• Anonym (Förtvivlad mamma)

    Han slår barnen!

    Har lämnat en våldsam relation och tvist pågår. Pappan yrkar på barnen varannan vecka, och jag yrkar på boendeförälder. Vid första förhandlingen kom vi överens om varannan vecka och fick en medlare utsatt. Medlaren vittnade om att barnen berättat om att han slår dem, vilket medförde att jag sökte omprovning med resultatet tillfälligt umgängesförbud för honom. Jag valde då att ansöka om ensam vårdnad, och umgänge med umgängesstöd.

    Vid ny muntlig förhandling fick han umgänge varannan fredag till måndag, trots uppgifter om våld. Domaren trodde han kunde skärpa sig. Den gemensamma vårdnaden består.

    Om tre månader ska en ny muntlig förhandling äga rum där det ska utvärderas hur umgänget gått.

    Hur stor är risken att han får utökat umgänge till varannan vecka som han yrkar på?
    Hur stor är chansen att den gemensamma vårdnaden består efter huvudförhandling? 
    Jag behöver nog inte nämna att barnen är otrygga och likaså jag, måste alltid se mig om och han har hotat mig framför barnen även efter separationen...

    Alla polisanmälningar läggs ner och jag fruktar för att barnen kommer att växa upp som riktigt trasiga individer pga hans "uppfostringsmetoder", samtidigt som de faktiskt saknar honom och älskar honom trots allt.         

    http://ludmilla.se/2013/03/14/gastblogg-att-inte-kunna-skydda-sina-barn-mot-misshandel/

  • Svar på tråden Han slår barnen!
  • Anonym (tess)

     Så mamman är boven i dramat, för att hon har raderat den stackars sexförbrytaren från deras liv? Det kan inte vara så att hon skyddar barnet mot den som har gett honom skador för livet? Och hur fan vet du att det är det bästa för barnet att träffa sin förbrytare? Människor som dig, skrämmer mig.


     


    Jag hade en tjejkompis som blev våldtagen av sin pappa. Och tvingades träffa honom. Och det gjorde en jävla massa skada kan jag lova. Visst, hon sörjde att hon inte hade någon "riktig pappa". Men vet du? Hon fick en underbar pappa i sin mammas nya sambo tillslut, som inte skadade henne.


    För det är vad föräldrar ska göra, skydda sina barn.


    Skönt att det funkar för dig, men jag personligen hade nog inte kunnat med att leka rysk roulette med mina barns välmående som insats.


     


    Anonym (Vet) skrev 2013-03-21 22:33:56 följande:
    Jag känner en pojke. Han är 11år. Hans pappa utnyttjade honom sexuellt mellan 3mån och 2,5års ålder.
    Han har en läggning som gör att han aldrig kommer kunna låta bli sitt barn, det kommer tveklöst hända igen. I HANS fall är det en SJÄLVKLARHET att inte träffa sin pappa ensam.
    Men jag tycker det är hårt mot ett barn att inte få träffa alls. Det är att straffa barnet dubbelt upp. Att träffa tillsammans med en annan trygg vuxen vore mera rätt. (men ett barn som inte vill ska ALDRIG tvingas)
    Denna pojke får varken brev eller paket som kommer. Mamman har raderat bort honom pga SITT hat. Pojken har dels mått dåligt över det hans pappa utsatt honom för. Men han har även mått dåligt av att inte få ha en pappa.
  • Anonym (psykopatens ex)
    Anonym (Vet) skrev 2013-03-21 21:50:16 följande:

    Det är en balansgång.
    Barnen älskar trots allt sin pappa.
    I början kämpade jag mig gul och blå för att INTE utsätta dem och höll dem här hos mig. Men de mådde inte alls bra av det eftersom de saknade sin pappa.
    Jag började med att släppa iväg dem eftermiddagar, så han slapp laga mat och annat. Bara lektid. Sen utökade jag det efter hand. Detta kunde jag göra för att soc hade inlett en utredning så han vågade inte säga emot trots att han "krävde" varannan vecka och betedde sig som ett svin mot mig och satte barnen ikläm och verkligen använde dem som vapen. Jag vet inte vad som hände, men tror att alla soc samtal fick honom att förstå lite mer.
    Sedan ville yngsta sova där och det fick han. Och så har det fortsatt. Jag har varit väldigt lyhörd över barnens beteenden och justerat efter hand. Varje helg funkade jättebra en ganska lång period, och de behövde det. Sedan började barnen bråka här hemma, drömma mardrömmar etc. Då fick det bli varannan helg. Vid det laget hade pappan själv insett att han inte orkade hålla humöret uppe varje helg och insåg att det blev bättre varannan helg. Då slutade barnen omedelbart att bråka/drömma och det är jättebra.

