Han slår barnen!

Så sociala godtar alltså att han har oövervakat umgänge med barnen trots att de berättat att han slår dom? Varför läggs polisutredningarna ner?

Låter helgalet! Hoppas bara att barnen är stora nog till att prata för sig själva. Sök hjälp hos sociala! Eller BUP! Någon borde ju reagera.

Om det nu inte bara är livliga fantasier... kan det vara så? 

få ett läkarintyg på det. Gå till läkare. Du har mer chans med egenvårdnad då jag gjorde så fick min son då.kram

Har varit i exakt samma situation för ett år sedan.

Men faktum var att den socutredning som blir när polis är inblandat fick honom att succesivt ändra på sig.
Nu ett år senare är han en mycket bättre pappa!
Han har även insett att han inte vinner på att bråka och inte riktigt orkar ha ensamt ansvar, så har nu varannan helg bara vilket funkar för alla.

Det KAN bli bättre!
Ingen aning om vad soc sa men de hade mååånga möten och det gav resultat.

I vårt fall sa barnen det med men de bedömde att det var historia och att risken att det hände igen var liten.
Polisutredningen lades ner då barnen inte kunde redogöra för specifika tillfällen och jag inte för exakta datum.
Det läggs INTE ner för att man är misstrodd, utan för att det inte går att få en fällande dom utan vissa uppgifter.

Soc var tydliga med att de inte ingriper. Bup gjorde en anmälan till soc men de avslutar sin utredning och hänvisar till familjerätten eftersom förrätten begärt en vårdnadsutredning. Jag har dokumentation om blåmärke men det tas inte i beaktning. Soc lägger sig inte i, de har hänvisat mig till tingsrätten som först beslutar om noll umgänge till obevakat umgänge i en handvändning, kanske pga olika domare. Har svårt att tro att pappan plötsligt kan erhålla den impulskontroll han saknar...

]

Hur gick det för barnen då? Växelvis eller bor de hos honom helt? Vårdnaden? Trodde ingen på barnen?

Jag skrev detta men (Vet) försvann...

Idag 1år senare mår de bra.
Jag  pratar ALDRIG med honom, utan det sker via mail, advokater och familjerätt.  t.o.m har sagt att vi aldrig ska prata med varandra utan tredje part pga situationen.

Idag är de där varannan helg, men jag kör till sonens aktivitet även under den helgen. Om pappan inte utsätts för stress fungerar han som pappa, det är under stress han blir ett riktigt monster. Förut var de där varje helg men det gick inte alls bra och barnen mådde skit, den äldsta ville inte dit alls. Varannan helg funkar bra för då hinner pappan dels vila och dels längta och då blir han inte galen utan fungerar som vilken pappa som helst.

Förra helgen testade jag honom. Då var det ena barnets klass som hade loppis, träning för yngsta samt ett barnkalas och present skulle inhandlas på samma dag. Jag sa att jag var bortrest och inte kunde hjälpa honom. Och faktiskt klarade han detta galant utan att bli stressad. Detta hade han ALDRIG gjort när han hade dem varje helg. Så han har gjort stora framsteg! Dock försöker han få mig att komma tillbaka till honom då han gjort sina framsteg, men det finns givetvis INTE på min karta efter alla elakheter, alla våldtäkter etc.

Men han fungerar som pappa på det här viset och det är det som är viktigt för barnens skull! Idag vill barnen dit med glädje. För ett år sedan fick jag tvinga gråtande barn.

Men är det verkligen rätt att låta barnen utsättas såhär? Och glömmer de verkligen våldet de sett och blivit utsatta för? Och hur kan du vara säker på att han sköter sig? Barnens pappa har sagt åt barnen att de inte får prata, och de vägrar inte att träff honom, tvärtom! De längtar dit för emellan humörsvängningarna ä han en "bra pappa".

