Desperata singeltjejer

Jag undrar var kärlek kommer in i bilden?

Dessa singeltjejer kring 30... jag har kompisar som har varit där, och jag trodde hela tiden att de var ute efter att bli kära i någon speciell. För med facit i hand så var det så det blev. Att den biologiska klockan tickar på är också ett faktum, idag är många insatta i att fertiliteten sjunker efter 30 och rejält efter 35. Man vill kanske hinna vara vuxen tillsammans med sin älskade innan barnen kommer? Lära känna honom och försäkra sig om att han är rätt? Resa, ordna sitt gemensamma hem, skapa gemensamma minnen?

Det här med "kvalitetsman", ja jag vet inte... Det generella är väl att män (statistiskt, det finns naturligtvis individer som avviker) söker kvinnor som är lite underlägsna i ett eller flera avseenden. Yngre, lägre lön, jobb med lägre status osv. Så "kvalitetsmannen" skulle alltså hitta TS, som då blir "kvinnan med lite lägre kvalitet". Hm...

Personligen tror jag att det rymmer sig många konstiga personligheter bland dessa "kvalitetsmän", därför har jag tagit det säkra före det osäkra och i tidig ålder kärat ner mig i en kille utifrån personlighet. Sedan utvecklade det sig så att vi båda läste på teknisk högskola och idag tjänar vi bra, men han självklart bättre än jag.

Kul att du hängde upp dig på den biten och inte på det om kärlek...

Det räcker att han är överordnad på något plan, det behöver inte vara över hela linjen. Eller så hittar du nån fin kille som älskar dig för andra saker än ditt utseende och din lön.

Men du verkar ha fått för dig att dessa kvalitetsmän existerar och att du blir lycklig med en sådan.

Är det inte lite vanskligt med en man som främst är ute efter utbildning och utseende hos sin kvinna, vad händer om du får en skada och inte kan jobba, eller om ditt utseende tar en negativ vändning som du inte kan förutse nu, och det börjar nån ung snygg sköterska på jobbet? Är utseende en bra grej att bygga sin kärleksrelation på?

(De allra flesta uppskattar naturligtvis sin partners utseende, min är t.ex. världens finaste, men att uppskatta utseendet hos den man älskar är en sak, att älska någon för att den har ett perfekt utseende är en annan...)

Det brukar väl komma listor varje år på vilka yrkeskategorier som anses attraktiva?

Googlade lite snabbt och hittade en undersökning där män tyckte att läkare och sjuksköterskor är lika sexiga, men om man väger in att sjuksköterskor ofta är yngre (kortare utbildning) så borde det göra att de har ett försprång...

Men visst, vet många familjer där både hon och han är läkare, och det beror antagligen på att många träffar den rätte när de fortfarande pluggar (med tanke på utbildningens längd, de jag känner där hon är läkare har inte heller väntat längre än oss övriga med barn utan de har kört på nån gång strax innan 30 även om båda inte varit färdiga med specialistutbildningen).

www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3244856.ece

Jag skulle säga att den typiska sjuksköterskan inte är gift med en läkare, däremot så gifter sig en del läkare med sjuksköterskor. Hittade en lite halvgammal artikel som visar att läkare över huvud taget är den grupp där man gifter sig mest inom gruppen:

nt.se/arkiv/2008/09/20/Norrk%F6ping/4230936/L%E4kare-gifter-sig-med-l%E4kare.aspx

Bättre sida som visar samma sak:

www.scb.se/Pages/Article____332355.aspx

Men igen, det här med att bli kär?

Blir man inte kär längre när man är 30? Gör man alltid en noggrann analys av personen innan man tillåter sig få känslor, eller vad?

Okej, låter lite tråkigt i mina öron men men, vad vet jag.

Jag har en bild av folk som letar efter den perfekta partnern när de är kring 30 eller äldre. Folk som är högutbildade, högpresterande osv och dras till sådana som är lika de själva. Det blir lite som ett resonemangsäktenskap typ "okej du är läkare, 188 lång och vältränad, jag är psykolog, 176 och vältränad, du gillar golf, jag gillar golf, då kör vi".

Hur lyckliga blir dessa par i längden? Jämfört med par där man faller för någons lite oväntade sidor och att han får en att skratta? Personligen så träffade jag som sagt den rätte som väldigt ung, och även om han idag har hunnit bli högavlönad och högutbildad så är det fortfarande allt det andra, hans humor och personlighet, som attraherar mig och får mig att känna att jag älskar honom varje dag.

