BEBIS (Bf mars 2013 med syskon)

Är det här ni håller hus?!

Dagarna går fort och Olivia är redan 5 veckor! Hon växer så det knakar - mkt pga. att vi fortsatt ge tillägg då hon inte alls blir nöjd efter att jag ammat henne på båda brösten (tyvärr). På en vecka gick hon upp 350 gr!  Hungrig tjej.
Jag (tror) att jag har fått upp mitt Hb till en normal nivå, men mängden blod i kroppen verkar öka lååångsamt. Är fortfarande för svag för att gå ut och promenera och kan inte bära något tungt (kan bära Olivia i max 5 min). Men, men - det är vår och det ser ljusare ut för varje dag! Både bokstavligt och bildligt talat!     

Hur mår ni andra?   

Låter som en naturlig reaktion tycker jag att han göra så. Att vilja vara liten bebis igen och ha blöja som syskonet - då blir man ju extra ompysslad (sett från barnets perspektiv).

Stor kille! Jag har en stor tös, men pga. att hon får "efterrätt" i form av ersättning efter båda brösten vid varje mål då hon inte verkar vara nöjd med det lilla (?) jag har. Med storasyster lät jag henne ligga vid brösten konstant (fri amning...) vilket medförde att hon knappt gick upp i vikt då hon tydligen inte åt ordentligt utan bara snuttade. Hon var medtagen efter förlossningen så hon orkade inte "dra ut" mjölk tillräckligt för att det skulle komma igång. Allt detta fick vi reda på efteråt. Kämpade i 3 månader innan det kom igång. Orkar inte kämpa lika mkt denna gången tyvärr... Hoppas dock fortfarande på att vi ändå kan sluta med ersättningen snart. Vågar inte riktigt än dock...

Om det inte skulle funka kanske ni ska prova akupunktur. Det har jag hört ska hjälpa i alla fall. Har dock inte provat själv på mina barn (på mig själv har jag, för nackont, och det hjälpte).

Min lilla har också väldigt mycket röda hormonprickar/värmeutslag. På BVC sa de bara som vanligt att det är normalt och att vissa barn har mkt och kan ha det flera månader (!). Kommer inte ihåg att min stora dotter hade det, men möjligtvis lite grand ett par veckor.

Oj! Här har man lite att läsa ikapp!

"Liten" uppdatering från mig så länge:

Hade äntligen börjat komma på fötter efter förlossningen när jag förra måndagen åkte in till KK i Lund för att jag börjat blöda färskt blod igen (bara lite). Eftersom jag hade känt lite "hugg" i livmoderstrakten under ett par dagar kändes det som att ngt var fel så jag ringde in. Fick komma in till KK-akuten och göra UL. De såg ett litet område med blod i livmodern och jag fick metargin för att livmodern skulle dra ihop sig mer och få ut blodklumpen. Därefter skulle jag tillbaka efter en vecka så att de kunde kolla om det fanns något bakom blodet (rester av moderkakan t ex). Tog en tablett där och sedan en på kvällen vid 18.30.

Kl 19 hade jag precis läst för min stora dotter medans jag ammande lilla dottern i soffan och skulle resa mig upp. Då kom det en störtflod av blod i byxorna och jag fick skrika på min sambo som fick ta barnen och dessutom ringa 112 medans jag tog mig in på toaletten (och blödde ner den). De slutade forsa efter en stund men fortsatte rinna när ambulanspersonalen kom. De körde mig in till KK-akuten när jag varit på fm. På UL där tyckte läkaren att hon såg lite rester av moderkakan vid livmodertappen och plockade ut dem, men ville kolla med gyn-läkarna för säkerhets skull. Åkte upp till avd. 49 (gyn.avd.) och fick ligga där över natten. På tisdagen skulle de gå in med kamera för att kolla ordentligt eftersom de tydligen inte fått ut allting efter förlossningen (när jag blödde 3 liter) och skrapades. 

På tisdagen lyckades de inte gå in med kamera då jag blödde 200 ml (mkt vid ingrepp) och de inte hade kunnat se ngt med kameran. Blev bara skrapad igen.

