Borderline

Grattis!!

Hej. Jag vet inte alls vart jag ska börja.. Tankarna är all over the place och jag har svårt att sätta ord på vad jag tänker och känner eller vad jag egentligen vill ha sagt. Jag har väl mått dåligt i stort sett hela livet. Social fobi, ätstörningar... Jag har gått i terapi och allt. Många år sedan dock. Jag fick barn för snart 7 år sedan och har sagt att jag blev fri från problemen då sonen började på dagis och jag blev utsparkad i arbetslivet. Men jag tror att jag har ljugit för mig själv och alla andra. Återkommande depressioner... många sjukanmälningar och frånvaro då jag har haft aktiviteter.. Jag har undrat varför... Har inte fattat... De senaste åren har humöret växlat drastiskt. Glad, arg, uppgiven, tom, ledsen, irriterad. Det svänger hit och dit. Min son sa häromdagen: Du var gladare på morgonen! Jag hade gnällt på honom över nån småsak... Var irriterad och arg... Fick ångest när jag fattar att mitt sätt att vara kanske börjar påverka honom på något sätt... Jag snurrade runt på internet iaf och hittade hit... Jag har läst hela tråden och det känns som om jag på något sätt har hittat hem. Jag är så trött på att ständigt misslyckas med olika sysselsättningar (aktiviteter via Af). Har ibland trott att jag är lat och bara vill ligga hemma och glo. PINSAMT! Men jag fattar att så kanske inte är fallet? Jag kanske har en störning... Vet inte vad jag vill med livet. Jo ibland. Har värsta planerna och är supermotiverad. Men det är inget som varar. Klarar inte av några relationer. Det är bara jobbigt. Har en vän och min mamma och sonen. Bråkade med syrran för över ett år sedan. Sa upp kontakten med henne. Bara skönt tycker jag. En sak mindre att liksom lägga energi på. Kan jag ha borderline? Är det dags att sluta ljuga för sig själv och ta tjuren vid hornen och söka hjälp? Jag vet bara inte vart. Var sjukskriven tidigt i våras för depression... Gick via VC och fick en samtalskontakt... Var där bara en gång. Kändes inte bra. Och jag låtsades bli frisk av mina antidepp. Yeah rigth. De hjälper inte. Funderar på att kontakta Af:s psykolog. Jag har pratat med henne innan. Men sa inte sanningen. Hon är dock supersöt och snäll och känner att jag nog kan prata med henne. Frågan är vad hon kan göra... Men det är en början iaf. Känner iaf att jag inte orkar leva i en lögn längre. Går en utbildning nu, men orkar inte mer... Har som vanligt varit sjuk väldigt ofta. Nej usch... Tack för ordet. Hoppas ni finns kvar här i tråden....

Jag är också som ett "klister". Det är inte alltid jag ringer/smsar hela tiden, nu tycker jag att han hör av sig mer än vad jag gör. Men JÄVLAR om han inte svarar när jag hör av mig då kan jag ringa 30 gånger och skicka 700 sms (okej överdriver lite). Eller om vi bråkat och han inte orkar prata längre då ringer jag tills han är illa tvungen att prata om det, fast han säger att han ringer upp om ett tag. Jag är också extrem rädd för att bli övergiven och kan inte släppa taget. 

Vad är det socialtjänsten har gjort? 
 

Svårt att svara på men om jag går till mig själv och tänker..jag är en som straffar mig själv dagligen, i både tankar (är elak mot mig själv i tankarna) äter fel, motionerar inget, gör jag något litet ens bra som jag kan bli stolt över måste jag direkt vända det till något negativt. FÖR att jag känner mig INTE VÄRD att må bättre. Det finns sina anledningar till det, är uppvuxen på det sättet, att jag inte är värd att tas hand om.Jag fick lära mig det tidigt och har blivit en sanning för mig, det är så det ska vara, finns inget annat. Det gör inte att jag mår bra men jag vet inte hur jag ska bryta det helller. Det fortsatte även upp i vuxen ålder och är mitt största problem, som jag behöver arbeta bort i terapin (om det nu går). Jag gör helt enkelt allt i min makt för att må dåligt, även om jag vill må bättre men jag kan inte för det går så emot mina värderingar om mig själv. Låter säkert snurrigt :/

Så om hon är lite som jag, vill skada sig själv med att förnedras, låter andra behandla henne illa (det höll jag på med en hel del i mina unga år, lät killar utnyttja mig sexuellt, även om jag klart o tydligt såg att de inget mer ville ha av mig)  då får hon det hon är ute efter, just att skada sig själv, precis som vi som skär oss själva. Och skulle min man veta om att jag skurit mig själv på armen nu den sista tiden, skulle han bli INDIREKT skadad av det, så i första hand är det för att straffa sig själv men du/min man bli lidande ändå på ett sätt.

Vad tror du om det i hennes fall? Kan det vara något sådant? 

