Han slår barnen!

Har varit i exakt samma situation för ett år sedan.

Men faktum var att den socutredning som blir när polis är inblandat fick honom att succesivt ändra på sig.
Nu ett år senare är han en mycket bättre pappa!
Han har även insett att han inte vinner på att bråka och inte riktigt orkar ha ensamt ansvar, så har nu varannan helg bara vilket funkar för alla.

Det KAN bli bättre!
Ingen aning om vad soc sa men de hade mååånga möten och det gav resultat.

Jag skrev detta men (Vet) försvann...

Idag 1år senare mår de bra.
Jag  pratar ALDRIG med honom, utan det sker via mail, advokater och familjerätt.  t.o.m har sagt att vi aldrig ska prata med varandra utan tredje part pga situationen.

Idag är de där varannan helg, men jag kör till sonens aktivitet även under den helgen. Om pappan inte utsätts för stress fungerar han som pappa, det är under stress han blir ett riktigt monster. Förut var de där varje helg men det gick inte alls bra och barnen mådde skit, den äldsta ville inte dit alls. Varannan helg funkar bra för då hinner pappan dels vila och dels längta och då blir han inte galen utan fungerar som vilken pappa som helst.

Förra helgen testade jag honom. Då var det ena barnets klass som hade loppis, träning för yngsta samt ett barnkalas och present skulle inhandlas på samma dag. Jag sa att jag var bortrest och inte kunde hjälpa honom. Och faktiskt klarade han detta galant utan att bli stressad. Detta hade han ALDRIG gjort när han hade dem varje helg. Så han har gjort stora framsteg! Dock försöker han få mig att komma tillbaka till honom då han gjort sina framsteg, men det finns givetvis INTE på min karta efter alla elakheter, alla våldtäkter etc.

Men han fungerar som pappa på det här viset och det är det som är viktigt för barnens skull! Idag vill barnen dit med glädje. För ett år sedan fick jag tvinga gråtande barn.

Det är en balansgång.
Barnen älskar trots allt sin pappa.
I början kämpade jag mig gul och blå för att INTE utsätta dem och höll dem här hos mig. Men de mådde inte alls bra av det eftersom de saknade sin pappa.
Jag började med att släppa iväg dem eftermiddagar, så han slapp laga mat och annat. Bara lektid. Sen utökade jag det efter hand. Detta kunde jag göra för att soc hade inlett en utredning så han vågade inte säga emot trots att han "krävde" varannan vecka och betedde sig som ett svin mot mig och satte barnen ikläm och verkligen använde dem som vapen. Jag vet inte vad som hände, men tror att alla soc samtal fick honom att förstå lite mer.
Sedan ville yngsta sova där och det fick han. Och så har det fortsatt. Jag har varit väldigt lyhörd över barnens beteenden och justerat efter hand. Varje helg funkade jättebra en ganska lång period, och de behövde det. Sedan började barnen bråka här hemma, drömma mardrömmar etc. Då fick det bli varannan helg. Vid det laget hade pappan själv insett att han inte orkade hålla humöret uppe varje helg och insåg att det blev bättre varannan helg. Då slutade barnen omedelbart att bråka/drömma och det är jättebra.

Att vara lyhörd är det bästa!
Att våga låta barnen älska sin pappa är skitsvårt!!! Som vuxen har man ju ett helt annat tänk ochär rädd för vad som kan ske!
Men de BEHÖVER sin pappa! Och som mamma får man se till att det blir på ett sätt som fungerar. Det stora ansvaret måste man ta själv för barnens skull. Hur svårt det än är!