På onsdagen beställde läkaren ett UL på UL-avdelningen med en UL-expert för att kolla så att det verkligen inte fanns något kvar innan de skickade hem mig. Det visade sig vara tur, då de hittade ngt stort (som en clementin ungefär) som behövde tas ut. På torsdagen gick de så slutligen in med kamera och fick ut den stora biten, som visade sig vara en rest av moderkakan som vuxit fast i livmoderväggen! Den hade gjort att livmodern inte kunnat dra ihop sig sen jag kom hem efter första skrapningen och på ngt sätt hade det blivit som en propp (så att det verkade som att avslaget nästan var slut). När jag fått metargin drog livmodern ihop sig och allt blod som samlats i livmodern kom ut på en gång. 

I fredags fick jag komma hem igen och nu hoppas jag verkligen slippa åka in fler ggr! Jag och min sambo går på knäna här hemma trots att vi fick hjälp under min sjukhusvistelse av mormor och morfar och min brors familj. Måste börja om på nytt med att få upp Hb och vila hela tiden...

Tack för att jag fick skriva av mig, till er som orkade läsa!  

Hej på er - det var inte igår!

Jag är inne här på FL lite då och då, men inte särskilt ofta. Hinner inte med en stor tjej som precis börjat 1:an och en liten tös som fyller 6 månader på torsdag! Har varit frisk nu i ett par månader (var sjukskriven 2 mån innan förlossning och 4 mån efter förlossning pga. komplikationer) och har längtat lite i smyg till hösten då allt "får liv" igen. Öppna förskolan öppnar, stora dottern är i skolan och jag får pausa lite och mysa med bebis på förmiddagen. Snart kan jag nog börja träna upp min stackars kropp efter ett väldigt stillasittande/liggande halvår. Har varit skönt att kunna gå lite promenader under sommaren och träna upp flåset, men rygg-, mage- och benmuskler behöver hjälp!  

Innan förlossningen: kunde inte sitta (alls) pga. hemorrojder och kunde inte gå så bra pga. foglossning.

Efter förlossning: drabbades av uterusatoni, dvs. livmodern började inte dra ihop sig själv efter att moderkakan kommit ut så jag blödde 3,1 liter. Rusad till op. där jag skrapades, men fick inte nytt blod då jag hade "för bra värden" (!!!) så de trodde inte på BM och undersköterska om mängden blod. Hb sjönk senare till 85. Låg kvar 6 dagar på perinatal.

Kom hem, var hemma i ca 40 dagar och trodde att avslaget var borta när det plötsligt kom lite färskt blod igen på morgonen den 15/4 (dottern föddes 5/3). Åkte själv in akut till KK där de konstaterade lite blod i livmodern på UL. Fick metargin för att livmodern skulle dra ihop sig och blöda ut det som fanns i livmodern och en ny tid till UL veckan efter för att se så att det inte fanns rester av moderkakan kvar (den hade varit hel, men klyftad enl. BM). På kvällen efter andra tabletten när jag ammat lillan och läst bok för stora tjejen (6 år) skulle jag resa mig från soffan och blödde då kraftigt (ca 1 liter). Skrek på sambon, halvsprang in på toan där jag fortsatte blöda. Sambon ringde 112, jag åkte in akut till KK med ambulans, där jag fick ligga kvar över natten då jourläkaren inte var säker på att hon fått ut alla små bitar moderkaka (!).

Skrapades dagen efter för andra gången. Skulle använt kamera, men det blödde under ingreppet, så det gick inte. Nu var de lika säkra som efter första skrapningen att de fått ut allt. Dagen efter gjordes UL på UL-avdelningen med experter där de hittade en bit moderkaka - stor som en clementin - som vuxit fast i livmodersväggen... Skrapades en tredje gång dagen efter av överläkaren med kamera och rubbet. NU hade man fått bort allt sa man. Dagen efter gjorde UL igen (på gynavd. där jag låg) och man såg inget.
Skickades hem för ny återhämtning och för att få upp Hb IGEN. Vila och mkt järn i tre månader, sen kunde jag börja gå nästan som vanligt (dvs. utan att bli trött och andfådd).

När O. var 3-4 månader drog jag ner på sjukskrivningen till först 50%, sen 25%. 100% föräldraledig sen början av augusti.