    Att vara lyhörd är det bästa!
    Att våga låta barnen älska sin pappa är skitsvårt!!! Som vuxen har man ju ett helt annat tänk ochär rädd för vad som kan ske!
    Men de BEHÖVER sin pappa! Och som mamma får man se till att det blir på ett sätt som fungerar. Det stora ansvaret måste man ta själv för barnens skull. Hur svårt det än är!

    Jag läste en undersökning. Den fick mig att sluta bråka mig gul och blå för att barnen var säkrare hos mig.
    Det var barn (o mammorna)som varit med om väldigtgrov misshandel av sin pappa, där de nästan mist livet och varit på sjukhus många svängar, fått gå under jorden, varit jagade av pappans släkt och vänner även genom flera länder etc.
    Barnen intervjuvades när de var unga vuxna runt 20år gamla.
    Alla mindes vad som hänt, skräcken de levt i osv. Men ALLA hade en sak gemensamt, det var att deönskade att deras mammor hade kämpat mer för att de skulle kunnat haft en bättre relation till sina pappor. Jag grät floder när jag läste detta. Man läste hela deras historia, skrivet av psykologerna som hjälpt dem, mammorna och barnen själva. Att de ens levde var ett under!!! Men det de önskat mest. Det var att de haft en bra relation till just sin egen pappa. Trots allt han gjort älskade de sina pappor väldigt högt!
    Jag insåg där och då att mina barn pappa blir galen när han blir arg. Men han skulle aldrig försöka döda dem. Han kan göra dem illa, men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus. Jag insåg att jag har ingen rätt i världen att ta ifrån mina barn deras egen pappa. Min skyldighet är att få det att fungera! Periodvis är det mer än ett heltidsjobb att få det att funka.Men det är min förbannade skyldighet mot mina barn! Jag får vara flexibel tills de är 18år, i alla lägen. Jag har satt dem på jorden och det är JAG som gjorde ett dåligt val att välja honom som pappa till mina barn. Barnen valde inte, men de älskar honom lika mycket som jag hatar honom.

    Vissa datum hade jag kunnat få fram. Men jag valde att inte berätta dem för polisen efter att advokaten berättade att de kunde ge honom upp till 8år i fängelse. Jag kunde inte ta ifrån mina barn deras pappa. Jag kunde inte!!! Det var MIG han höll på att ta livet av flera gånger. Det var JAG som låg på sjukhuset. Inte mina barn. De fick utstå mkt, men inte på samma sätt och de ska inte drabbas hårdare.

    Jag gjorde en deal med advokaten.
    Man kan ju ta upp fallet igen inom 10år.
    Vi bestämde att OM han skadar någon av oss igen, då använder vi oss av det för att ta upp hela fallet igen. Det datumet sa han räcker för att han ska dömas ävenför resten.
    Detta vet han om, och jag hoppas det får honom att hålla sig i skinnet. Det blir ju ett hot han har över sig under ytterligare 9år... Och Om nio år är min yngsta son 18år gammal.
    Du skojar va??
    Du tycker att en "pappa" som försökt döda mamman är en bra pappa? Du tycker det är helt ok att skicka dit barnen hellre än att han får fängelse för att han är en farlig person?

    Din undersökning som du läste, var det på en pappaförening eller liknande?
    Har du läst hur det gått för barn som skickats till en våldsam förälder? Dvs, de som överlevde?
    Man kan tro att du är socionom, jag blir rädd!
  • Eerie
    Anonym (Vet) skrev 2013-03-21 21:50:16 följande:


    Jag insåg där och då att mina barn pappa blir galen när han blir arg. Men han skulle aldrig försöka döda dem. Han kan göra dem illa, men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus. Jag insåg att jag har ingen rätt i världen att ta ifrån mina barn deras egen pappa. Min skyldighet är att få det att fungera! Periodvis är det mer än ett heltidsjobb att få det att funka.Men det är min förbannade skyldighet mot mina barn! Jag får vara flexibel tills de är 18år, i alla lägen.
    en dag kommer dina barn bli stora nog att ifrågasätta varför du inte skyddade dem från honom, då kan du ju sitta där och bara "vadå, han dödade ju er inte iallafall","ni hamnade inte på sjukhus, jag tyckte det var viktigare att ni hade en relation med er far" tror du de kommer tacka dig så? allvarligt talat?
  • Anonym (Vet)
    Anonym skrev 2013-03-21 23:08:43 följande:
    Jag har inte brutit deras kontakt, de får hans brev när det nu passar honom att skicka några. Telefon är uteslutet då det finns barn i det här huset som är brottsoffer till honom och de ska vara trygga med att svara i telefonen och veta att han inte är i andra änden. 

