Han slår barnen!

Jag kan dessvärre inte hålla med. Bara för att han inte slår dem så de hamnar på sjukhus så skalar varje slag av en bit av deras självkänsla och som vuxna så kommer de omedvetet söka sig till en partner som han. Det var precis det sm hände mig, har själv bevittnat våldet mellan mina föräldrar som barn och blivit slagen av min far. Därför har det varit så svårt ör mig att lämna honom och nu får barnen stå ut med hans temperament utan mig som skydd längre. En pappa till varje pris? Nej, det tror jag inte på... Går inte barnens rätt till trygghet före föräldrars rätt till sina barn?

"han kan göra dem illa men aldrig så grovt att de blir liggande på sjukhus" det uttalande får mig att rysa...inser du vad du utsätter dina barn för? Deras behov av en trygg uppväxt överstiger deras behov av denna pappa...är min spontana tanke i alla fall.

Och du, det är inte bara du som har en skyldighet att få det att fungera...han har en förbannad skyldighet att se till att barnen varken kränks eller misshandlas...även barn som blir utsatta för incest eller kraftigt våld saknar och längtar precis som jag som barn saknade min alkoholiserade pappa. Barn älskar sina föräldrar förbehållslöst, upp till en viss ålder...och ibland hela livet.

Jag syftade på vad han HAR gjort.

Men skrev att jag är väldigt lyhörd och då har inget mer hänt. Mitt val är att låta mina barn få älska sin pappa, men att ta på mig ALLT ansvar för att se till att ingen situation uppstår där något händer.

Nej, vissa pappor ska inte vara i närheten av sina barn. Vissa pappor har förverkat den rätten. Hur mycket mina barn än må sakna sin pappa så kommer han aldrig mer i närheten av någon av dom. Och så länge han håller god ton i brev och inte skriver dumheter så är det den enda kontakt de får ha, telefon är uteslutet.

Han kommer aldrig få igenom umgänge eller vårdnad.  

Han HAR det ansvaret.
Men han TAR INTE det ansvaret.
Därför har jag VALT att ta hela ansvaret. För om jag inte gjorde det så skulle jag inte kunna ge mina barn möjligheten att älska sin pappa. Om jag inte tog det hade vi fått fly härifrån.
Jag älskar mina barn så högt att jag gör detta för DERAS skull. Om det bara var jag hade jag gärna sänt honom i fängelse.
Men jag skulle inte kunna se mina barn i ögonen om jag inte gjorde ALLT för att de ska få växa upp så lyckliga det bara går. Och en stor bit skulle saknas i dem om de inte fick älska sin pappa.
Därför har jag valt att ta hela ansvaret.
På samma sätt som jaglämnade deras pappa för att de skulle slippa.

I vissa fall är det så!

Men jag har valt att ge det en chans och mina barns pappa har ändrat sig. En dag kanske det rinner över, och DEN dagen är det stenkört vilket han vet.
Att inte låta barnen få älska sin pappa "ut i fall att" är inget jag vill.

Sen finns det fall där pappan skiter i sina chanser och där mamman inte klarar av att fortsätta vara lyhörd på hans signaler. Alla är vi olika och har olika styrka.

Jag känner en pojke. Han är 11år. Hans pappa utnyttjade honom sexuellt mellan 3mån och 2,5års ålder.
Han har en läggning som gör att han aldrig kommer kunna låta bli sitt barn, det kommer tveklöst hända igen. I HANS fall är det en SJÄLVKLARHET att inte träffa sin pappa ensam.
Men jag tycker det är hårt mot ett barn att inte få träffa alls. Det är att straffa barnet dubbelt upp. Att träffa tillsammans med en annan trygg vuxen vore mera rätt. (men ett barn som inte vill ska ALDRIG tvingas)
Denna pojke får varken brev eller paket som kommer. Mamman har raderat bort honom pga SITT hat. Pojken har dels mått dåligt över det hans pappa utsatt honom för. Men han har även mått dåligt av att inte få ha en pappa.

När man står i det är det SKITSVÅRT.
Det är längre fram som man tänker och ser.

Jag är ovanligt stark på olika sätt och vis. Därför orkar jag. Men det tar ENORM energi att ALLTID ha koll på hans "perioder".
Men jag ser att mina barn mår bra. Att de vill till sin pappa. Att de älskar honom. Och då är det värt allt kämp och slit.
Fast detta viger jag mitt liv åt. Jag vet att jag aldrig kommer kunna träffa en annan man medans barnen är barn. Om jag gjorde det skulle han bli galen och ge sig på barnen. Så jag har valt bort min egen lycka för barnens skull. Och det är jag beredd att göra under de år som är kvar tills båda är iallafall minst 13år gamla och kan säga ifrån på ett annat sätt.

Och hur lyckades du med detta? Jag frågar eftersom allt verkar vara ett lotteri i tingsrätten...

Han var smart nog att ge mig hela vårdnaden och inget umgänge, Hade det gått till domstol hade jag vunnit vilket troligen var det som hans advokat sa till honom också. Han är dömd för bla flertalet grova våldtäkter på min (våran) dotter.

Jag har inte brutit deras kontakt, de får hans brev när det nu passar honom att skicka några. Telefon är uteslutet då det finns barn i det här huset som är brottsoffer till honom och de ska vara trygga med att svara i telefonen och veta att han inte är i andra änden. 

I vårt fall är det just sexualbrott på barn som är anledningen och visst mår inte barnen bra av att inte ha kontakt med honom på det viset, men det som kan hända är värre. Att han fortfarande avtjänar fängelsestraff för det hela är en klart bidragande faktor. Men jag låter inte mitt hat gå ut över deras relation så jag förvägrar dom kontakt. Även om det är lockande då jag får sopa ihop trasiga barn som gråter och undrar varför han inte svarar på deras brev...