Så! Där var det! Kortfattat...  

Japp! Nu mår jag bra, tack. Fysiskt i alla fall. Måste börja träna min arma kropp bara. Har ju inte kunnat komma igång med träning och började röra på mig först i början av sommaren. Nu är flåset ok och jag har fått tillbaka lite muskler i benen igen, men jag behöver träna upp rygg och mage (som många andra efter en graviditet). 

Började gå i samtal efteråt och har lättare för att prata om det som hände nu, men det tog tid. Man är ju tillräckligt känslig av amning och trötthet så jag har haft lätt till tårarna när jag berättat om det tidigare, men nu är det mkt bättre. Tappade förtroendet för läkare efteråt och hade svårt att lita på vad de sa efter allt. Har även varit väldigt känslig när jag t ex gått till vårdcentralen för att ta ett vanligt blodprov. Jag som aldrig varit spruträdd kan nu inte hindra tårarna då jag blir påmind om sjukhuset. Var som en nåldyna då! 

Nä, usch! En fruktansvärt jobbig upplevelse för hela familjen som jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om, men nu blickar vi framåt istället! Pratar av mig hos psykologen istället. 

Tack!
Ja, man undrar ju... Tyvärr har jag träffat fler som råkat ut för liknande på samma ställe (och det händer säkert i andra delar av landet också då de drar in resurserna på KK överallt) och många här på FL vittnar ju om oacceptabla saker inom vården. Ska så småningom anmäla händelserna med hjälp av kurator, men jag är inte där mentalt ännu. Vi är inte ute efter att sätta dit enskilda personer - misstag begås - men rutinerna måste ändras och detta fruktansvärda sparande inom vården och framför allt för kvinnor i samband med förlossning är vansinnigt! En läkare och flera sjuksköterskor vi pratade med när jag låg inne andra gången tyckte att vi skulle berätta vad vi varit med om och berätta hur de har det (!) så att det kommer fram i ljuset och kanske kan det komma något positivt ut av det.

Har lite samma problem... Olivia har både blivit ammad och fått ersättning sen födseln (hade inte tillräckligt med bröstmjölk i och med allt strul efter förlossningen), men nu var det flera veckor sen hon åt ersättning då amning nu funkar jättebra sen ett par veckor och jag inte varit iväg så länge att hon behövt ta flaskan på ett tag. Hon har dessutom ätit gröt morgon och kväll (1 portion) i ett par veckor. Får smakisar vid lunchtid. Ammar alltid före/efter gröt/smakis. 

För 1½ vecka sedan var jag iväg hela eftermiddagen och kvällen - middag och musikal som var bestämt sedan länge. Kände mig lugn då jag trodde hon skulle äta gröt och sedan ersättning. Kom hem sent och fick veta att hon bara ätit gröt och sedan vägrat flaskan! Fick sååå dåligt samvete! 

Är jätteglad att hon inte behöver ersättning mer så klart, men skulle gärna vilja börja ge henne välling som sista kvällsmål så att hon sover bättre på natten...

Hejhej!

Vill först beklaga det som hände din bror, JennySofiMarie. Hoppas han får rätt hjälp på rehabiliteringen. 

Ser att ni diskuterat nyvunna färdigheter, tänder osv. Vilka lättviktare ni har! Olivia är 7 mån och en vecka idag. Vägde och mätte henne i tisdags: 9,5 kg och 74 cm lång!!! Hahaha, har vi en vinnare? Oh well, hon är ju lång eftersom vi båda är långa och sen är hon glad i mat. Sån skillnad från storasyster som är lång och supersmal och ointresserad av mat.  

Två små tänder syns - den ena har kommit upp lite. Förmodligen pga. att hon är en stor liten tjej, sitter hon ganska stadigt och visar inga tendenser på att vilja röra sig ännu. Det är ju dock ganska tidigt, och hon får gääärna vänta med det (storasyster var väldigt tidig med det och började gå vid 10 ½ mån!). Dock tar hon upp och lägger leksaker en bit ifrån sig för att sedan sträcka sig och ta upp dem igen. Ungefär som att hon utmanar sig själv.