Det är en balansgång.
Barnen älskar trots allt sin pappa.
I början kämpade jag mig gul och blå för att INTE utsätta dem och höll dem här hos mig. Men de mådde inte alls bra av det eftersom de saknade sin pappa.
Jag började med att släppa iväg dem eftermiddagar, så han slapp laga mat och annat. Bara lektid. Sen utökade jag det efter hand. Detta kunde jag göra för att soc hade inlett en utredning så han vågade inte säga emot trots att han "krävde" varannan vecka och betedde sig som ett svin mot mig och satte barnen ikläm och verkligen använde dem som vapen. Jag vet inte vad som hände, men tror att alla soc samtal fick honom att förstå lite mer.
Sedan ville yngsta sova där och det fick han. Och så har det fortsatt. Jag har varit väldigt lyhörd över barnens beteenden och justerat efter hand. Varje helg funkade jättebra en ganska lång period, och de behövde det. Sedan började barnen bråka här hemma, drömma mardrömmar etc. Då fick det bli varannan helg. Vid det laget hade pappan själv insett att han inte orkade hålla humöret uppe varje helg och insåg att det blev bättre varannan helg. Då slutade barnen omedelbart att bråka/drömma och det är jättebra.

Att vara lyhörd är det bästa!
Att våga låta barnen älska sin pappa är skitsvårt!!! Som vuxen har man ju ett helt annat tänk ochär rädd för vad som kan ske!
Men de BEHÖVER sin pappa! Och som mamma får man se till att det blir på ett sätt som fungerar. Det stora ansvaret måste man ta själv för barnens skull. Hur svårt det än är!

Jag läste en undersökning. Den fick mig att sluta bråka mig gul och blå för att barnen var säkrare hos mig.
Det var barn (o mammorna)som varit med om väldigtgrov misshandel av sin pappa, där de nästan mist livet och varit på sjukhus många svängar, fått gå under jorden, varit jagade av pappans släkt och vänner även genom flera länder etc.
Barnen intervjuvades när de var unga vuxna runt 20år gamla.
Alla mindes vad som hänt, skräcken de levt i osv. Men ALLA hade en sak gemensamt, det var att deönskade att deras mammor hade kämpat mer för att de skulle kunnat haft en bättre relation till sina pappor. Jag grät floder när jag läste detta. Man läste hela deras historia, skrivet av psykologerna som hjälpt dem, mammorna och barnen själva. Att de ens levde var ett under!!! Men det de önskat mest. Det var att de haft en bra relation till just sin egen pappa. Trots allt han gjort älskade de sina pappor väldigt högt!
Jag insåg där och då att mina barn pappa blir galen när han blir arg. Men han skulle aldrig försöka döda dem. Han kan göra dem illa, men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus. Jag insåg att jag har ingen rätt i världen att ta ifrån mina barn deras egen pappa. Min skyldighet är att få det att fungera! Periodvis är det mer än ett heltidsjobb att få det att funka.Men det är min förbannade skyldighet mot mina barn! Jag får vara flexibel tills de är 18år, i alla lägen. Jag har satt dem på jorden och det är JAG som gjorde ett dåligt val att välja honom som pappa till mina barn. Barnen valde inte, men de älskar honom lika mycket som jag hatar honom.

Vissa datum hade jag kunnat få fram. Men jag valde att inte berätta dem för polisen efter att advokaten berättade att de kunde ge honom upp till 8år i fängelse. Jag kunde inte ta ifrån mina barn deras pappa. Jag kunde inte!!! Det var MIG han höll på att ta livet av flera gånger. Det var JAG som låg på sjukhuset. Inte mina barn. De fick utstå mkt, men inte på samma sätt och de ska inte drabbas hårdare.

Jag gjorde en deal med advokaten.
Man kan ju ta upp fallet igen inom 10år.
Vi bestämde att OM han skadar någon av oss igen, då använder vi oss av det för att ta upp hela fallet igen. Det datumet sa han räcker för att han ska dömas ävenför resten.
Detta vet han om, och jag hoppas det får honom att hålla sig i skinnet. Det blir ju ett hot han har över sig under ytterligare 9år... Och Om nio år är min yngsta son 18år gammal.

Barn lever i nuet.
Det är vi mammor som lever kvar i det förflutna lång tid framöver.
Glöm inte det.