Forum Misshandel/Våld - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att göra sig fri från en psykopat

    Sön 10 mar 2013 23:42 Läst 21123 gånger Totalt 52 svar
    Anonym (detär­jag)
    Visa endast
    Sön 10 mar 2013 23:42
    Hot, förtal, misshandel & utpressning är vardag tillsammans med en man med beteendestörningar. Det blir en vana, man orkar inte ta sig ur, det är enklare att leva i en falsk fasad än att ta steget ur. Isoleringen blir total.

    Detta skriver jag för att lätta mitt hjärta, för att be om ursäkt till alla jag har sårat, för att börja om, för att ni som inte vågade fråga ska få höra, för att ni som stötte bort mig ska få veta att jag förstod varför, till ni som undrar var jag försvann ska få veta, ni som undrar vad som var fel med mig ska få höra.

    Hans första min är var en manipulation. Hans första handling var ett bedrägeri. Hans första mening var en lögn. Hans första känsloyttring var hat. "Det är världen det är fel på inte mig…"

    Jag har levt i ett svart hål där jag bara hasade längre och längre ner tills jag inte längre såg ljuset sen låg jag där orörlig under en lång tid… Så en dag fick jag en vacker son och ljuset visade sig igen och jag fick styrkan att göra mig fri, för min sons skull.

    Jag vet inte varför jag föll dit, jag är nog både dum, feg och alldeles för snäll men så blev det i alla fall och jag har förlorat allt som var jag, Marika. Jag ska sakta hitta tillbaka. När man är i psykopatens nät så har man en tendens att tänka med känslor istället för hjärnan och det har varit fullt upp med att överleva.

    Han började så klart med snyft-historier och fabricerade sin bakgrund. Jag vet faktiskt inte vem han är eller var han varit, det vet nog inte ens han. Det alla psykopater ljuger om är barndomen. Den beskriver de alltid som svår. De vet att vi har så lätt för att tycka synd om människor med svåra uppväxtförhållanden. Jag har träffat hans föräldrar, de är fina människor och fina farföräldrar till min son.

    Ska du verkligen ha de där kläderna på dig? Ditt hår är fult, du har förstört det, varför sminkar du dig så fult? Ena dagen är man världens bästa och så underbar, i nästa sekund är man det värsta och fulaste han sett. När det börjar uppdagas för en hur illa det är tänker man ändå "Man kan ju inte tro att en person som står en nära är så'n här!" Det var ngt som saknades, känslan av gemenskap, känslan av tillit, känslan av trygghet, jag vet inte säkert? Vid minsta antydan till tvivel blir man tillrättavisad, "du är ju så naiv och förstår inte, jag ska förklara för dig" . Om man inte är lojal får man stora problem, det lär man sig snabbt. Våga inte ens tänka åt ett annat håll.. Ingen av Dina väninnor duger, inga andra människor för den delen, han hittar fel på alla. Din familj duger inte heller. Vi hade inte samma mål i livet. Han sa samma ord som jag, men magen talade om för mig att det inte var så. Han förstörde mitt liv genom fysisk misshandel, psykisk misshandel och ekonomisk misshandel. Och det värsta av allt, jag har försvarat honom när andra har kritiserat honom.

    Eller det värsta var nog när han försökte slita min nyfödda son ur armarna på mig på BB för att han sa "du är psykiskt sjuk, det är mitt barn", det gjorde han en gång till när han skulle byta blöja och inte orkar byta vattnet till varmt vatten "han bryr sig inte" och jag blir förtvivlad och försöker gå emellan, jag byter vattnet ÅT honom, han häller ut det och tar kallt igen och i panik försöker jag ta min son, då sliten han upp honom och anklagar mig igen för att ha en psykos han säger att jag inte är kapabel till att ha barn och sedan springer han ut i snön med det nakna barnet för att han ska "ringa polisen och anmäla mig från grannen"… Jag gråter och ber honom ta in barnet i värmen, han vänder in till slut och tvingar mig ner på knä för att be om ursäkt om och om igen under en timmes tid innan jag till slut får tillbaka det hungriga barnet. Då säger han "såhär blir det när du är så psykiskt sjuk, förstår du nu att du behöver hjälp?, jag ska hjälpa dig".

    Jag darrar av skräck och kryper för psykopaten i ångestens ymniga svett, då njuter psykopaten i fulla drag och kör vidare en stund till med sina kränkningar och nedbrytande process tills man inte ens orkar gråta.. man är bara död inombords. Sen ska man be om ursäkt, NEJ ingen bortförklaring bara ursäkten och den kan du upprepa till den är godkänd. Psykopater erkänner aldrig egna fel och de få gånger som de verkligen erkänner ska man vara på sin vakt, för då har de något större i kikaren!" Paniken sprider sig. Han hittar på lögner och sprider ut det i omgivningen. Man får panik, ingenting av det är sant men han är så otroligt skicklig på manipulation så alla tror honom.

