Varför sa barnet så till mig?
Jag var i simhallen för ett tag sen. I omklädningsrummet var en mamma med en liten flicka, gissar på sexårsåldern. Ungen stirrade rakt på mig och sa, med sån där utmanande och lätt hånfull ton ni vet, "Tycker du det är kuuul att bada?!"
Mamman verkade tycka det var pinsamt och jag blev både irriterad och full i skratt samtidigt för jag kände igen det där så väl från när jag var liten, trots att det är många år sen nån använde det tonläget mot mig sist. I lågstadiet var det ganska vanligt. Hoppade man hage kunde det komma fram några äldre, stöddiga tjejer: "Tycker du det är kul att hoppa hage?" Hade man en katt på tröjan: "Gillar du katter?" Jag tror att yngre kunde göra det också, som en utmaning och kraftmätning.
Ni som inte känner igen det här och inte förstår vilket tonläge jag syftar på behöver inte svara. Jag har säkert inte förklarat så alla fattar, eller så förekommer det inte i hela landet. Bara ni som hänger med får kommentera!
Nåväl, den här lågstadie-flashbacken har inte lämnat mig riktigt. Jag fattade aldrig då och egentligen inte nu heller. Ni som minns, varför sa ungarna sådär? Vilken reaktion räknade man med? Vad svarar man?
Obs att jag inte tyckte det var jobbigt (utöver olägenheten att behöva kommunicera med främmande barn) på något sätt. Jag undrar uppriktigt hur barnet tänkte. Vore kul om någon här kände igen sig och ville förklara.