    I vårt fall är det just sexualbrott på barn som är anledningen och visst mår inte barnen bra av att inte ha kontakt med honom på det viset, men det som kan hända är värre. Att han fortfarande avtjänar fängelsestraff för det hela är en klart bidragande faktor. Men jag låter inte mitt hat gå ut över deras relation så jag förvägrar dom kontakt. Även om det är lockande då jag får sopa ihop trasiga barn som gråter och undrar varför han inte svarar på deras brev...

    Om det vore ett alternativ.
    Då önskar man att man kunde få bort de asen från jordens yta som kan göra sina EGNA barn så illa!!!

    Jag har lockats av tanken många gånger....
    En av oss är Diabetiker och en överdos insulin går inte att spåra. En vanlig hjärtinfarkt ser det ut som... Ingen skulle någonsin fått veta.
    Men jag är en bättre människa än honom. Jag är ingen mördare. Jag skulle ALDRIG under någon omständighet kunna göra så mot någon.
    Men tanken har helt klart funnits när det varit som värst.

    Vi kan lära våra barn styrka!
    Vi kan lära dom att bli BÄTTRE människor än så.
    Vår generation har stor kunskap och vi mammor kan deras pappor till trots göra dem till starka, fina människor.
  • Anonym (Vet)
    Anonym (tess) skrev 2013-03-21 23:09:00 följande:

     Så mamman är boven i dramat, för att hon har raderat den stackars sexförbrytaren från deras liv? Det kan inte vara så att hon skyddar barnet mot den som har gett honom skador för livet? Och hur fan vet du att det är det bästa för barnet att träffa sin förbrytare? Människor som dig, skrämmer mig.


     


    Jag hade en tjejkompis som blev våldtagen av sin pappa. Och tvingades träffa honom. Och det gjorde en jävla massa skada kan jag lova. Visst, hon sörjde att hon inte hade någon "riktig pappa". Men vet du? Hon fick en underbar pappa i sin mammas nya sambo tillslut, som inte skadade henne.


    För det är vad föräldrar ska göra, skydda sina barn.


    Skönt att det funkar för dig, men jag personligen hade nog inte kunnat med att leka rysk roulette med mina barns välmående som insats.


     


    Okunskap är det som skrämmer mig!

    Jag känner denna pojke väldigt väl. Det gör faktiskt inte du. Jag ser dagligen hur har saknar sin pappa. Jag hör ofta hur han frågar efter honom. Och jag är den som tröstar och sörjer med mamman när hon bränner hans brev och presenter. Sedan några år har denna pojke även en bror. Som han inte ens är medveten om finns.

    Att låta sitt eget hat gå ut över barnen är att straffa dem dubblet.
    Barn älskar sina föräldrar oavsättvad de gör mot dem!
    Det är även att leka med sitt barns välmående att inte låta dem älska sina båda föräldrar.

    Studien jag läste var så jäkla tydlig! Och det var barn till den värsta sortens förövare och våldsmän! Men ändå... Så var det sina mammor de var argast på. En av barnen hade brytit kontakten med sin mamma. Ingen av barnen stod sina mödrar nära när de var runt 20år gamla.  Den fick mig som sagt att sluta kämpa för att pappan inte skulle få träffa barnen. För barnen behöver träffa sin pappa.

    Jag gör ALLT för mina barns bästa.
    Därför har jag lagt mitt hat åt sidan, med hjälp av både min egen och barnens psykologer. Eller..JAG hatar honom som pesten. Men det behöver inte mina barn lida för. För dom har ALLTID rätt att älska sin pappa.
  • Anonym (Vet)
    Anonym (psykopatens ex) skrev 2013-03-21 23:12:12 följande:
    Du skojar va??
    Du tycker att en "pappa" som försökt döda mamman är en bra pappa? Du tycker det är helt ok att skicka dit barnen hellre än att han får fängelse för att han är en farlig person?

    Din undersökning som du läste, var det på en pappaförening eller liknande?
    Har du läst hur det gått för barn som skickats till en våldsam förälder? Dvs, de som överlevde?
    Man kan tro att du är socionom, jag blir rädd!