    När han inser att han gått för långt och jag är på väg att lämna honom kommer han säga och lova att det aldrig ska hända igen. Men det är ännu en av hans lögner... men egentligen är det ju bara insikten av att man inte kan åstadkomma någon förändring, som har betydelse. Att försöka ändra en psykopat är som att resonera med en blind: 'om du bara anstränger dig så kan du se!
  • Ons 27 mar 2013 21:25 #11

    Det är ruggigt hur lika man lever. De no beskriver har varit min vardag... Mitt uppbrott är relativt nytt och nu växlar han mellan att skriva (alltså smsa) om att jag är hans stora kärlek och att han aldrig älskat någon som han älskar mig, han ska ändra sig, till att jag inte är värd något bättre än någon som slår mig, att jag är den det är fel på, allt är mitt fel, han har ju faktiskt kämpat och om jag bara hade sagt att jag va ledsen så hade han försökt lite till.. ?! Skitsnack... Hur många gånger har jag inte bönar och bett ??? SÅ VARFÖR HAR JAG SÅN ÅNGEST ? Varför vill jag bara gå tillbaka ???? Känner mig så svag :'( hjälp !!!

  • Tor 28 mar 2013 06:59 #12

    Känner likadant. Mitt ex tog dom i december och nu sitter han misshandel mm.

    Men ligger i min säng och känner mig så värdelös. Tänker som han sa. Du kommer förbli ensam. Vi är tvillingar. Jag är ok nu mmmm mm mm.

    Jag vill själv bara komma igång med mitt liv men orkar inte.

    Jag vet att det inte är riktiga känslor jag känner utan jag tror att det är vanan.
    Han va ju den bästa när tiderna var bra men det va inte många.

    Älska saknad hmmm till vad? Det va ju egentligen ingen trygghet.

    Skälv känner jag mig så liten och ynklig

  • Tor 28 mar 2013 07:48 #13

    Man gör ju det.. Jag har inte ett minne dör allt från början till slut varit bra utan det har alltid slutat med att han skrikit vilken fitta eller hora jag är och att jag är smutsig, borde bo på gatan osv.. Så huuur kan jag sakna honom ???? Hur kan man vara stark nog att kunna börja om och framförallt kunna lämna det som vart :'(?

  • Storyo­fme
    Visa endast
    Tor 28 mar 2013 09:14 #14

    Jag har levt med en psykopat.

    www.storyofme.se 

  • Tor 28 mar 2013 09:58 #15

    Hur börjar man om?

    Jag själv ser inget ljus... Gick hos en psykolog men avbröt för 2 veckor sen för jag orkar inte.
    Jag såg bloggen och kommer faktiskt följa för första gången.

    Jag önskar att jag ser ett ljus och kunna dra mig upp igen. Är jag ledig så ligger jag i sängen. Vabbar jag så ligger jag.
    Jag vill bara gråta för jag ser ingen framtid just nu.
    Alla drar i mig kom och umgås men orkar inte.
    Vill starta upp min Facebook sida som jag stängde av pga han men vågar inte öppna den igen.
    Vad är jag rädd för?? Kanske för att när han kommer ut ska manipulera tvillingarna igen.
    Ohhhhj vart skall man börja.
    Känner mig så jävla vilsen

  • Tor 28 mar 2013 16:33 #16

    Det är bara att kämpa fast det gör ont, ont, ont !!!

  • Anonym (stark­t)
    Visa endast
    Fre 29 mar 2013 16:01 #17
    Twinisar skrev 2013-03-27 21:25:48 följande:
    Det är ruggigt hur lika man lever. De no beskriver har varit min vardag... Mitt uppbrott är relativt nytt och nu växlar han mellan att skriva (alltså smsa) om att jag är hans stora kärlek och att han aldrig älskat någon som han älskar mig, han ska ändra sig, till att jag inte är värd något bättre än någon som slår mig, att jag är den det är fel på, allt är mitt fel, han har ju faktiskt kämpat och om jag bara hade sagt att jag va ledsen så hade han försökt lite till.. ?! Skitsnack... Hur många gånger har jag inte bönar och bett ??? SÅ VARFÖR HAR JAG SÅN ÅNGEST ? Varför vill jag bara gå tillbaka ???? Känner mig så svag :'( hjälp !!!
    Du är stark!!!!
    Starkare än vad du tror.
    Psykopater är experter på att se sidor hos folk- både goda som mindre bra. De utnyttjar det för bekräftelse och knyta ihop, för att såra och skada.
    För att härska genom att söndra. 