Jag läste en undersökning. Den fick mig att sluta bråka mig gul och blå för att barnen var säkrare hos mig.
Det var barn (o mammorna)som varit med om väldigtgrov misshandel av sin pappa, där de nästan mist livet och varit på sjukhus många svängar, fått gå under jorden, varit jagade av pappans släkt och vänner även genom flera länder etc.
Barnen intervjuvades när de var unga vuxna runt 20år gamla.
Alla mindes vad som hänt, skräcken de levt i osv. Men ALLA hade en sak gemensamt, det var att deönskade att deras mammor hade kämpat mer för att de skulle kunnat haft en bättre relation till sina pappor. Jag grät floder när jag läste detta. Man läste hela deras historia, skrivet av psykologerna som hjälpt dem, mammorna och barnen själva. Att de ens levde var ett under!!! Men det de önskat mest. Det var att de haft en bra relation till just sin egen pappa. Trots allt han gjort älskade de sina pappor väldigt högt!
Jag insåg där och då att mina barn pappa blir galen när han blir arg. Men han skulle aldrig försöka döda dem. Han kan göra dem illa, men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus. Jag insåg att jag har ingen rätt i världen att ta ifrån mina barn deras egen pappa. Min skyldighet är att få det att fungera! Periodvis är det mer än ett heltidsjobb att få det att funka.Men det är min förbannade skyldighet mot mina barn! Jag får vara flexibel tills de är 18år, i alla lägen. Jag har satt dem på jorden och det är JAG som gjorde ett dåligt val att välja honom som pappa till mina barn. Barnen valde inte, men de älskar honom lika mycket som jag hatar honom.

Vissa datum hade jag kunnat få fram. Men jag valde att inte berätta dem för polisen efter att advokaten berättade att de kunde ge honom upp till 8år i fängelse. Jag kunde inte ta ifrån mina barn deras pappa. Jag kunde inte!!! Det var MIG han höll på att ta livet av flera gånger. Det var JAG som låg på sjukhuset. Inte mina barn. De fick utstå mkt, men inte på samma sätt och de ska inte drabbas hårdare.

Jag gjorde en deal med advokaten.
Man kan ju ta upp fallet igen inom 10år.
Vi bestämde att OM han skadar någon av oss igen, då använder vi oss av det för att ta upp hela fallet igen. Det datumet sa han räcker för att han ska dömas ävenför resten.
Detta vet han om, och jag hoppas det får honom att hålla sig i skinnet. Det blir ju ett hot han har över sig under ytterligare 9år... Och Om nio år är min yngsta son 18år gammal.

Barn lever i nuet.
Det är vi mammor som lever kvar i det förflutna lång tid framöver.
Glöm inte det.

Jag syftade på vad han HAR gjort.

Men skrev att jag är väldigt lyhörd och då har inget mer hänt. Mitt val är att låta mina barn få älska sin pappa, men att ta på mig ALLT ansvar för att se till att ingen situation uppstår där något händer.

Han HAR det ansvaret.
Men han TAR INTE det ansvaret.
Därför har jag VALT att ta hela ansvaret. För om jag inte gjorde det så skulle jag inte kunna ge mina barn möjligheten att älska sin pappa. Om jag inte tog det hade vi fått fly härifrån.
Jag älskar mina barn så högt att jag gör detta för DERAS skull. Om det bara var jag hade jag gärna sänt honom i fängelse.
Men jag skulle inte kunna se mina barn i ögonen om jag inte gjorde ALLT för att de ska få växa upp så lyckliga det bara går. Och en stor bit skulle saknas i dem om de inte fick älska sin pappa.
Därför har jag valt att ta hela ansvaret.
På samma sätt som jaglämnade deras pappa för att de skulle slippa.

I vissa fall är det så!

Men jag har valt att ge det en chans och mina barns pappa har ändrat sig. En dag kanske det rinner över, och DEN dagen är det stenkört vilket han vet.
Att inte låta barnen få älska sin pappa "ut i fall att" är inget jag vill.

Sen finns det fall där pappan skiter i sina chanser och där mamman inte klarar av att fortsätta vara lyhörd på hans signaler. Alla är vi olika och har olika styrka.