    Undersökningen läste jag tillsammans med mina barns psykolog som i många år forskat inom området våld i nära relationer. Den läste jag tillsammans med henne för att jag bad om det och inte ville färgas av mitt eget hat och missförstå.

    Jag tycker det är helt okej att göra allt i min makt för att mina barn ska må så bra som möjligt ja.
  • Anonym (bambam)
    Anonym (Vet) skrev 2013-03-21 21:50:16 följande:

    Det är en balansgång.
    Barnen älskar trots allt sin pappa.
    I början kämpade jag mig gul och blå för att INTE utsätta dem och höll dem här hos mig. Men de mådde inte alls bra av det eftersom de saknade sin pappa.
    Jag började med att släppa iväg dem eftermiddagar, så han slapp laga mat och annat. Bara lektid. Sen utökade jag det efter hand. Detta kunde jag göra för att soc hade inlett en utredning så han vågade inte säga emot trots att han "krävde" varannan vecka och betedde sig som ett svin mot mig och satte barnen ikläm och verkligen använde dem som vapen. Jag vet inte vad som hände, men tror att alla soc samtal fick honom att förstå lite mer.
    Sedan ville yngsta sova där och det fick han. Och så har det fortsatt. Jag har varit väldigt lyhörd över barnens beteenden och justerat efter hand. Varje helg funkade jättebra en ganska lång period, och de behövde det. Sedan började barnen bråka här hemma, drömma mardrömmar etc. Då fick det bli varannan helg. Vid det laget hade pappan själv insett att han inte orkade hålla humöret uppe varje helg och insåg att det blev bättre varannan helg. Då slutade barnen omedelbart att bråka/drömma och det är jättebra.

    Att vara lyhörd är det bästa!
    Att våga låta barnen älska sin pappa är skitsvårt!!! Som vuxen har man ju ett helt annat tänk ochär rädd för vad som kan ske!
    Men de BEHÖVER sin pappa! Och som mamma får man se till att det blir på ett sätt som fungerar. Det stora ansvaret måste man ta själv för barnens skull. Hur svårt det än är!

    Jag läste en undersökning. Den fick mig att sluta bråka mig gul och blå för att barnen var säkrare hos mig.
    Det var barn (o mammorna)som varit med om väldigtgrov misshandel av sin pappa, där de nästan mist livet och varit på sjukhus många svängar, fått gå under jorden, varit jagade av pappans släkt och vänner även genom flera länder etc.
    Barnen intervjuvades när de var unga vuxna runt 20år gamla.
    Alla mindes vad som hänt, skräcken de levt i osv. Men ALLA hade en sak gemensamt, det var att deönskade att deras mammor hade kämpat mer för att de skulle kunnat haft en bättre relation till sina pappor. Jag grät floder när jag läste detta. Man läste hela deras historia, skrivet av psykologerna som hjälpt dem, mammorna och barnen själva. Att de ens levde var ett under!!! Men det de önskat mest. Det var att de haft en bra relation till just sin egen pappa. Trots allt han gjort älskade de sina pappor väldigt högt!
    Jag insåg där och då att mina barn pappa blir galen när han blir arg. Men han skulle aldrig försöka döda dem. Han kan göra dem illa, men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus. Jag insåg att jag har ingen rätt i världen att ta ifrån mina barn deras egen pappa. Min skyldighet är att få det att fungera! Periodvis är det mer än ett heltidsjobb att få det att funka.Men det är min förbannade skyldighet mot mina barn! Jag får vara flexibel tills de är 18år, i alla lägen. Jag har satt dem på jorden och det är JAG som gjorde ett dåligt val att välja honom som pappa till mina barn. Barnen valde inte, men de älskar honom lika mycket som jag hatar honom.

    Vissa datum hade jag kunnat få fram. Men jag valde att inte berätta dem för polisen efter att advokaten berättade att de kunde ge honom upp till 8år i fängelse. Jag kunde inte ta ifrån mina barn deras pappa. Jag kunde inte!!! Det var MIG han höll på att ta livet av flera gånger. Det var JAG som låg på sjukhuset. Inte mina barn. De fick utstå mkt, men inte på samma sätt och de ska inte drabbas hårdare.

    Jag gjorde en deal med advokaten.
    Man kan ju ta upp fallet igen inom 10år.
    Vi bestämde att OM han skadar någon av oss igen, då använder vi oss av det för att ta upp hela fallet igen. Det datumet sa han räcker för att han ska dömas ävenför resten.
    Detta vet han om, och jag hoppas det får honom att hålla sig i skinnet. Det blir ju ett hot han har över sig under ytterligare 9år... Och Om nio år är min yngsta son 18år gammal.
    Jag blir bara så rörd över hur moget du reagerar. Kan inte ens uttrycka vad jag känner.
  • Anonym (psykopatens ex)
    Anonym (Vet) skrev 2013-03-22 00:20:51 följande:

    Undersökningen läste jag tillsammans med mina barns psykolog som i många år forskat inom området våld i nära relationer. Den läste jag tillsammans med henne för att jag bad om det och inte ville färgas av mitt eget hat och missförstå.

