beccagranen skrev 2013-02-25 08:01:58 följande:
Att barnet kan titta tillbaka och minnas/reflektera över sin barndom och missöden kan sätta sina spår är förståligt, men är man så svag som människa att man blir förstörd av att man bar klänningar och rosa kläder, hur tusan har vi kunnat överleva de hemska trenderna som vart under 70,80 och 90-talet? När jag ser tillbaka hur man var klädd så vill jag bara sjunka genom jorden, eller brillorna och frisyrer familjen hade.. ja men jag är tillräckligt kloka att förstå att det var trenden då och ansågs snyggt. Jag är uppvuxen med gullklänningar, helst i samma som systern. Trotts det blev jag normal. Jag går inte i balettklänning idag, utan vardagliga kläder och mestadels byxor.
Det är komiskt att allt på barnavdelningen ska vara unisex, hänga på barnavdelning istället för "flick/pojkavdelning", man ska inte klä könsindelat osv. Men när det kommer till oss vuxna, så är det då ingen som vill att att ska blandas, och bara kallas Jeans istället för herr/damjeans. Varför är det bara kvinnor som proppsar på att män ska kunan gå i klänning, tyvörr jag skulle tycka att det skulle vara fruktansvärt avtändande om min man skulle gå i mina kläder. Varför är det viktigt att sträva efter att vara lika, när vi är olika. Det viktiga är väl att vi alla ses som medmänniskor som ska kunna ha samma möjligheter och resepkt här i världen. Känner bara att det är sånt jäkla tramseri om unisex, hen och pojk vs flick.
Får börja med att säga tack för att du håller en normal ton på ditt inlägg, gillar när det blir ett samtal och inte en massa skrik kring saker som berör :)
För att förklara vad jag ser i hela "genusmupp" tänkandet som det så fint beskrivs här;
Min man går upp på morgonen, duschar, drar på sig jeans och t-shirt och går till jobbet. När jag jobbar så duschar jag, sminkar mig, blåser håret. Sedan kommer den stora våndan; Vad ska jag ha på mig?
Vilka möten har jag idag? Vilka människor kommer jag att träffa? Spelar det någon roll? Ja, tyvär. Kvinnor i jeans och t-shirt har statistiskt sett svårare att bli befodrade på en arbetsplats. Där anses övervikt och vardaglig klädsel på en kvinna vara tecken på att de inte bryr sig om jobbet. Min man går till sitt jobb, i jeans och t-shirt och ingen bryr sig.
Det här är statistiskt bevisat och en fakta. Det spelar större roll vad kvinnor har på sig för deras karriär.
Vad kan jag göra för att förändra det?
Jag skulle kunna jobba för att det ska bli likadant med män, att deras klädsel och utseende spelar större roll. Du nämnde din man så jag tänkte att jag kunde ta min man som exempel på vad som hade hänt. Min man är brilljant. Han är den sortens människa som kan jonglera medicinstudier 100%, jobb som senior systemutvecklare 100% och samtidigt jobba på att starta ett företag vid sidan av med några polare, utan att jag som gravid fru kände mig åsidosatt.
Han kan pussla ihop avancerade ekvationer med mänskligt beteende samtidigt som han lugnar stressade kunder och diagnosticerar olika typer av blodcancer. Men han har fortfarande inte fått ihop tidspusslet på morgonen såpass att han hinner raka sig varje dag. Han skulle kunna ändra det, lägga 30 minuter extra varje dag på att raka sig, välja kläder och fixa håret.Han skulle vägra ta den tiden från vårt barn, jobbet hade varit det som skulle lida. Och ja, världen skulle bli pyttelite sämre om han tvingades att göra det. (För de med livshotande sjukdomar som han jobbar med, hade det nog inte handlar om "pyttelite".)
Eller så skulle jag kunna jobba för att bidra till en värld där kläder spelar mindre roll. Där jag blir uppskattad för de saker jag åstadkommer snarare än hur jag ser ut medans jag åstadkommer dom. Jag inser att den förändringen börjar här, med mig. Att jag behöver ta mig en bit upp på karriärsstegen och sedan, som "senior" kan jag ändra mig igen. Att det jag gör spelar roll för min dotter. När hon tittar på korten av sig själv som bebis vill jag att hon ska se en älskad välmående liten familjemedlem. Inte en dekoration. Inte något som såg färgmatchat och flicksött och fint ut på min arm.
Så för mig handlar det inte om vilka färger utan syfte med de kläder jag sätter på henne. Är de menade för att hon skall kunna leka i dem eller är de menade att göra henne till en söt liten dekoration? Vill jag verkligen att hon ska växa upp med värderingen att hur hon ser ut är viktigare än vad hon gör?
Det kan te sig som en sjukt liten grej och kanske spelar det ingen roll för henne senare i livet. Men själv vill jag inte chansa. Jag vill ge henne alla chanser jag kan att inte fastna i tanken att hon ska vara skådebröd eftersom hon är kvinna.
