Jag tar mig friheten att svara utifrån att jag var "den andra kvinnan". Vad som var menat att bara vara en oskyldig jobbflirt utvecklades till en sexuell relation, och vidare till väldigt starka känslor för varandra. Vi försökte avsluta relationen ett flertal gånger, men kunde som inte hålla oss ifrån - vi var verkligen som magneter, och ja, hela arbetsplatsen hade sina aningar även om vi inte talade öppet om det (inklusive hans pappa som var på samma jobb). Vid något tillfälle bröt jag upp då jag började dejta en annan man, varpå X blev tvungen att sjukskriva sig en vecka då han inte pallade att träffa mig. Men det funkade inte med mig och den andra killen, mina känslor var för starka för X... Ha ha jag minns vid ett tillfälle, efter att han kom tillbaka från semestern med familjen - han hade haft sex med frun vilket annars skedde väldigt sporadiskt, och kände skuld då det kändes som om han bedrog Mig.
Men jag ville aldrig att han skulle lämna frun, det var som aldrig på tal. Men efter 2½ år blev det ohanterligt känslomässigt sett och jag sa upp mig och flyttade till annan ort. Han sjukskrev väl sig en vecka igen då han inte pallade att gå till jobbet när inte jag längre var där. Han fick en kris, blev som förbytt - hans fru undrade givetvis vad som pågick.... "Ålderskris? Annan kvinna? Är du bög?" ja allt möjligt. Han lämnade henne då han insåg att han inte ville leva med henne, oavsett relationen till mig. Då gick hon i bitar, inte så konstigt, och flera familjemedlemmar runt om dem blev väldigt upprörda. Pga skuldkänslor gick han tillbaka till henne efter någon vecka (vi träffades inte under tiden). Men efter ytterligare en vecka insåg han att det var fel - han ville ju verkligen inte spendera resten av sitt liv med henne, och att han inte kunde försöka bygga upp deras relation igen baserat på skuldkänslor. Så, han lämnade henne - igen. Hon tog det hela bättre denna gång, trodde vi. Men efter någon vecka (vi sågs inte då heller) så förklarade hon sakligt att om han var allvarlig med separationen, så kunde han ju glömma att träffa barnen annat än när hon arbetade vilket var en ganska så liten deltid, plus att det ju inte hade funkat med hans eget jobb. Och nu är det inte Sverige vi snackar om och detta land är inte riktigt lika långt gånget som här när det kommer till vårdnad- och umgängesfrågor. Han insåg att han skulle få processa i flera år för barnens rätt till sin pappa, och han ville inte att barnen skulle behöva gå igenom det. Så han gick tillbaka till henne.
Detta var nu för mer än 5 år sedan, och vi fortsatte ha en relation tills dess att jag kände att jag för min egen skull behövde ett avslut vilket skedde för 4 år sedan. Sedan dess har vi inte träffats, men mailar ett par gånger varje år. Och han är fortfarande kär, eller ja, inte kär kanske men jag är fortfarande hans stora kärlek. Dels känner han en stor sorg för att inte kunna leva med mig, samtidigt som han är tacksam för att han ändå fick uppleva den kärleken med mig - att han annars skulle gått genom livet utan att känna allt det där vi kände. Och jag är också väldigt tacksam, för även om det var "stulen tid" så ja, jag vet inte vad jag ska kalla det. Men det vi hade var stort, helt enkelt. Men han känner nog ändå att han gjorde rätt val, och jag håller med honom i det.
