Borderline

Jag var på mitt andra samtal på psykiatrin imorse. Gick väl okej. Har fått två hemuppgifter som jag ska göra till nästa vecka. Han sa att mycket av det jag säger stämmer in på borderline personlighetsstörning och nästa vecka skulle han ta upp kriterierna och se hur mycket som stämmer in. 

Jag är också sugen på bebis men funkar inte alls just nu. Studerar, dålig ekonomi, halvt ostabilt förhållande med pojkvännen, ingen med fast jobb och sen mår ingen av oss psykiskt bra. Plus att han inte ens vill ha nån bebis ännu på många år. :(

Vet folk om att ni har diagnoser, vilka berättar ni för?

Håller på med en av uppgifterna till nästa vecka, ska svara på en del frågor. En fråga är hur nöjd jag är med mitt sexliv. Jag känner mig jättefånig men jag känner mig obekväm med att sitta och prata sex med min psykolog. Det hade nog varit lättare om det var en kvinna, nu är det en man gammal nog för att vara min pappa. 

Jag vet inte om det går att byta psykolog snabbt? Och bara ta den punkten med en kvinna känns omoget. Men jag borde från början ha önskat en kvinnlig psykolog, tror jag överhuvudtaget hade känt mig mer bekväm och vara mer öppen med en kvinna. Jag vet inte riktigt men jag får lite vibbar av honom att jag inte riktigt gillar honom. Jag ogillar inte honom heller, men det känns inte helt rätt. Men har bara träffat människan två gånger så känns inte som att jag har gett honom en chans heller. 

Hur är det med jobb när man har någon diagnos? Jag tänker om arbetsgivare kan få reda på det på något sätt (utan att man själv berättar) och finns det nå jobb där man måste berätta om sånt här? 

Vi ska träffas varje vecka, nästa samtal (på onsdag) blir det tredje och om jag minns rätt skulle vi ha tre bedömningssamtal innan "riktiga" behandlingen påbörjas. Jag ska försöka ge honom en chans, han verkar ju trots allt omtänksam och så.

Min ångest har varit extrem hela helgen. Så fort min kille inte svarar när jag ringer/smsar är jag helt säker på att han ignorerar mig eller är med någon annan tjej. Jag vet att han har festat i helg och vet ju att det är svårt att höra telefonen då, men ändå hetsar jag upp mig om att något är fel. Ringde hans syster igår och hon svara och jag fick prata med honom. Han hade bara inte hört telefonen sa han. Så är det väl säkert men har ändå svårt att tro det ibland och hinner få panik innan jag får tag i honom. Samma sak idag. Jag såg att han hade varit online på facebook = han är vaken. Så ringde några gånger men han svarade aldrig. Slutade med att jag skar mig och låg på badrumsgolvet och grät, sen lugna jag ner mig något men låg kvar där rätt länge. Så ringde han upp och sa att telefonen hade varit i laddaren. 

Har mått dåligt i överlag väldigt mycket senaste tiden och när han inte svarade när jag ringde utlöste väl att jag fick extrem ångest. Legat och skakat, gråtit osv. Fått slå på hög musik så grannarna inte hör. Sen när han ringde upp grät jag att han inte bryr sig om mig och att jag ligger på badrumsgolvet och blöder. Han sa att han visst bryr sig och det gör han ju såklart. Så jävla elakt av mig att göra så, att påstå att han struntar i mig. Men han blev inte arg, lät lite ledsen kanske. Jag hade tyckt det var jättejobbigt om han kände sig övergiven så fort jag inte gav honom 100% uppmärksamhet. Var lite skakis ett tag efteråt, men sen vände det helt och jag skrev en skoluppgift på 5000 tecken och lagade mat till lunchlådan imorgon. När han ringde nu för en halvtimme sen var jag skitglad och allt var så himla bra helt plötsligt. Jag fattar inte hur han orkar med mig, det är knappt så jag själv hänger med i svängarna..  

En av anledningarna till min misstänksamhet i helg var för att jag kollade runt på facebook och såg att tjejen han var otrogen med mot mig förra året hade fyllt 18. Då tog jag det som att hon skulle på krogen och att de då kommer träffas (kommer från ett litet ställe) och jag nojade att han skulle vara med henne igen. 

Om vi inte hade haft ett uppehåll så skulle vi fira fyra år om några veckor. Han gjorde slut med mig förra året, orsaken var att han inte stod ut med att aldrig veta vilket humör jag skulle vara på. Om jag skulle tycka han var världens bästa eller skälla på honom. Jag var mycket så då, nu känns det som att jag har lärt mig lite av sist att jag inte kan säga vad som helst. Men jag tänker ofta i syna tankar fortfarande, men försöker att inte agera så. Sen någon vecka efter vi gjort slut fick jag veta att han redan hade ny tjej på G och fick ur honom att han var med henne någon dag innan han dumpade mig. Jag spårade ur helt den gången. Slängde en glasflaska mot honom (träffade inte) och flög på honom. Slog med nävarna och försökte spraya hårspray i ögonen. Ångrar det så inåt helvete idag, men tog länge innan jag fattade att det var fel. Han tycker konstigt nog inte att jag har gjort fel än heller.Nej jag har väl ändå en anledning till att vara misstänksam. Han har inte sagt något om han skulle ha träffat henne i helg men sen så blir jag arg/ledsen så fort någon nämner hennes namn så kan vara det också. Eller så har inte heller ens sett henne. Vi har, som jag sagt tidigare, typ ett öppet förhållande och jag är inte alltid helt nöjd med det. Men varken jag eller han har "använt" oss av det speciellt mycket, typ legat med en annan person var sen vi blev tillsammans igen efter uppehållet. Men han vet att jag absolut inte är okej med att han skulle vara med den här tjejen igen, det hade jag räknat som otrohet. Samma med mina nära kompisar. Vilket i och för sig kan vara lite dubbelmoral då jag låg med en av hans bättre kompisar i våras.

Tänkte i alla fall fråga honom imorgon om han sett henne, för han var på krogen i fredags. Igår hade han bara varit hos en kompis med ett par stycken och druckit öl. Vi bor numera 40 mil ifrån varandra eftersom jag började studera så vi kan inte alltid festa tillsammans. Dessutom börjar vi lätt bråka i fyllan men tycker att det har blivit bättre nu i alla fall. Innan jag flyttade så kom han och sov hos mig 9/10 gånger då han varit ute, fast jag inte varit det. Om han inte kom till mig hade han varit på andra sidan stan och sov hos en kompis där. Det var lättare då för då visste jag ju att han kom till natten i alla fall. I och för sig låg jag och oroade mig då också, men ja..