Om man ser till högavlönade yrken som kräver lång utbildning så är det väl ungefär jämn könsfördelning bland de som studerar till vissa (läkare, jurist arkitekt, psykolog pluggar fler kvinnor, civilekonom är ungefär 50/50) och sedan finns det en stor grupp civilingenjörer där mindre än 25% är kvinnor. Sammantaget borde det göra att det utexamineras ungefär lika många män som kvinnor från långa utbildningar med hög lön.

Sedan finns några stora grupper där en övervägande del är kvinnor. Förskolelärare, lärare och sjuksköterskor.

Min slutsats är att om man är kvinna och högutbildad + högavlönad så finns det goda chanser att träffa en man som delar ens utbildningsnivå/lönenivå, däremot om man är kvinna och lärare eller SSK så får man antingen söka sig till män med högre utbildning + lön, eller strunta i utbildningsnivån. I stora drag alltså, det finns såklart en massa män som utbildar sig men inte tillhör gruppen högavlönade och högutbildade när de är klara!

Vill förtydliga att jag vet att lärare är en lång utbildning, det är lönenivån som skiljer när man jämför med t.ex. en civilingenjör.

Fast ärligt, finns det några "kvalitetsmän" så är det väl de som är tillräckligt mycket man för att inte bry sig om deras kvinna tjänar mer, har pluggat längre eller är äldre.

Vet att dessa män är i minoritet, men utvecklingen går förhoppningsvis åt rätt håll.

Jag gör skillnad på att vara intelligent, och att vara smart/klyftig.

Finns ju många genier som ligger bakom inovationer som vi är helt beroende av idag, men som knappt kunde sköta sin personliga hygien.

Den som sitter i kassan kanske satsade på fel ämnen men var väldigt smart inom dem, dock krävs det mer än så för att man ska få jobb inom vissa fält (typ litteraturvetenskap, om man inte ska bli lärare eller bibliotekarie etc).

Jag har själv haft en period av "flumstudier", som tur var gav jag upp det i tid och satsade på något som ledde till ett jobb. Jag var precis lika intelligent när jag läste idéhistoria som när jag tog examen från teknisk högskola.

Att vara extremt kräsen är väl aldrig bra, stor risk att missa fantastiska människor man man stirrar sig blind på inkomst och examen.

Men jo, jag tror faktiskt att t.ex. läkarkvinnor har en stor chans att hitta en läkarman. Länkade tidigare till artiklar som visade att ju mer lika könsfördelning inom yrket/utbildningen, desto vanligare att man gifter sig inom sin egen yrkesgrupp. Rätt logiskt egentligen, personer som lägger mycket tid på studier och jobb får de flesta av sina nya kontakter den vägen. Det är inte ovanligt att man efter en femårig utbildning har en vänkrets där många är inom samma yrke, det borde väl inte skilja sig så mkt mellan partners och vänner.

Vissa av männen är homosexuella? Ja men det är ju vissa av kvinnorna också så det jämnar ut sig.

Players? Visst det finns en del, men det finns minst lika många killar (med bra jobb) som skulle bli fantastiska partners bara de fick chansen. Jag skulle nog snarare säga att det finns ett överskott på singelkillar, om man tittar på hela samhället.

Det kanske beror på vilken del av det "högutbildade och högavlönade" samhället man befinner sig i. I min del finns singelkillar men nästan inga singeltjejer.

Att många akademikertjejer söker partner kan ju bero på att de är kräsna och försiktiga, att bli ihop med nån på kul och snabbt binda sig genom att råka bli med barn är t.ex. något som inte är så vanligt bland folk jag umgås med.

Låter väldigt desillusionerat, låga ambitioner för kärlekslivet.

Klart du ska träffa nån att bli himlastormande kär i och dela livet med, i alla fall ska man ha det som målbild så länge det håller.

Är inte problemet snarare att många män TROR att de vill ha ett förhållande, men nätdejtingen blir lite som ett smörgåsbord där man hela tiden tror att nästa kommer vara ännu bättre än den man för tillfället träffar?

Men ursäkta, vad är det för övermänniskotänk? Tror du inte att du kommer älska ditt barn lika mycket oavsett om det blir musikaliskt eller inte, eller oavsett om det blir bra på fotboll eller matte eller va det nu är som är så viktigt?

Jag tror faktiskt inte att man skapar en lycklig familj om man väljer kille efter gener. En kille som är lite lätt dyslektisk t.ex. kan bli den perfekta personen att ta hand om barn tillsammans med och leva sitt liv tillsammans med, och en kille som är superbra på matte och skriver perfekt och ser ut som en gud kan vara egocentrisk och totalt värdelös som familjefar.