Borderline

Det låter inge vidare, jag har tur som har barn som måste till skolan, så jag är tvungen att stiga upp, annars hade nog jag också legat kvar. Men jag har haft perioder då jag inte alls kom upp ur sängen och min man har fick stanna hemma från jobbet. Lagom kul! Men då blev jag inlagd på psyk också. Gick inte hur jag än försökte. Jag var tröstlös och hade mycket självmordstankar/planer (ett försök) på den tiden. Jag var en klar fara för mig själv. Känner att det som håller mig ovanför ytan är mina barn. "Bara" att ta nya tag imorgon, vet att det är långt ifrån så enkelt, men kämpa på, skickar styrkekramar    

Nu har jag inte fått diagnosen än. Men jag har inga tvivel på att jag har borderline.

Jag har alltid haft ett himla dåligt humör, skriker så fort något går emot mig, det kan vara från att jag tappar en hårnål till att partnern inte gör det jag vill att han ska göra.
Jag är ständigt misstänksam mot min partner. Har många orealistiska tankar som ger mig ångest, jag tror tex att pojkvännen inte alls jobbar över, han är säkert och har sex med någon annan. Och det räcker att han är tjugo minuter för sen. Jag står ofta utanför toaletten och lyssnar vad pojkvännen gör om han är på toa allt för länge.
Jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Tycker jag är ful och äcklig och inte något att älska. Tänker ständigt på mitt utseende, min vikt och på vad jag äter. Kan inte gå förbi något som man kan spegla sig i utan att göra det. Kollar på min fula, tjocka, skrynkliga och randiga mage varje dag och mår så himla dåligt över att jag är tvungen att se ut såhär resten av mitt liv. Jag tänker ofta att jag lika bra kan ta livet av mig eftersom det är synd att jag ska behöva fortsätta leva så här ful och äcklig. Jag har tämligen skev självbild har jag fått höra. Pojkvännen säger alltid att jag är så himla vacker, snygg, sexig osv. men jag har väldigt svårt att ta till mig det. Brukar skratta åt pojkvännen och säga "Jo, eller hur. Jag är ju asful." Eller nått liknande.
Jag har haft många sexuellakontakter. Över 150 st. Med en så dålig självkänsla så har jag ständigt sökt bekräftelse och försök fylla det tomrummet som jag har. Men det funkar ju tyvärr inte. Det har endast gett mig svår ångest.
Vänner har jag knappt några. Men många har jag haft genom åren, men de flest vänskaperna har bara varat från några månader till ett par år. Oftast har det varit män, och det har slutat i katastrof då dom blivit kära, och jag utnyttjat det genom att få bekräftelse. Jag är en väldigt lätt människa att fatta tycke för har jag märkt, pågrund av min utomordentliga förmåga att charma och manipulera och min omtänksamhet och värme. Men när det kommer krav på mig då spricker allt och jag blir väldigt sval och tar avstånd helt.
I grund och botten bryr jag mig väldigt lite om andra då jag har det alldeles för jobbigt själv och så mycket att tänka på. I sociala sammanhang, ex på jobb, kan jag vara lite disträ och borta i tankar vilket nog kan uppfattas som jag är nonchalant väldigt ofta.
Detta var lite om hur jag är. Finns ju mycket mer såklart :)

Jag kan också vara väldigt misstänksam. Jag tror att alla har en ond baktanke med allt.
Tror dock jag snarare är paranoid. En liten blick på fel sätt får mig att tro att en person har något emot mig... att en grupp jobbar på att frysa ut mig. Jag känner att de tar avstånd, tex på den kurs jag går. Men i själva verket är det JAG som tar avstånd... vänder bara på det och tror att det är dom.

Detta med sex... Har inte legat med så många. Klarar inte av det där. Bara när jag är onykter.
På sistone har jag haft ett par kontakter varav en jag har haft sex med. Mest har det blivit sms. Jag gillar den uppmärksamheten och höra att de så gärna vill ses... Jag är också ganska så bra på att charma... Sen när det blir för jobbigt drar jag. Jag slutar höra av mig... Det har gått så fram och tillbaka med dessa karlar nu... Fattar att de inte tröttnar? Men jag har bestämt att inte utveckla detta mer. Jag tänker inte svara på ev sms. Jag hatar ju samtidigt att såra folk... Blir knasigt.

Har fått tag i psykologens mail. Frågan är nu hur sjutton jag ska formulera mig. Har så svårt för det där eftersom det är så jäkla rörigt i hjärnan. Usch. Men ja, det får gå.

Ska sätta mig och skriva ett bra mail till henne nu. Känns både skönt och läskigt. Lär ta flera timmar.
Hoppas på ett snabbt svar sen.

Håll tummarna nu, för jag behöver verkligen reda ut allt så att livet någon gång kan bli bra.
Är 35 år...så det börjar kännas helt hopplöst..

Har mått ganska bra det sista, ca 1mån. Men nu har det vänt totalt..blir bara mer och mer deprimerad, hopplösheten som jag ofta känner har bara blivit värre. Ingen lust med något, mitt hemska självhat bara eskalerar igen! Känner mig konstant ARG eller irriterad. Vill bara vara i fred, känner mig kvävd, har ingen ork till mina barn.

