Vår 18-månaders tar all vår energi! (långt)

Mitt barn är mycket yngre, så jag har ingen erfarenhet ut ett föräldraperspektiv, men har jobbat med "svåra" barn och går en utbildning i den linjen. Jag skulle råda dig att prova att gå MED honom så mycket du kan en period (2-3 veckor) och se om det hjälper. Att gå emot verkar ju inte ga hjälpt. Skaffa en bärryggsäck och låt honom sitta på ryggen om han vill bli buren, och låt honom bli det innan han hunnit gnälla om det, kanske på ditt initiativ (kom älskling så bär jag dig lite)? Ha massor av nappar tillgängliga. Sov bredvid honom hela natten, så att ni är där när han vaknar, INNAN han skriker. I och med att han kan sköta sig på förskolan så skulle jag inte oroa mig för något funktionshinder, min tanke är att han av någon anledning fått in ett mönster där han krånglar för att få närhet och uppmärksamhet, och det bryter man ofta bäst genom att vara före och konsekvent mata på med närhet hur han än beter sig. Ni är trötta och kommer säkert tycka att det känns jobbigt ibland, men mitt råd är ändå att ge det en chans för att se om det hjälper.

Nej, ge välling innan han ber om det skulle jag nog inte tro på som idé, jag tror ju som sagt att det handlar om närhet och uppmärksamhet snarare än om mat - och även om jag har fel så är ju kärlek i onödan bättre än mat i onödan :) Jag menar att det är stor skillnad på att komma och kramas när "skadan redan är skedd", när han redan är bökig och upprörd och på att finnas nära INNAN. Jag tror heller inte att allt blir lugnt med detsamma om ni provar att sova bredvid och bära dagtid, det skulle nog ta en vecka eller två av riktigt konsekvent närhetstänk från er sida innan han litar på att ni finns där oavsett om han krånglar eller inte. Min erfarenhet är att man lätt passar på att göra annat när barnet är lugnt, lägga ned i egen säng när det somnat om i vuxensängen, prata ostört med varann när barnet äter stillsamt för en gångs skull, laga mat när barnet leker med en leksak osv - helt naturligt - men till ett närhetstörstande barn signalerar ju det att det är bäst att krångla om man vill ha föräldrarnas odelade fokus. Har man hamnat i det kan det vara en poäng att börja om, ge fånigt mycket närhet tills krånglet lagt sig. Självklart ska du gå på din egen känsla, men kanske värt att prova framöver om det inte vänder?

...och om det lät hårt eller drygt så var det inte alls min mening. Att inte få sova är hemskt, och det är väldigt lätt att komma utifrån med tankar och idéer!

Många inlägg på en gång här, men kom på att jag glömde skriva att jag också skulle ha blivit upprörd över den ironiska kommentaren från morföräldrarna. Det är fult att ironisera över ett barn tycker jag, framförallt ett så litet barn som man dessutom hade ansvar över i stunden.