Borderline

Ja folk vet om min diagnos, jag är öppen om det, klart jag inte säger det så fort man träffar någon ny, men om min sjukskrivning tex. kommer på tal berättar jag varför. Är det något jag inte skäms för i mitt liv och med mig själv är det min diagnos, jag har inte valt detta själv, varför ska jag då skämmas.

Det låter fruktansvärt jobbigt!

Det många inte förstår, detta med att skära sig själv är ett sätt att överleva, det släpper på den värsta ångesten för stunden, absolut inget att rekommendera såklart, men det är inte lika med att vilja ta sitt liv. Det skrämmer såklart nära o kära. Det bästa är såklart om man försöker hitta andra sätt att släppa ut den värsta ångesten,

Jag tror att det vore bra om du försöker komma fram till en krisplan som du följer blint i dessa desperata stunder, tex. jag ringer en vän som jag litar på. Att du inte är ensam i dessa lägen. Utan får stöd just i den stunden. Väldigt viktigt!

     

Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

Det är också min tolkning, även om den kanske är fel.

Jag tycker det här med polyförhållanden är fint så länge man kan hantera det (jag kan inte det).
Hoppas du tar upp allt detta sen eventuellt med din kontakt. Det kan vara nyttigt att få lite perspektiv.

Om han inte vill det då? Ska jag göra slut då? För det kommer jag inte palla. 

Jag glömde visst att ställa frågan... 

Hur ska man visa att man har fått nog?

Jodå, ursäkterna kommer vanligtvis efter några dagar. Då är hon ångerköpt och mår sååå dåligt. Men för varje gång hon får sina utbrott med anklagelser och verbala övergrepp, så förlorar jag tron på att vi någonsin ska få en fungerande relation baserad på tillit och ömsesidig respekt. Så hennes ursäkter känns allt mer ihåliga och meningslösa. Skadan är liksom redan skedd.

Till saken hör även att min syster är periodare och alltid är full när hon kommer med sina oförskämdheter, och enligt hennes pojkvän är det alltid när hon är ensam som hon har behov av att vara oförskämd, och just då är hon förstås inte tillgänglig för någon typ av kommunikation. 

Att kapa alla band känns drastiskt, och att ge igen med samma medel funkar ju inte och känns inte heller konstruktivt. Jag är 40 och min syster 42, så det handlar ju inte om någon tonårsrebell utan en (till åldern i alla fall)  vuxen kvinna. Hur ska det bli om 10-20 år? Jag bävar inför den dagen hon får för sig att kontakta mina barn och börja ljuga och attackera dem...

Just det med att berätta för framtida arbetsgivare är svårt. Har inte jobbat på så många år pga sjukskrivningen men även för att jag varit hemma med barnen. I mitt fall kommer nog slussningen till arbetslivet gå genom och med hjälp av F-kassan så den arbestsgivaren kommer ändå få veta det, annars kan det bli väldigt konstigt då mitt mående kan pendla kraftigt och kan ev bli sjuksrivningar igen.

Ja just självmordstankar har även jag ibland, kommer i perioder, särskilt när jag känner mig pressad. Har du ingen vän som du känner förtroende för? Som du kan ringa när som helst på dygnet, jag har tur med att ha just en sådan bästa vän jag kan vara helt mig själv med, ringa mitt i natten om det skulle behövas. Hon har samma diagnos så det är lättare att få förståelse.

Jag tror att om din kille verkligen älskar dig så mycket borde han även se att detta inte funkar för dig längre, att det bara ger mer ångest. Det borde ligga i hans intresse att vilja hjälpa dig att må bättre. Eller om han nu inte kan tänka sig "ge upp" det finns det bara två möjligheter,att försöka leva vidare såhär, jobba med sig själv eller faktiskt göra slut (vilket självklart inte är lätt) men någonstans måste du hitta vägar till att må bättre, att leva med den misstänksamheten och oron hela tiden kommer tära så mycket på ert förhållande att det kanske tar slut ändå.

Kan bara se från mig själv, hade mått oerhört dåligt av att ha det så, aldrig veta vad min man håller på med. Jag som har sånt kontrollbehov i allt skulle gå under av ett öppet förhållande. Sen skulle jag aldrig vilja vara med någon annan heller eller att han skulle vara med andra. Helt otänkbart.
Men alla är olika, så länge BÅDA parter mår bra är det ju en annan sak, men uppenbarligen mår du inte bra av det eller om det är andra saker som speglar sig till förhållandet, vet inte jag :/ Börja med att fråga honom om han är nöjd med hur det är, han kanske också tänker så eller egentligen inte alls ens söker sig till andra och då kan ni ju komma överens om att sluta leva i ett öppet förhållande.

Måste först fråga dig, har du fått diagnosen Borderline eller att du själv misstänker det? Det finns ganska många i tråden nu och mitt minne är inte bra som sagt :/

För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden, gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde. Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter. Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.

Vad jag vill säga med detta är att, kan du känna igen dig i känslan av att inte kunna leva utan någon, att om du ska göra slut med din pojkvän måste du ha någon annan att gå till, att det är helt otänkbart att faktsikt leva själv ett tag, hitta sig själv?

Det med att ha vänner...jag anser att det räcker bra med en riktigt god vän, behöver inte anförtro mig till flera, så om du bara har EN räcker det bra Kanske hans syster då. En tanke bara  

    

Jag tycker det låter så sorgligt, bli inte ledsen nu, men jag tycker inte han prioriterar ert förhållande och dina känslor så värst högt om han nu inte kan "offra" sin "frihet" för att du ska må bättre. Det är mycket han begär av dig :/

Ok, ja jag läste ditt inlägg efter jag hann skriva mitt :P

Ja det är den uppfattningen jag också får av det du skriver, att du nästan inte "vågar" vara själv, är det för att du isf skulle känna dig oälskad? För jag fick total PANIK av bara tanken på att faktiskt bo själv ett tag, hitta tillbaka till mig själv och sen ev. försöka få min man tillbaka. Nu skrev jag väldigt kortfattat allt, så det lät som jag från en dag till nästa kastade ut min man Riktigt så var det inte. Vi hade haft det tufft länge och det hade hänt andra jobbiga saker i vår relation. Men när jag satt där hos den psykoterapeuten var det helt fruktansvärt otänkbart det hon sa, kunde inte få in det och hitta ett lugn i mig själv och tanken på att kunna leva själv. Usch den tiden vill jag aldrig tillbaka till!

Detta med att din pojkvän säger att han inte vill leva i en "vanlig" relation för att han inte vill såra dig om han ev skulle vara med någon annan, då har jag något att säga till honom, han kan inte både ha kvar kakan och äta upp den, så är det faktiskt. Han kanske inte är mogen för att vara i ett förhållande på samma villkor med dig. Hur gammal var han?    

Jag har inga problem med att bo själv, men nu är det förstås jobbigt när jag är i en helt ny stad så han hade ju fått bo i den här staden men helst inte med mig. Men det beror nog också på att jag har så liten lägenhet och det blev väldigt påfrestande när vi bodde ihop förut i en etta. Men jag är väl rädd för ensamheten. Vad ska jag göra utan honom? Vem ska jag prata med? Vem kommer HAN prata med? 

Haha det "roliga" är att han själv förut brukade säga så (om kakan) om sin syster. Nu gör han exakt samma sak själv..