Känns hopplöst

Hej!

Här är en till! Det du skriver skulle kunna ha varit jag, allt är läskigt bekant. Inga fel funna på nån av oss heller men absolut, man skulle hellre vilja veta vad som är fel så kanske det skulle kunna åtgärdas eller så man iaf har det svart på vitt att nej ni kommer inte kunna bli gravida på naturlig väg. Ovissheten är ett helvete.

Tänk inte för mycket på spekulationen att viljan är för stor så det blir spärrar och därmed inga barn. De flesta känner ju stor vilja när de börjar försöka...det går inte att bara lägga den viljan åt sidan en dag.

Hoppas hoppas att du äntligen slipper mensen den här gången! Jag var så förbannad på min att jag skrev ett litet brev till min "trogne vän, trognare än nån jag känner. finns alltid där, kommer alltid när den ska". Det kändes bättre efteråt av nån konstig anledning.

Vi var och pratade hos en psykolog efter vår sista misslyckade IVF behandling och min man påminde mig bara häromdan vad hon sa: undvik att tänka på "tänk om/ifall jag gjort si eller så då kankse" för gör man det går man ner sig i en spiral och det är svårt att ta sig upp igen. 

Vi valde iaf att avsluta IVF:en och tog steget mot adoption i slutet på 2011. För några veckor sedan fick vi äntligen hem våra barn, äntligen äntligen är vi en familj!

Men resan var lång, så lång. Och jag sitter fast i "tänk om" spiralen ändå. Ångrar inte våra barn, är evigt tacksam. Men det tär på en själv, förhållande, hela ens liv, när man försökt så mycket och så länge att bilda familj.   

Som sagt, håller tummarna för dig och din man att det äntligen gått vägen för er!

Kram