    Jag tycker det är helt okej att göra allt i min makt för att mina barn ska må så bra som möjligt ja.
    Jag anser också att man gör allt i sin makt för att barnen ska må så bra som möjligt. Och jag skulle aldrig, aldrig, utsätta mina för umgänge med "pappan". De har aldrig saknat honom för de vet vad han är för nåt.

    Så vill jag rätta dig och alla andra soms äger att barn alltid, alltid älskar sina föräldrar. Det är inte så.
    Soc och andra utan erfarenhet, kritiserar mamman och säger att du måste tillåta barnen att älska sin pappa!
    Vad okunniga inte tänker på, är att barn också måste tillåtas att INTE älska sin pappa!
    Jag har flera barn men särskilt ett blev väldigt kränkt och inte minst osäkert på sig själv, då "alla" påstod att självklart älskar du din pappa! Pojken ifråga undrade om det var nåt fel på honom själv, om han borde älska den som gjort honom och hans syskon så illa och hotat döda dem.
    Men tvärtom är pojken väldigt väldigt sund och frisk, som inte känner nån som helst kärlek till en sån "människa".
  • Eerie

    jag kan tycka att man avsäger sig rätten till sina barn när man brukar våld mot dem och deras mor.

  • Sussilou

    Jag vill börja säga att jag känner med dig ts! Min son har aldrig upplevt våldet som jag utsattes för, och det är jag evigt tacksam för.  


    Har läst ditt blogginlägg, och det är helt sjukt att "umgänges stödet inte är till för barnen" men vem fan är stödet då till för? Den peronen som rättfärdigar misshandeln? (Nu vet jag inte om det är så i ditt fall, men mitt ex ansågs sig "ha rätt" att bryta mina revben om jag tittade på honom/ inte tittade på honom eller någon liknande skitsak)


    Jag vet vilken ångest jag hade när jag bodde med mitt ex, man visste aldrig när han skulle flippa, när första slaget för dagen skulle komma. Vet att jag tänkte en gång "jag har inte fått stryk i dag i alla fall" Det är först efteråt som jag fattade hur bisarr den tanken var. Och tänker man sig in i hur barnen upplever det, det gör ont i hjärtat.


     


    Hoppas det löser sig till det bästa för er!

  • Sussilou
    Eerie skrev 2013-03-22 08:41:50 följande:
    jag kan tycka att man avsäger sig rätten till sina barn när man brukar våld mot dem och deras mor.
    Jag håller med. Jag kan inte förstå att man medvetet utsätter sina barn för den skräcken av ångesten som det innebär.
  • Anonym (Förtvivlad mamma)
    Anonym (Vet) skrev 2013-03-21 22:33:56 följande:

    I vissa fall är det så!

    Men jag har valt att ge det en chans och mina barns pappa har ändrat sig. En dag kanske det rinner över, och DEN dagen är det stenkört vilket han vet.
    Att inte låta barnen få älska sin pappa "ut i fall att" är inget jag vill.

    Sen finns det fall där pappan skiter i sina chanser och där mamman inte klarar av att fortsätta vara lyhörd på hans signaler. Alla är vi olika och har olika styrka.
    Men jag undrar hur du kan ha den makten? Att bestämma hur ofta och länge han får träffa barnen? Att det är tvärkört nästa gång han slår dem? Mina barns pappa förstår ju inte att han är våldsam och att han gör fel. Hur fick du igenom varannan helg i tingsrätten?
  • Anonym (Förtvivlad mamma)
    Sussilou skrev 2013-03-22 11:04:59 följande:
    Jag håller med. Jag kan inte förstå att man medvetet utsätter sina barn för den skräcken av ångesten som det innebär.

    Barn blir inte med automatik livrädda för sin pappa då de bevittnat och blivit utsatta för våld. Däremot så blir de själva våldsamma och "stökiga". Jag har det problemet. Men de är inte rädda för pappan generellt "bara" när han blir arg. Detta gör det naturligtvis mer komplicerat, de vill träffa honom och de saknar honom, trots att han ibland gör dem illa...
Svar på tråden Han slår barnen!