Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag har inte barn än men har nyligen plussat efter många års försök. Jag tänker redan på hur det ska gå att skaffa barn nr. 2, orkar man ivf som småbarnsförälder osv. Är 34 idag och vet ju inte ens om det kommer gå vägen med den här graviditeten, så det är ju verkligen att gå händelserna i förväg.

Jag har två syskon och även om vi inte alltid har eller har haft en toppenrelation så sätter jag stort värde på dem. Att ha syskon skiljer sig väldigt mycket från att ha vänner, normalt kommer man inte tappa kontakten med syskonen även om man glider ifrån varandra och är i olika faser i livet osv (vet att det finns undantag). Vi har haft en jobbig uppväxt och har fortfarande problem med sjuka föräldrar, och jag hade inte velat gå igenom något av det ensam. Nu när vi är vuxna så är de de enda som verkligen vet vad jag talar om när jag pratar om barndomen, både de bra och de dåliga bitarna. Det räcker med att säga ett ord eller göra en gest så är de med. Därför vill jag så gärna att mitt barn (om jag får något) får i alla fall ett syskon.

Undrar bara det här med att kunna ge sitt (enda) barn all uppmärksamhet.

Är det verkligen så bra som det låter?

Jag som har syskon var ibland glad för att de tog uppmärksamheten så att föräldrarna inte bara ägnade sig åt mig. Och det där med att få vänta på godnattkram för att mamma måste natta lillasyster först, är det verkligen så illa? Är det inte så man lär sig att samsas med andra och att alla andra runt omkring också har behov? Inte så att ensambarn inte skulle veta detta för föräldrarna kan säkert kompensera på olika sätt så att de ändå får uppleva det där med att inte ständigt vara i centrum. Men har man flera barn så fixar det sig av sig självt. I alla fall i en fungerande familj.

Tycker det låter som något de med ett barn säger till sig själva, inte nödvändigtvis en sanning.

Är det inte lite konstigt att dra slutsatser om syskonrelationer av ett fåtal relationer man har i sin egen närhet? Exempel, jag har en dålig relation med mina syskon, väljer att bara skaffa ett barn för att det inte ska bli likadant för barnet.

Man skulle ju inte tänka så om någon annan relation, typ jag hade en dålig relation till min pappa så därför ska jag skaffa barn med okänd donator så barnet slipper att ha en pappa.

Varje familj är unik och vem som kommer få fantastiska band till sina syskon, och vem som inte får band till dem alls, är inget man kan förutsäga. Man vet först efter 30 år hur resultatet blev. Självklart spelar föräldrarnas insatser stor roll, men även i familjer där man har en jobbig uppväxt kan syskonen bli väldigt tajta. Och i "lyckliga" familjer kan något av syskonen som vuxen bryta med resten utan att nån fattar vad det handlar om (känner till exempel).

Samma med ensambarn, vissa tycker att de har haft en bra uppväxt, och vissa känner att de alltid kommer sakna något som alla andra har. Man ska inte tro att man kan rätta till den förra generationens misstag genom att själv göra tvärtom.

Bortskämd kan ju vara på olika sätt...

Bland de ensambarn jag känner så är bara ett fåtal riktigt bortskämda rent materiellt. Men flera (obs inte alla!) är väldigt vana vid att stå i centrum och få mycket uppmärksamhet, och ser på tillvaron mer utifrån sig själva än vad en genomsnittlig person med syskon gör. (Alla ser tillvaron utifrån sig själva såklart, men det finns gradskillnader i hur man tolkar saker och hur mycket man framhäver sina egna behov kontra andras.) Ibland träffar man en ny person och när man får höra att hen är ensambarn så är det bara som att alla bitarna faller på plats, ibland är det tvärtom att man helt klart trodde att hen var en storasyster/storebror pga sådana drag.

Men alltså, hur många är det som helt ärligt skaffar ett andra barn BARA för att barn nr 1 ska få ett syskon? Ligger det inte normalt en barnlängtan i botten? Det är i alla fall vad jag hoppas och vill tro. Sedan att man ser framför sig att barnen ska få utbyta av varandra, det är väl mer en del i att drömma om hur den nya familjen ska bli?

Jag menar inte att man ska förkasta fakta som att tvåbarnsföräldrar har det kämpigare än föräldrar till ensambarn. Jag menar att man inte ska tro att bara för att man själv har haft det på ett visst sätt i relationen till sina syskon, så kommer det bli likadant för ens egna barn. Varje relation är unik som sagt, och om jag har en dålig relation till min mamma så betyder inte det att jag måste få en dålig relation till min dotter. Utan det kan bli något helt annat. Tycker inte man kan vara så spiksäker om det där med att två barn alltid är värre än ett heller. Om jag bara ser mig omkring bland de barnfamiljer jag känner så är det inte så att ju fler barn, desto tröttare föräldrar. Tvärtom så beror det mycket på barnens personlighet, hälsa, inbördes åldersskillnad, om föräldrarna jobbar deltid, har god tillgång till barnvakt, sätter ribban högt över lag, samarbetar bra osv osv. En av de mest harmoniska familjerna jag känner har tre pojkar, och en av de där föräldrarna verkar ha det tyngst har en pojke.

Till viss del beror det nog på hur nära man är varandra i ålder. Sedan är väl personligheten viktig. Jag tror också att föräldrarna kan spela en stor roll. Det händer ju så mycket inom en familj, saker som man aldrig får reda på. Eller man vet bara hur det har varit i de närmaste vännernas familjer, inte för folk i allmänhet. Saker som skulle kunna bli problem är väl om föräldrarna bidrar till en känsla av konkurrens mellan syskonen, jämför dem för mycket, har svårt att hantera barnens konflikter, inte ser om barnen är elaka mot varandra, använder barnen mot varandra för att lyfta fram vilket som är det önskvärda beteendet i familjen, är narcissister som är beredda att spela ut barnen mot varandra för att stärka den egna rollen som mamma eller pappa...

Man går ju igenom olika faser också. Först är man ett gäng små människor som lever lite i en egen värld där hemma. Sedan kommer grundskoletiden och då är det kanske svårt att umgås med ett syskon som är av motsatt kön och i fel ålder (om man i övrigt bara har kompisar och intressen som är typiskt flickiga/typiska pojkar och väldigt åldersbundna). I gymnasiet och när man börjar göra saker mer självständigt så kan man upptäcka att syrran eller brorsan är en trygg och kul person att ha i kompisgänget. Någon som alltid ska hem till samma adress efter en sen utekväll, och som alltid försvarar en mot dumma snubbar. Har man en bra och egen relation i den åldern så kan det bli bra även i vuxen ålder. Annars om man har otur så kan det bli att man hör om varandras liv när man ringer hem till mamma.

Nu när jag tänker på det så kommer jag nästan bara att tänka på folk (vänner, bekanta) som har väldigt bra kontakt med sina syskon som vuxna. Även de som har varit i helt fel ålder för att umgås när de bodde hemma. Jag har flera kompisar vars syskon jag också känner eftersom de alltid är med när det händer något, allt från kräftskivor till bröllop.

De som inte har så bra relationer kanske inte pratar om det?