Borderline
Här är jag, haft diagnosen sedan -07 kanske. Är ensamstående med ett barn på heltid.
Inlägg från: Anonym (Petra)
|
-
-
Ja, samma här. Dissocierar mycket och kämpar med att orka med att vara närvarande.Anonym (TS) skrev 2013-03-30 12:40:55 följande:Ni som har barn, hur funkar er vardag? Själv har jag väldigt svårt med alla krav, stress, konflikter med barnen och att jag sällan är mentalt närvarande tillsammans med barnen, jag stänger av väldigt ofta för att öht orka existera där och då.
-
har någonstans läst att borderlinepersoner är jagsvaga. Mao har de/vi knappt ett ego. Men behovet av att "hitta" det är stort och har man inte självinsikten så kan man nog trampa på andra människor.Hatar fotboll skrev 2013-03-30 12:56:09 följande:Får man fråga, är inte borderline snarlik adhd och odd?
Gigantiska egos som bara ser sina egna behov och är oförmögna att se andras konsekvenser genom sina egna handlingar? Trotsar och höjer sig själva till skyn
Tänker mer på narcissistisk personlighetsstörning när jag läser det där. -
tycker min ångest börjar bli mindre och mindre, tack och lov. Försöker hålla bra kroppskännedom så jag till viss del kan gå in och reglera spänningarna i kroppen (ibland räcker det inte för mig att ha styr på tankarna).
-
En fråga till er andra med diagnos; när bröt er sjukdom ut? Under vilka år mådde ni som sämst? Hur smög sig symptomen på? Någon mer än jag som fick hallucinationer?
-
Jag blev tidigt sjuk och kraschade totalt när jag var 14 i, vad jag nu efteråt förstår, en depression och gränspsykos. Det blev ju väldigt uppenbart att jag var sjuk då, även om jag mått dåligt långt innan. Tyvärr fick jag inte rätt diagnos förrän en bit över 20 och då för att jag själv läste mig till det och krävde en utredning.Anonym (anhöriga) skrev 2013-04-07 23:08:51 följande:Hej alla i tråden!
Jag har inte läst alla inlägg men vänder mig hit för att ställa några frågor.
Hur gjorde ni för att komma till insikt med eran psykiska ohälsa?
Har någon av er barn?Ålder på dom? Hur påverkas dom av er sjukdom?
Kan man "hjälpa" en person med borderline att komma till insikt, när ingen insikt finns att ens vilja söka hjälp?
Jag har ett barn, 2,5 år. Svårt för mig att säga hur hon påverkas men jag har en kontakt med Bup för stöd i föräldrarollen. Jag mår också bättre och bättre hela tiden och hoppas att jag håller på att få ordning på psyket nu.
Svårt att säga hur man kan hjälpa en person som är sjuk och kanske riktar sin smärta mer utåt, de brukar ju som jag förstått oftare förneka sin problematik. Som anhörig tror jag det är viktigt att sätta gränser för sig själv, inte tassa på tår för mycket, och vara ärlig med vad som gör ont. Prata om det, men försiktigt. Mer "för den sjukas skull". Har personen mycket ångest? Självskadebeteenden? Hur yttrar sig smärtan (mer än genom projektioner)? Fokusera på det, att det finns hjälp att få och att personen inte ska behöva må så dåligt.
Som du säkert vet är man som b-sjuk väldigt känslig för kritik, så att prata om det som att den sjuke ska skaffa hjälp för att denne beter sig illa kan vara väldigt svårt att ta. -
Fast jag måste säga att jag själv ser det mer som en sjukdom. Även om det påverkar min personlighet så ser jag de starka känslorna, som ofta inte kan dämpas med en logik, som något utanför min personlighet.Anonym (bordis) skrev 2013-04-15 10:15:45 följande:
Nej, det klassas inte som sjukdom utan det är en personlighetsstörning.
Det må inte vara så man klassar det inom sjukvården, men jag gör det. -
Visst skulle det kunna vara borderline, men det är bara en gissning. Är hon intresserad av att söka hjälp?Anonym (undrande) skrev 2013-04-15 10:00:09 följande:Jag har en 42-årig syster som jag misstänker har Borderline. Hon är alkoholist, men försöker sluta dricka. Hon hade en kort period av självskadebeteende som tonåring, Hon är depressiv, hon har svårt att behålla ett jobb. Hon har aldrig levt ensam. Hon har haft långa monogama relationer, men har aldrig varit singel mer än en kort period innan hon har dykt in i en ny relation direkt. Livrädd för att vara ensam med andra ord. Vidare är hon extremt självupptagen, lider av ångest, är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, manipulativ och ljuger ofta om stort och smått och är därför helt opålitlig.
Vad tror ni? Låter detta som Borderline för er?
Och en liten fråga. Jag ser att många skriver sjukdom. Klassas Borderline verkligen som det? -
Och du är varken anhörig eller sjuk, så kan du hålla dig borta härifrån? Du har skrivit så mycket här på fl om borderline och dina sanningar att jag känner igen ditt sätt att skriva fast du är anonym. Det står uttryckligen att tråden är för endast sjuka och anhöriga (och du är ju inte anhörig, längre), så hej då.Anonym skrev 2013-04-15 19:55:33 följande:Det är en gammal tradition att inte klassa personlighetsförändringar som sjukdomar, men det är så klart sjukdomar. En gång i tiden så trodde man att personlighetsförändringar bara berodde på att man hade "lärt sig fel" under uppväxten och fått en extrem personlighet som gav problem. Nu vet man att det inte är så. Personlighetsstörningar är i lika hög grad sjukdomar som bipolär eller autism.
-
Just ja, "rätt och fel" var det... Kan du resonera med en bas av respekt då?