Jag känner en pojke. Han är 11år. Hans pappa utnyttjade honom sexuellt mellan 3mån och 2,5års ålder.
Han har en läggning som gör att han aldrig kommer kunna låta bli sitt barn, det kommer tveklöst hända igen. I HANS fall är det en SJÄLVKLARHET att inte träffa sin pappa ensam.
Men jag tycker det är hårt mot ett barn att inte få träffa alls. Det är att straffa barnet dubbelt upp. Att träffa tillsammans med en annan trygg vuxen vore mera rätt. (men ett barn som inte vill ska ALDRIG tvingas)
Denna pojke får varken brev eller paket som kommer. Mamman har raderat bort honom pga SITT hat. Pojken har dels mått dåligt över det hans pappa utsatt honom för. Men han har även mått dåligt av att inte få ha en pappa.

När man står i det är det SKITSVÅRT.
Det är längre fram som man tänker och ser.

Jag är ovanligt stark på olika sätt och vis. Därför orkar jag. Men det tar ENORM energi att ALLTID ha koll på hans "perioder".
Men jag ser att mina barn mår bra. Att de vill till sin pappa. Att de älskar honom. Och då är det värt allt kämp och slit.
Fast detta viger jag mitt liv åt. Jag vet att jag aldrig kommer kunna träffa en annan man medans barnen är barn. Om jag gjorde det skulle han bli galen och ge sig på barnen. Så jag har valt bort min egen lycka för barnens skull. Och det är jag beredd att göra under de år som är kvar tills båda är iallafall minst 13år gamla och kan säga ifrån på ett annat sätt.

Om det vore ett alternativ.
Då önskar man att man kunde få bort de asen från jordens yta som kan göra sina EGNA barn så illa!!!

Jag har lockats av tanken många gånger....
En av oss är Diabetiker och en överdos insulin går inte att spåra. En vanlig hjärtinfarkt ser det ut som... Ingen skulle någonsin fått veta.
Men jag är en bättre människa än honom. Jag är ingen mördare. Jag skulle ALDRIG under någon omständighet kunna göra så mot någon.
Men tanken har helt klart funnits när det varit som värst.

Vi kan lära våra barn styrka!
Vi kan lära dom att bli BÄTTRE människor än så.
Vår generation har stor kunskap och vi mammor kan deras pappor till trots göra dem till starka, fina människor.

Okunskap är det som skrämmer mig!

Jag känner denna pojke väldigt väl. Det gör faktiskt inte du. Jag ser dagligen hur har saknar sin pappa. Jag hör ofta hur han frågar efter honom. Och jag är den som tröstar och sörjer med mamman när hon bränner hans brev och presenter. Sedan några år har denna pojke även en bror. Som han inte ens är medveten om finns.

Att låta sitt eget hat gå ut över barnen är att straffa dem dubblet.
Barn älskar sina föräldrar oavsättvad de gör mot dem!
Det är även att leka med sitt barns välmående att inte låta dem älska sina båda föräldrar.

Studien jag läste var så jäkla tydlig! Och det var barn till den värsta sortens förövare och våldsmän! Men ändå... Så var det sina mammor de var argast på. En av barnen hade brytit kontakten med sin mamma. Ingen av barnen stod sina mödrar nära när de var runt 20år gamla.  Den fick mig som sagt att sluta kämpa för att pappan inte skulle få träffa barnen. För barnen behöver träffa sin pappa.

Jag gör ALLT för mina barns bästa.
Därför har jag lagt mitt hat åt sidan, med hjälp av både min egen och barnens psykologer. Eller..JAG hatar honom som pesten. Men det behöver inte mina barn lida för. För dom har ALLTID rätt att älska sin pappa.

Undersökningen läste jag tillsammans med mina barns psykolog som i många år forskat inom området våld i nära relationer. Den läste jag tillsammans med henne för att jag bad om det och inte ville färgas av mitt eget hat och missförstå.

Jag tycker det är helt okej att göra allt i min makt för att mina barn ska må så bra som möjligt ja.