Går i tankarna om att adoptera bort mitt barn. Hur går en sådan process till?? Lämnar jag bara över mitt barn till några och säger hejdå för sista gången. Barnet ifråga är inte mitt och sambons. Utan mitt och en våldtäktsmans barn. Enligt ul skulle barnet vart vårat men dna test visade nu annat. Hur går man tillväga? Livet är ett kaos nu . Nio månaders väntan och längtan så blir det såhär. Krossad.
Det är extremt ovanligt att svenska barn adopteras bort. Det sker nästan aldrig utan de flesta är närståendeadoptioner. Först kontaktar man soc. som gör en utredning och vill man absolut inte ha barnet eller kan ta hand om det överlämnas det till familjehem. Efter rätt lång tid utreds saken igen och om man absokut fortfarande inte vil ha barnet går det nog adoptera bort det. man får inte välja familj utan det sköter soc. Ibland adopterar fosterfamiljen barnet,men inte alltid. och det är somsagt mycket ovanligt att det ö.h.t sker.
Men barnet är ju som sagt även ditt och jag antar att sambon varit involverad i hela graviditeten så jag förstår inte varför du/ni inte skulle kunna behålla det. Ett barn är ett barn,du kanske bara behöver stöd i att acceptera detta?
Han har vart m från början vi har även ett gemensamt barn sedan innan. Och som di säger jag har extremt svårt att acceptera att barnet inte är vårt bio-barn. Där är det största problemet. Vi älskar barnet , sambon älskar barnet men jag får ångest av tanken på hur hen kom till och att hen inte är halva mig och halva sambon. Jag tycker detta är fruktansvärt. Skulle inte önska min värsta fiende detta. Jag har psykolog kontakt och pratar men ändå är adoption det enda jag tänker på
mitt råd är att genast ta kuratorhjälp!
förstår att känslorna är jobbiga och allt däromkring!
men ni har valt att gå igenom graviditeten med en längtan - med hjälp kan ni hitta tillbaka dit!
lycka till!
Jag tycker du ska kontalka soc. för råd i vart fall,men fortsätta psykologkontakten och ge det lite mer tid. Om problemet mest är tillblivelsen och inte barnet i sig är det mest fråga om en bearbetning av själva den händelsen och det går ju komma över. Säger inte att det är lätt,men det går! Förösk se det roliga i ett barn till,leta drag som påminner både om dig själv och faktiskt sambon också även om han inte är biologisk pappa,ta det steg för steg.
Är våldtäkten anmäld och vad händer på den frnten? Där finns ju bitar att ta i och händer positiva saker där kanske resten faller lättare på plats.
Är du säker på att det inte skulle vara något som du senare kommer att ångra då? Hälften av generna är ju i och för sig våldtäktsmannens, men den andra halvan är dina
Det är ju fortfarande ditt biologiska barn. Ni älskar ju barnet?
Låter mer som det är omständigheterna runt om kring som behöver riktig bearbetning och inte själva barnet.
Tycker att du gör helt rätt Du väljer denna vägen inte som en sämre väg utan som kärlekens väg
Ingen av oss ( troligen ) som skriver här har en annign om det du lever med Det är inte så vanligt i vårt land Men många av de barn som kommer hit de fådda barnen har dettta som sitt ursprung och vi skulle inte komma på tanken att säga att deras mödrar gjorde fel utan en kärlekshandling
Visserligen har vi i vårt land ett ekonomisk läge som är annorlunda när man får barn som ensam Men det känslomässiga i denna situation delar du med många kvinnor
Så jag känner att du gör rätt Men du måste få hjälp att genomföra att även känslomässigt veta att det är du som beslutar inte din sambos känslor så tala öppet om hur du känner dölj inte att du älskar detta barnet för det gör du och det är det som orsakar dina känslor
Ingen inte ens jag vet om hur du har det att vara du
kom ihåg att en adoption går inte att ångra
hamnar barnet i fosterfamilj kan det också bli väldigt svårt att ångra.
man flyttar nämligen inte ett barn hur som helst fram o tillbaka.
Tänk dig väldigt noga för är mitt råd.
Bäst är om du kan bearbeta själva våldtäckten o istället försöka se DIG i barnet. Barnet är DITT.