    Söndra och härska är visseligen en angreppsmetod, men också en problemlösningsmetod respektive krigföringsmetod som går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. ( hur många känner inte igen ändlösa påhopp och tjafs och hot så det till sist blir helt omöjligt att reda ut eller se sammanhang, få förståelse osv?)

    Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget.

    Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.
    (Oavsett om man i relationen med en psykopat blir isolerad- "ingen duger, ens vvänner, familj etc är skit och inget att ha- eller om man isolerar sig själv för att man skäms, för att man inte orkar osv)
    Självkänslan dyker ner i skorna och orken med den.
    Att då stå helt ensam- dvs på väg brot från relationen- kan tyckas helt omänskligt för man är redan ensam i så mycket. I relationen- oavsett hur skitig den är- finns en dysfunktionell stabilitet.
    Man har blivit sedd- på ett sätt man kanske aldrig blivit sedd förut- eftersom psykopaten är mästare på att se, bekräfta, spegla osv till en början.....
    Man har känt sig kanske mer förstådd än någonsin tidigare- (men allvarligt- blir du inte hellre missförstådd än kränkt?)

    Beroendet till en psykopat kan vara oerhört starkt och inom missburkarvården talar man ibland om "sjuka- dysfunktionella bindningar"- det kan vara till alkohol, knark, sex, men också till ex dysfunktionalitet inom familjer som man sedan söker vidare. Med detta menar jag att det kan finnas en rad olika förklaringar till varför just DU är där DU är-
    Varför just DU reagerar som du gör  i situationen du är just nu (ex vanmakt, ångest etc.)
    För egen del- tog det ett tag att inse att jag vuxit upp i dysfunktionellt hem- och de flesta av mina relationer har haft grava inslag av det. Det är svårt att lämna det man alltid känt till. Att jobba med sig själv för en varaktig förändring och ta steget och öppna dörren.
    Det finns anhöriggrupper på en del ställen, kris och traumacenter, psykologer, terapeuter, behandlingshem med utbildningar inom dysfunktionella relationer, journummer att ringa, kyrkor med diakoner osv osv.
    Att hitta tillbaka till en själv- när hela ens självbild till stor del skapats i relationen av någon som är gravt empatistörd, utan ånger och där man är TRASIG- är en process!!!!
    Det tar tid- det måste få ta tid- men det viktiga är att ni börjar omedelbart!
    Det avslutande är till dig yaka....

    Det finns ingen starkare påverkansfaktor- än att faktiskt GÖRA annorlunda.
    Vårt beteende och mående präglas av 3 faktorer:
    Vad vi känner, vad vi tänker och vad vi gör.
    De 3 växelverkar. Tänker vi samma saker- kommer vi göra och känna samma saker.
    Börja i liten skala- gör något helt nytt varje dag.
    Reflektera över hur det känns.
    Stå emot dina impulser att gå och lägga dig. Ring ett samtal första dagen.
    Ta en promenad till en kyrka och tänd ett ljus för förändring nästa dag.
    Bestäm dig för en sak du ska lyckas med 3:e dagen osv.
    Det går. Om du bestämmer dig. Kram


    Yaka skrev 2013-03-28 09:58:00 följande:
    Hur börjar man om?

    Jag själv ser inget ljus... Gick hos en psykolog men avbröt för 2 veckor sen för jag orkar inte.
    Jag såg bloggen och kommer faktiskt följa för första gången.

    Jag önskar att jag ser ett ljus och kunna dra mig upp igen. Är jag ledig så ligger jag i sängen. Vabbar jag så ligger jag.
    Jag vill bara gråta för jag ser ingen framtid just nu.
    Alla drar i mig kom och umgås men orkar inte.
    Vill starta upp min Facebook sida som jag stängde av pga han men vågar inte öppna den igen.
    Vad är jag rädd för?? Kanske för att när han kommer ut ska manipulera tvillingarna igen.
    Ohhhhj vart skall man börja.
    Känner mig så jävla vilsen


  • Fre 29 mar 2013 16:32 #18

    Ni som har barn med en psykopat, hur är han som föräldrer?

  • Fre 29 mar 2013 17:03 #19

    Har åxå levt med en sån. I 18 år......

    Idag fattar jag inte hur jag stod ut.

    Men det går att komma igen. Det har jag gjort.

    Se framåt, inte bakåt.

    Berätta för nån om hur du haft det om/när du känner att du orkar.       

    Jag berättade lite grann i taget. När det kändes ok att göra det.

    Men allt har jag inte berättat än, å det är 8 år sen nu.   

  • Fre 29 mar 2013 17:04 #20

    Fast jag gillar ju egentligen batman bättre!


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll