vilja eller menar du att pappan inte ska umgås med sonen alls så länge som han inte är villig att komma till er?

Jag ser att du vill komma med på deras umgänge för att försöka återuppta en anknytning och det är ju vettigt av dig att vilja det, men när du samtidigt känner så starkt negativt som du ger uttryck för här så har jag svårt att tro att det i nuläget skulle utmynna i något positivt. Det är väl bättre att pappan och sonen umgås på det sätt de nu valt under en period och att du då stannar hemma med dina flickor (som ni har på heltid?) än att du framhärdar i att följa med på något som du ändå förmodligen skulle känna dig irriterad över och arg på.

Ligger det något alls i den kritik din man framför? Går du i taket? Har du varit för sträng? Haft för bråttom med att ändra på saker för att få dem att likna den relation du har till dina egna flickor? Alla behöver rannsaka sig själv när en konflikt uppstått, du också.

Anonym (Orkar inte) Trådstartaren

Äldre 12 Feb 11:00

#2

Anonym skrev 2013-02-12 10:38:53 följande:

Men är det inte bra att han åker iväg och umgås med sin son ensam? Det kan väl inte påverka dig negativt? Det är väl ett sätt att bryta ett låst läge. Det hade kanske kunnat göras på andra sätt också, men om du nu tyckte att situationen var så jobbig och när allt eskalerade på ett sätt som gjorde att pojken inte ville komma till er så är det väl ändå rimligt om de umgås på annat sätt? Menar du att pojken ska släpas till er mot sin vilja eller menar du att pappan inte ska umgås med sonen alls så länge som han inte är villig att komma till er?

Jag ser att du vill komma med på deras umgänge för att försöka återuppta en anknytning och det är ju vettigt av dig att vilja det, men när du samtidigt känner så starkt negativt som du ger uttryck för här så har jag svårt att tro att det i nuläget skulle utmynna i något positivt. Det är väl bättre att pappan och sonen umgås på det sätt de nu valt under en period och att du då stannar hemma med dina flickor (som ni har på heltid?) än att du framhärdar i att följa med på något som du ändå förmodligen skulle känna dig irriterad över och arg på.

Ligger det något alls i den kritik din man framför? Går du i taket? Har du varit för sträng? Haft för bråttom med att ändra på saker för att få dem att likna den relation du har till dina egna flickor? Alla behöver rannsaka sig själv när en konflikt uppstått, du också.

Men absolut. Jag rannsakar och rannsakar. Hela tiden. Problemet(enligt mig själv) är att det är bara jag som gör det. Att det är bara jag som gör fel.
Visst. Kanske är resorna bra. Men när det rests mer än ett halvt års tid borde vi hitta ett annat sätt att lösa det på. Dessutom är det fler inblandade, min flicka tex. som saknar bonusen ideligen och nästan aldrig får träffa honom. Till den andra orten är vi ju som jag skrev aldrig bjudna.

Det har tagit 4 år att hamna i den här situationen, så jag anser inte att jag haft för bråttom. Däremot är jag irriterad, och det är inte svårt att bli när familjen splittras på det här sättet. Jag är irriterad på att försöka och har kört fast.
Ska man få en förändring måste man vara fler som vill ha en förändring, det är väl det som är problemet. Jag vill förändra, men de vill inte.

Hur ska man orka stå på sidan av?. Varför ska vi andra i familjen bli uteslutna?. Varför ska resten av familjen kommunicera och försöka enas och inte dem?.
Jag går i taket och det är inte svårt. En typiskt familjemiddag tex - alla tvingas att ta sina tallrikar och äta i sina rum eftersom bonusen sitter vid middagsbordet och skriker i ren frustration. Pappan är tyst och ledsen. Det gör ont att se och min stressnivå skjuter i höjden.
Det har väl med vana att göra, i min värld så går den personen som är arg och frustrerad ifrån matbordet och kommer tillbaka och äter när barnet/den vuxna lugnat sig. Här är det tvärtom. Vi får gå.
Jag går i taket(fast jag visar det sällan, utan får stänga in mig på toaletten) när bonusens utspel kommer.

Du har rätt. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur det ska leda till något bättre, relationsmässigt, om de flyr fältet. Jag förstår inte heller varför vi andra ska tvingas backa. Det här är inget myteri, det är en familjekris.

Kanske har det med hur jag själv är uppfostrad. Vi fick lära oss att möta problemen och inte fly undan.

Jag vet helt enkelt inte. Men som sagt. Jag har backat, och om det är någon lösning vet jag inte. Om jag är sträng?. Nja - men jag vill gärna ha en reaktion - vad som helst - när det finns fog för att vara sträng. Skrikig, arg eller ledsen, vansinnig eller bara helt tokig. Hånflin och arga blicken går inte hem. Tyvärr

Anonym

Äldre 12 Feb 11:06

#3

Det största problemet är ju att din karl inte litar på dig eller vill inse att det finns problem. Det är ingenting som du kan ändra på, tyvärr.
Du är en kämpe som har uthärdat fram tills nu. Jag hade gett upp för länge sedan.

Kompromissa inte bort din lycka, du lever bara en gång och ditt liv är kort.

Anonym

Äldre 12 Feb 11:14

#4

Ja, jag vet ju inte och kommer kanske med reflektioner som känns felaktiga.

Jag menade inte att den totala tiden är kort, men du kanske gick fort fram tidigare?

Nu pratar du om situationer som väl inte längre finns? Matsituationen var väl då och inte nu? Pojken kommer ju inte längre till er, eller har jag fattat fel?

Du vill ha en reaktion, skriver du och det har du ju också fått även om den inte är av den sort du finner acceptabel. Arga blickar är förstås också en reaktion.

Vad gäller den dotter som saknar sin bonusbrorsa, kan hon inte följa med och träffa honom vid något tillfälle? Säger pappan och sonen nej till det? Eller har det inte varit uppe som ett alternativt?

Och visst, det är väl jättebra om alla kan stanna och hitta en lösning i vilken alla är involverade men det har ni inte lyckats med och då undrar jag varför du känner dig utesluten i stället för att se det som om pappan försöker göra något som innebär att han kan fortsätta sitt umgänge med sonen samtidigt som du slipper situationer som gör dig så stressad och frustrerad att du måste sitta på toan och gå i taket?

Har ni pratat om hur ni ser på framtiden? Tänker sig pappan att det här arrangemanget ska vara under en period eller för alltid? Berättat han om vad han och sonen pratar om när de ses? Tycker pappan att det är viktigt att han och sonen diskuterar och pratar om vad det är som sonen upplevt som så jobbigt (frustrerande, tråkigt, obehagligt eller vad det nu är för känslor han har) att han inte vill komma till er? Får sonen uttrycka sig fritt när det gäller sådant och pappan i sin tur kan ta upp det med sig utan att du hamnar i försvar och eldar på konflikten?

Anonym (Orkar inte) Trådstartaren

Äldre 12 Feb 11:25

#5

Anonym skrev 2013-02-12 11:06:28 följande:

Det största problemet är ju att din karl inte litar på dig eller vill inse att det finns problem. Det är ingenting som du kan ändra på, tyvärr.
Du är en kämpe som har uthärdat fram tills nu. Jag hade gett upp för länge sedan.

Kompromissa inte bort din lycka, du lever bara en gång och ditt liv är kort.

Du har rätt i att han förmodligen inte litar på mig. Däremot inser han att det finns problem och att allt har förvärrats. När jag tillslut frågade "hur" och på vilket sätt löser vi det här - vad kan jag göra - och vad kan vi kräva av bonusen osv så säger han "vet inte". Han inser men vill inte ta tag i det. Han ser men vill inte se.

Jag greppar läget. De träffs inte så ofta och det är jobbigt. Men att helt ta bort rutiner, gränssättning och vanlig barnuppfostran när de väl ses är märkligt ur min synvinkel. Resultatet har tyvärr blivit att bonusen gör precis som han vill, och att alla ska rätta sig efter honom.

Skulle så gärna vilja gå iväg och prata. Vi alla. Men i den frågan får jag inte heller någon respons. Istället för att de flyr, kanske vi skulle kunna få hjälp att lösa situationen.

Jag underskattade problemet med ny familjebildning, styvbarn och vuxenroller. Hade ingen aning om att det kunde vara så svårt, och fortgå under så lång tid. Och jag är olycklig i min lycka. Min man är underbar och vi har inga andra problem, bara detta. Därför har jag försökt så länge, men ångan börjar ta slut nu.
Jag hatar att vara arg och frustrerad hela tiden. Och för att få vardagen att gå ihop tvingas jag till ren teater. Jag kan ju inte gå och visa min frustration hela tiden - men däremot är jag slaskhinken som får ta emot.
Fy vilken sits.

Iam

Äldre 12 Feb 11:26

#6

Problemet som jag ser det är inte sonen.
Det är hans far, din man.
Barn testar gränser, beter sig illa, säger elaka saker.. allt för att få fram en reaktion, för att se vilka som pallar trycket och finns kvar, vilka dom kan luta sig åt när det blåser storm.
När dom beter sig så är det ju dom vuxna runt omkring så har ansvaret att visa för barnet att dom är att lita på.
Det din man, sonens pappa, gör är att visa att han INTE är att lita på genom att låta sonen bestämma.
Därför fortsätter sonen... Han vill ju locka fram ett bevis hos sin pappa på att han är just pappa och tar ansvar... Och så länge sonen inte får det beviset kommer han att fortsätta.
Han har väl även lärt sig, då barn lär sig snabbt, att du är en akilleshäl i familjen.
Går han på dig kommer han åt hela familjen så att säga... Ett effektivt sätt att dels testa sin makt och dels testa sin pappa.

Det din man borde göra är att steppa upp och bli en ansvarstagande pappa som lär sin son att handling ger konsekvens, och att dåligt beteende inte är ok. På så sätt tar han bort vuxenansvaret från sonens axlar och sonen kan pusta ut och lugna ner sig.
Istället låter din man sonen hållas i sitt beteende och beter sig som en kompis som sitter och snackar skit på rasten.

Tyvärr kan du ju inte förändra din sambo... Det enda du kan göra är att avgöra om du vill leva med en man som har så lite respekt för dig som sin partner, och med en man som har en så skev syn på sin egen föräldraroll.
Om du vill det? Ja då är det bara att fortsätta precis som du gör. Hålla dig i utkanten och låta honom hållas.
Om du inte vill det, så är det dags att sätta ner foten och förklara din syn på saken.. Ordentligt, så att det går in!

Anonym (Orkar inte) Trådstartaren

Äldre 12 Feb 11:40

#7

Anonym skrev 2013-02-12 11:14:48 följande:

Ja, jag vet ju inte och kommer kanske med reflektioner som känns felaktiga.

Jag menade inte att den totala tiden är kort, men du kanske gick fort fram tidigare?

Nu pratar du om situationer som väl inte längre finns? Matsituationen var väl då och inte nu? Pojken kommer ju inte längre till er, eller har jag fattat fel?

Du vill ha en reaktion, skriver du och det har du ju också fått även om den inte är av den sort du finner acceptabel. Arga blickar är förstås också en reaktion.

Vad gäller den dotter som saknar sin bonusbrorsa, kan hon inte följa med och träffa honom vid något tillfälle? Säger pappan och sonen nej till det? Eller har det inte varit uppe som ett alternativt?

Och visst, det är väl jättebra om alla kan stanna och hitta en lösning i vilken alla är involverade men det har ni inte lyckats med och då undrar jag varför du känner dig utesluten i stället för att se det som om pappan försöker göra något som innebär att han kan fortsätta sitt umgänge med sonen samtidigt som du slipper situationer som gör dig så stressad och frustrerad att du måste sitta på toan och gå i taket?

Har ni pratat om hur ni ser på framtiden? Tänker sig pappan att det här arrangemanget ska vara under en period eller för alltid? Berättat han om vad han och sonen pratar om när de ses? Tycker pappan att det är viktigt att han och sonen diskuterar och pratar om vad det är som sonen upplevt som så jobbigt (frustrerande, tråkigt, obehagligt eller vad det nu är för känslor han har) att han inte vill komma till er? Får sonen uttrycka sig fritt när det gäller sådant och pappan i sin tur kan ta upp det med sig utan att du hamnar i försvar och eldar på konflikten?