Undrar bara varför man väljer att förnedra sig själv o skada sig själv för att såra någon annan?

Exakt så är det för mig också och jag tror inte vi är de enda med Borderline som känner och agerar så.

Jag är iaf livrädd för att skada andra på det ena eller andra sättet, men mig själv straffar jag dagligen. Det mesta sker i mitt huvud, men även hur jag tar hand om mig själv, eller inte tar hand om mig själv kanske man ska säga.  

Jag överäter och dessutom äter helt fel, kan nästan säga att jag skadar mig själv med mat, motionerar NOLL, (fick nästan ett utbrott på sköterskan då hon ville skriva ut fysisk aktivitet på recept till mig) då sa jag ifrån, jag vill inte för jag är inte värd att må bättre, jag är inte dum i huvudet, så att jag inte fattar att klart rent kroppsligt/psykiskt skulle jag må bättre, MEN jag kan inte göra det innan jag kommer underfund med själva problemet VARFÄR jag straffar mig själv, jag måste få ett slut på det FÖRST.

jJust nu är även jag i en period där jag söker bara mer o mer sätt att må sämre på,det känns HOPPLÖST! Frågade min psykolog förra veckan (öppnade mig äntligen mer om just dessa saker) om det ens är möjligt att arbeta bort ett sånt tankesätt, att hitta i sig själv en förmåga att börja gå emot detta. Jag kan tex. bli extremt provocerad av människor som säger, men det är ju bara att bestämma sig för att må bra, eller har hört detta ett flertal gånger..skriv upp uppmuntrande meningar till dig själv på kyldörren eller badrumsspegeln, typ Du är vacker, Du är värd allt bra osv. Jag skulle bara bli ännu mer ARG på mig själv. Skulle ha rent motsatt effekt på mig.

Om jag kanske kan få fråga va ni tycker jag ska gör då jag vet att hon mår dåligt riktigt dåligt hon skrev avskeds brev föra veckan men hon tror inte jag fattar när hon mår dåligtför hon vill ju inte säga det direkt utan tar ett tag men va skulle ni rekomendera att jag ska göra?

Usch, blir så ledsen Förstår verkligen att du inte har någon hopp om livet. Men du får väl träffa barnet? Är det något definitivt beslut?

Men går du i terapi igen eller har någon form av kontakt med öppenvården, så att soc ser att du gör allt du kan för att må bättre?   

Och detta beslut är slutgiltigt? Var är barnest pappa? Är barnet placerat i familjehem eller?

Många frågor..men försöker förstå hur du har det...

Men går du i terapi igen eller har någon form av kontakt med öppenvården, så att soc ser att du gör allt du kan för att må bättre?    

Grejen e ju att hon förhoppningsvis ska börja med dbt efter nyår men e inte säkert. Hjälp ne inte den hjälpen vi har behövt har vi inte fått. Nu vill hon att jag ska gå till psykolog o prata så jag bevisar för henne att jag vill o få hjälp hur jag ska hantera allt.
Hon ska ju me gå va men just nu e hon så nere o känner sig så sviken av mig o tror det är därför hon velar så mycket hon e nog rädd att jag kastar utt henne igen om det blir så här så hon vill vänta säger hon inan vi kanske ska försöka igen.sa hon i dag men igår skulle vi försöka igen så vet inget bara att hon e djupt sårat och rädd.

E nästan samma här jag viste att hon måde dåligt men hon anklagade mig för skit o jag sa ifrån när jag borde hållit om henne nu har hon förlåtit mig men e rädd att jag gör aå igen och det förstår jag. Nu e det hon som gör mig så in i helvete illa med andra för hon flyr för hon e så nere så det är sjukt vill hålla ut och kommer nog göra det men hur länge ska jag vänya och hur mycket kan jag ta att hon nu är med andra vist hon e ju de för att fly och trycka ner sig själv det vet jag men ändå.

Tufft för mig nu. Min man har varit inlagd 3 veckor nu. Saknar honom så sjukt mkt men han går så upp i sig själv när han får skov. Kämpigt! Andra som känner igen sig i det?

Håller tummarna för er =)

Han har liksom mått sämre och sämre ett tag, och har nu vad jag kallar ett skov (då livet för honom är olidligt, och han är självmordsbenägen). =(

Oj har jag missat denna tråd! :)

36 år, borderline. 

Någon här som har barn och familj trots borderline? Trodde aldrig jag skulle klara det men vi har varit ihop snart 5 år nu. En riktig kamp med min hälsa dock, svängningarna är jobbiga. 

Vill ju ha barn med, men klarar man det är frågan?

Fick min borderlinediagnos för nån månad sen nu och jag känner endast av svängningarna vid separationer....Har levt med samma man i 10 år- nu ligger vi i skilsmässa och livet är helt jävla kaotiskt! Då är det ändå JAG som valt skilsmässan.....Någon mer som bara känner av detta känsosamma kaos vid en separation?