Det enda jag vill är att min man tar över allt, orkar inte med familjelivet med allt vad det innebär, barnen, städning, matlagning osv. Och på det ska jag behöva ta mig till terapi 2ggr/veckan (MBT) Vilket jag tycker knappt ger mig något just nu, försökt att vara positiv och se vad terapin kan ge mig, men näää ser ingen förändring i mig och mitt sätt att tänka Är helt uppgiven

Var hos min läkare på Öppenvårdsmottagningen förrförra veckan, han rekommenderade mig att börja med mina stämningsstabilisende mediciner. Slutade med de för ca 6mån sedan, för jag tyckte inte de hjälpte så mycket. Är ju även Bipolär Affektiv. Har kommit fram till att jag måste nog börja med de igen, för humöret är såpass ostabilt igen Usch vill ju inte

    

Det verkar som om vi är rätt lika. Måste säga att det är starkt av dig att orka gå i skolan. Jag hoppar ständigt av mina aktiviteter för jag klarar inte av att hålla skenet uppe i längden.

Skönt att du har en tid till samtal nästa vecka. Vad var det för frågor du fick svara på?
Jag är sjukt rädd för samtal. Tänk om jag "svarar fel" och de tror att jag inte har några problem? Haha. Det låter helt knäppt, men det är en rädsla jag har. Att inte bli tagen på allvar.

Såg att några av er pluggar.
Är det nån som jobbar heltid?
Jag har jobbat heltid, 7-16 mån-fredag nu i 2,5år. Fattar inte själv hur jag lyckats. Men vissa dagar känner jag bara för att säga upp mig. Men det kan man ju inte göra. Tänker alltid på vad andra ska tänka om en om man gör det. Jag har ett fast jobb där jag tjänat hyggligt, hade känts konstigt att helt plötsligt leva på A-Kassa ist. Hela grejen med att jobba är så jobbigt för mig, alla måsten, gå upp tidigt på morgonen trots att ångesten är brutal. Det blir många tårar vissa morgnar.

Idag vill jag bara dö. Allt är bara helt åt helvete. Lägenheten är jättestökig och smutsig, smutstvätt upp till taket, jag själv är smutsig, jag har ätit extremt mycket och extremt onyttigt hela helgen, festade i fredags men det var också åt helvete för ingen gillar mig, har hundra miljoner uppgifter i skolan osv OSV. Var hos psykologen i onsdags och han tyckte att programmet jag går är för stressigt för mig och undrade om jag skulle orka att jobba som det. Jag vet inte faktiskt + att det knappt finns jobb inom det området. Jag ska skriva en problemlista till nästa möte på torsdag. Han fick lite AD/HD-vibbar av mig men jag känner inte igen mig så mycket i det. 

Har gråtit, skrikit och slängt grejer runt mig idag. Vet inte varför ALLT ska vara så tungt. Min kille håller på diska och städa lite åt mig och jag ska försöka plugga. Han åker hem imorgon på morgonen, ångest..  

Men du "Misstänker", tentor är inga bagateller. Klarar du dem har du lyckats med något som många inte ens kan! Känns det verkligen så katastrof när lägenheten ser lite stökig ut? Om det inte är som ett bombnedslag, alltså.. Min sambo reagerar på samma sätt när det ligger lite disk från dagen innan kvar. Jag tycker dock det inte är så mycket att hetsa upp sig över (jag diskar för det mesta) och tyvärr tar mitt tålamod ibland slut ganska fort om det ska ältas hela dagen. Det är något jag vill bli bättre på, men skönt att höra att du verkar ha en bra kille som hjälper till!

Jag har borderline och ADHD, har 3 barn och bor tillsammans med pappan. Idag började jag med Ritalin och Lamotrigin igen efter uppehåll under sista graviditeten och amningen.
Känner att jag har spårat ur ordentligt igen och jag längtar efter effekten av medicinen.
Jag är nog världens jobbigaste och elakaste människa när jag är som jag är nu och jag isolerar mig mycket. Har dock haft ett uppsving några dagar så jag håller på att måla mitt vita vitrinskåp ännu vitare
Fyller 30 år på fredag och det känns sådär, jobbigt att ha kalas men kul att göra tårtorna. Sen har jag sökt till universitetet till våren och hoppas att jag kommer in. Och att jag kommer klara av 3 års studier, har i alla fall klarat 1 år på komvux.
Skönt att jag hittat den här tråden att skriva i. Man behöver verkligen ventilera ibland.

Hej ja har en syster som har boderline adhd personlighetsstörning och damp hon har det jättejobbigt och kan inte leva ett normalt liv, hon söker sig till helt fel killar och åker in och ut på psyk och vet inte hur många gånger polisen hämtat henne hos hennes kille pga att hon spårat ut, hur kan man stötta en sådan person, har blivit allt sämre d senaste 4 åren då hon har träffat en karl som är ett riktigt psykfalll, har inte sett min syster på etthalvår men försöker prata med henne på mobilen iallafall en gång i veckan, jag mår dåligt för jag vet att hon mår dåligt