Bonusen kommer ibland, fortfarande. Så det är nya kriser som uppstått. Han kommer mindre sällan till oss. Mer än halva tiden går åt till hotell-lösningen.
Tyvärr tog jag upp det andra alternativet med att ett av barnen följer med, men de var inte heller välkomna. Den lilla tiden de har tillsammans vill de vara ensamma, jag fattar grejen, men ändå inte.

När det gäller att försöka ta upp problemen så har vi haft "familjesamtal" här hemma. Nu senast bara för någon dag sedan. Bonusen har inte "lust" att lyssna men lovar väl ändå bättring. Tyvärr har vi haft ett antal samtal för att komma vidare, men vid det här laget känns det bara som ett spel för gallerierna. Resultatet är att vi redan nästa dag är tillbaka på ruta ett.
En sak irriterar järnet ur mig. För det första så har jag svårt att tro att vi får (ur mina mått) rätt resultat av en 7-åring som inte riktigt greppar(han är ju för liten, till viss del) vilket resultat hans gärningar får för oss andra. Jag är irriterad på min man i allra största huvudsak. Han mesar ur direkt pojken kommer och det blir bebisspråk. Min man (och även jag) är roten till problemet. Att lasta bonusen helt för det här vore vansinnigt. Och det gör jag INTE.
Gällande arrangemanget så ställde jag samma fråga här om dagen. Ska ni sitta där tills han blir vuxen eller vad är planen. Svaret var tills han blir vuxen.

Det gör ont att vara arg hela tiden. Men hade ni sett hur jag bemöts, oavsett om jag är förbannad eller glad så hade ni också gått i taket.
Det blir avundsjuka av det. Helt sjukt. En vuxen människa bli avundsjuk på en liten persons envälds-härske och ständiga uppmärksamhet. Rätt uppmärksamhet - Javisst!. Det behöver barn massor av!. Uppmärksamhet för att du terroriserar familjen. Nej. Men så ser det ut.

Jag går iväg själv och pratar. Eller så kastar jag in handduken. Puh.

Anonym

Äldre 12 Feb 11:44

#8

Anonym (Orkar inte) skrev 2013-02-12 11:40:14 följande:

Bonusen kommer ibland, fortfarande. Så det är nya kriser som uppstått. Han kommer mindre sällan till oss. Mer än halva tiden går åt till hotell-lösningen.
Tyvärr tog jag upp det andra alternativet med att ett av barnen följer med, men de var inte heller välkomna. Den lilla tiden de har tillsammans vill de vara ensamma, jag fattar grejen, men ändå inte.

När det gäller att försöka ta upp problemen så har vi haft "familjesamtal" här hemma. Nu senast bara för någon dag sedan. Bonusen har inte "lust" att lyssna men lovar väl ändå bättring. Tyvärr har vi haft ett antal samtal för att komma vidare, men vid det här laget känns det bara som ett spel för gallerierna. Resultatet är att vi redan nästa dag är tillbaka på ruta ett.
En sak irriterar järnet ur mig. För det första så har jag svårt att tro att vi får (ur mina mått) rätt resultat av en 7-åring som inte riktigt greppar(han är ju för liten, till viss del) vilket resultat hans gärningar får för oss andra. Jag är irriterad på min man i allra största huvudsak. Han mesar ur direkt pojken kommer och det blir bebisspråk. Min man (och även jag) är roten till problemet. Att lasta bonusen helt för det här vore vansinnigt. Och det gör jag INTE.
Gällande arrangemanget så ställde jag samma fråga här om dagen. Ska ni sitta där tills han blir vuxen eller vad är planen. Svaret var tills han blir vuxen.

Det gör ont att vara arg hela tiden. Men hade ni sett hur jag bemöts, oavsett om jag är förbannad eller glad så hade ni också gått i taket.
Det blir avundsjuka av det. Helt sjukt. En vuxen människa bli avundsjuk på en liten persons envälds-härske och ständiga uppmärksamhet. Rätt uppmärksamhet - Javisst!. Det behöver barn massor av!. Uppmärksamhet för att du terroriserar familjen. Nej. Men så ser det ut.

