Sommarstugan- ett syskon får allt

Det värsta är att jag inte kan ge er svaren på era adekvata frågor. Jag vet helt enkelt inte hur mina föräldrar kan fatta det här beslutet.  Förstår de inte hur orättvist det blir kan ju jag tycka. 

Men de har ju sin logik att han måste få köpa huset så att han har råd att vara hemma i minst 6 år till och ändå kan vara enda ägaren till huset. Hans logik är ju att han ska ha råd med att vara med sina barn så mycket det bara går när de är små, och därför inte har råd med att ta stora lån. Mina föräldrar får 100 000 kr som de kan resa för eller vad de nu vill göra.

Jag misstänker att mamma är rädd för att ingen av oss ska ha råd att ha huset om de skulle sälja det för 4 miljoner till min bror (huset är nog värst mer än så, värderingen är som sagt 3 år gammal) eller om de skulle sälja det för 2 miljoner och sedan ge mig pengarna (nu eller när de är avlidna i form av arv) Då väljer de helt enkelt att ge honom huset och blundar för att det är orättvist.

Men att det skulle vara åt det andra hållet, att jag skulle få huset och min bror blir utan, det skulle aldrig aldrig hända.  

Det skulle kunna vara en förklaring att han alltid varit mammas pojke, den förstfödda och dessutom den första pojken på mammas sida på väldigt länge.  

Vi hade båda en bra relation med mormor när hon levde och vi har båda varit där väldigt mycket. 

Våra föräldrar är ju inte onda människor, men de vägrar bara inse orättvisan i det här.  

Nej, inget sådant. De betalde mitt körkort, men de betalade hans också. 

Att jag är hemma endast ett år har att göra med ekonomin. Min make och jag vill ju båda vara hemma med vårt barn och delar därför på föräldraledigheten. Om vi hade haft råd skulle vi vara hemma mycket längre. Vi har större marginaler än min brors familj då hans sambo tjänar ganska lite pengar. Min bror är egenföretagare och vill lägga företaget på is under de år han är hemma med barnen. Han har inte råd att vara hemma med sina barn i 6 år till om han måste låna pengar till huset. Då kanske han som jag endast skulle vare hemma i ett år. 

Jag känner att mitt arv mer eller mindre bekostar hans föräldraledighet, som han nu kan genomföra med mer vanliga ekonomiska anpassningar. Han får dessutom ett väldigt fint hus med egen strand  för ingenting. Jag måste börja jobba och om jag skulle köpa motsvarande fastighet skulle jag behöva jobba än mer.

Känner också att våra föräldrar är medvetna om att det blir orättvist mot mig, men att de inte tycker att det hela går att lösa på något annat sätt. De anser att endast en av os (min bror) ska ha huset. De tycker inte att huset ska delas. 

Även om jag skulle få igenom att huset ska räknas som förskott på arv så skulle det ju i praktiken endast innebära att min bror måste kompensera mig efter att våra föräldrar avlidit, han kan alltså ändå ha råd att vara hemma med sina barn just nu, och jag kan få en summa pengar om sisådär 30 år. Jag måste således själv bekosta en lång föräldraledighet, min bror kan utnyttja vårdnadsbidraget och sin sambos lön och ändå ha råd att vara hemma länge. 

Om min man (eller jag) skulle vara hemma på motsvarande premisser skulle vi leva ganska skralt (vi bor dyrare än min bror) och verkligen inte ha råd med ett sommarhus för 4 miljoner med alla var ett hus kan kosta.

Jag har gjort det en gång, de tyckte jag var löjlig när jag gjorde det. 

Mina föräldrar säger nu att det ska bli ett förskott på hans arv- men jag kommer inte få några pengar och min bror har redan köpt huset av dem för 100 000 kr. De menar att han får lösa ut mig den dagen de är avlidna. 

 

Jag håller med. Men de är alla nöjda.

Oj vad det är många svar i tråden nu, försöker hinna med att läsa dem alla.

För att svara alla som undrar om jag inte frågat våra föräldrar om varför de gör som de gör så kan jag säga att jag självfallet gjort detta. Det finns egentligen inga självklara svar, de tycker att han är bättre lämpad att ta över huset än vad jag är. 

Nu när jag fick veta idag att de redan ordnat med försäljningen så undrar jag ju såklart hur de i efterhand kan reglera att huset ska räknas som förskott på arv, men det kunde de inte ge några svar på. Min bror är också informerad om att våra föräldrar nu vill att huset ska ses som arvet efter dem till honom...

Visst kan det tyckas som att jag hänger upp mig på milimeterrättvisa, kanske är det så, troligtvis handlar det om att jag under uppväxten ständigt känt att jag är nummer två, min bror är det mest älskade barnet. Favoriten big time. Min mor har även hintat öppet om att så är fallet, men att hon älskar även mig, men på ett annat sätt än hon älskar min bror. 

Klart att det spelar in i hur jag nu upplever fördelningen av det kommande arvet efter dem. Jag är nummer två, den vars åsikter och känslor som verkligen räknas och spelar någon roll är min brors.

Min brors och min relation är inte hjärtlig eller kärleksfull, vi kan umgås men han är inte min vän. Att vi skulle dela på huset ser även jag som en omöjlighet. Men det betyder ju inte att jag tycker att det är ok att han får hela huset. 

Jag kommer inte hålla mitt barn från att träffa mina föräldrar, jag hoppas ju på något sätt att de kommer älska mitt barn såsom den underbara lilla bebis barnet är. Men min brors tre barn framhålls ständigt som små underverk. Snedfördelningen upprepar sig kanske, men nu finns jag där som kan kompensera mitt eget barn i alla fall. Så barnet i alla fall växer upp och är nummer ett för mig och barnets pappa (sedan om det kommer syskon en dag så kommer ju syskonet också vara nummer ett) 

Tur att min mans familj också har ett sommarhus, så helst asfaltsbundet kommer ju inte vårt barn att bli. 

 

Jag håller (såklart) med