Jag går iväg själv och pratar. Eller så kastar jag in handduken. Puh.

Kasta in handduken. Sådär kan du inte ha det.
Karln är ju helt respektlös.

Anonym (Orkar inte) Trådstartaren

Äldre 12 Feb 11:55

#9

Iam skrev 2013-02-12 11:26:31 följande:

Problemet som jag ser det är inte sonen.
Det är hans far, din man.
Barn testar gränser, beter sig illa, säger elaka saker.. allt för att få fram en reaktion, för att se vilka som pallar trycket och finns kvar, vilka dom kan luta sig åt när det blåser storm.
När dom beter sig så är det ju dom vuxna runt omkring så har ansvaret att visa för barnet att dom är att lita på.
Det din man, sonens pappa, gör är att visa att han INTE är att lita på genom att låta sonen bestämma.
Därför fortsätter sonen... Han vill ju locka fram ett bevis hos sin pappa på att han är just pappa och tar ansvar... Och så länge sonen inte får det beviset kommer han att fortsätta.
Han har väl även lärt sig, då barn lär sig snabbt, att du är en akilleshäl i familjen.
Går han på dig kommer han åt hela familjen så att säga... Ett effektivt sätt att dels testa sin makt och dels testa sin pappa.

Det din man borde göra är att steppa upp och bli en ansvarstagande pappa som lär sin son att handling ger konsekvens, och att dåligt beteende inte är ok. På så sätt tar han bort vuxenansvaret från sonens axlar och sonen kan pusta ut och lugna ner sig.
Istället låter din man sonen hållas i sitt beteende och beter sig som en kompis som sitter och snackar skit på rasten.

Tyvärr kan du ju inte förändra din sambo... Det enda du kan göra är att avgöra om du vill leva med en man som har så lite respekt för dig som sin partner, och med en man som har en så skev syn på sin egen föräldraroll.
Om du vill det? Ja då är det bara att fortsätta precis som du gör. Hålla dig i utkanten och låta honom hållas.
Om du inte vill det, så är det dags att sätta ner foten och förklara din syn på saken.. Ordentligt, så att det går in!

Jag är själv inne på samma sak. Problemet ligger hos fadern. Bonusen har fått "rätt" reaktioner för sina egna utspel, och kan lugnt fortsätta köra på eftersom "pappa" backar upp även när han faktiskt varit olydig.
Så jag går runt här med en stock runt halsen. Bär en massa tyngd som jag inte klarar av att bära.
Flera har varit inne på samma sak, och jag håller med. Jag är irriterad och förbannad. Kanske till och med borde tycka att det är okej med resorna, att alltid backa, att alltid försöka osv, Men jag gör ju inte det.

Situationen nu, är en upprepning av kriser vi haft från dag ett. Kanske beror det på att fadern och bonusen levde själv många år innan vi träffades. De hade byggt upp en helt egen värld. En stängd sådan. Till en början insåg pappan att det inte var en bra värld, att han försökt hålla pojken "liten" så länge som möjligt, vilket fick stora konsekvenser när sonen väl skulle behöva rätta sig efter andra i hans närhet. Pappan sökte hjälp en gång för länge sedan, men tyvärr så har han sedan dess varit ganska kall till att försöka igen.

Du har så rätt så rätt. Sonen har testat vilka som funkar med gränssättningen. Pappan lägger sig platt i 9 av 10 fall, och jag får själv ta konflikterna.
Men hur kan han se och samtidigt inte. Hur kan han missa så totalt att vi har ett stort problem här. Och hur kan min egen man tycka att problemet enbart är mitt samt sätta sig på annan ort när vi äntligen ska få träffas tillsammans. Egentligen har jag ju svaret. Han respekterar inte mig eller vill inte se vad som pågår.
Och min man är en man med stort flyktbehov. Jag är tvärtom och griper efter en lösning direkt när konflikten uppstår - vilket gör mig till syndabocken.

Tack för bra inlägg. Ibland gör det ont att se sanningen, men likväl måste den fram.

Bonus-son. Hjälp mig innan jag lämnar skeppet

INNEHÅLL