fluu

Äldre 31 Mar 21:41

220 svar

Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag är ensambarn eftersom min storasyster dog vid födslen och sen blev det inga fler barn för mina föräldrar.
Det är klart att det finns både för- och nackdelar med att vara ensam,men i mitt fall är det få fördelar.
Var även länge enda barnbarnet. Höga förväntningar på mig - nejdå...

Det som var bra med att vara ensam var att jag verkligen fick vara i fred när jag ville(men också väldigt ofta när jag inte ville),ingen tog mina grejer,eget rum och jag blev ärligt talat ganska bortskämd eftersom jag var den enda att skämmas bort. Men ungefär här slutar fördelarna.

Jag känner mig och kände mig väldigt ensam. Speciellt på somrarna när alla kompisar var bortresta och det inte fanns någon att vara med utom mina föräldrar och deras vänner. Eller som när man var iväg på "roligheter",jag vet inte hur många bilder jag har på mig själv på olika nöjesfält där jag ensam åker karusell,ensam klättrar i träd,ensam badar,ensam äter glass samtidigt som jag försöker se glad ut inför de vuxna som tagit med mig ut på roligheter för att jag ska ha kul. Likadant var det på jularna.Bilder på mig där jag öppnar berg av julklappa ensam,tittat på kalle ensam,tittar på när de vuxna dricker glögg ensam.
Jag växte upp med vuxna och var därför väldigt lillgammal. Visste inte hur man umgicks med barn även om jag hade och har många vänner. De sociala koderna fixade jag inte alls.

Jag minns hur avundsjuk jag var på mina vänner som hade syskon,för det hade ju alla. Utom jag. Jag ville inget hellre än att behöva dela med mig,ha någon att bråka med,någon att leka med,någon att vara lik,någon som var barn med mig. Varje år önskade jag att tomten skulle ge mig ett syskon.

När jag var 10 år skilde sig mina föräldrar och då blev det ännu ensammare. Skyfflas mellan mamma och pappa varannan vecka,inte ha något fast hem,inte kunna planera något och ännu mer"tom yta".
Ingen på min sida mot föräldrarnas beslut över mitt huvud,ingen som visste hur det var för mig och var i samma sits.

Jag är nu 20 år,har sambo,barn och många vänner. Båda mina föräldrar i livet och mor- & farföräldrar och kusiner(fast släkten bor långt bort),men ändå känner jag mig redan väldigt ensam och rotlös.
Jag vet inte om saker jag var med om när jag var liten verkligen hände eller om jag hittat på dem för jag har ingen att minnas min barndom med.
Just det saknar jag verkligen. Jag har ingen att säga "Åh,kommer du ihåg när..." till.
Och jag har ingen att jämföra mig själv med,ingen säger "åh,ni har samma ögon,ni måste vara syskon."
Jag känner mig nästan som ett adoptivbarn. Jag kan inte spegla mig i någon annan i min ålder. Det saknar jag också. Min sambo har tre syskon,de är så lika,man ser direkt att de hör ihop och att de har något gemensamt.
Jag förundras varje gång jag ser mina drag i min dotter,äntligen någon att vara lik. Jag tror att en av anledningarna till att jag fick barn tidigt är att jag ville ha någon att vara lik,någon som delar mina gener. Låter sjukt,men lite så är det nog.

Även om mitt förhållande till föräldrarna är rätt kasst så bävar jag för den dagen de är borta. Då minns ingen annan än jag mitt förflutna och jag kommer inte ha någon att prata med om hur de var som föräldrar. Ingen som minns dem som jag.

Min dotter ska få syskon,jag vill inte att hon ska ha det som jag. Min sambo pratar ofta varm om relationerna till sina syskon. Hur de var en liten grupp som barn och hur bra vänner de är nu som vuxna. Jag är glad att hans syskon har barn. Vill att dottern inte bara ska ha syskon utan vara del av något större,en stor familj.

Det är kanske inte just att jag är ensambarn som är problemet utan rotlösheten och ensamheten. Har ditt barn många andra,både vuxna och barn nära sig,VARJE dag att knyta ann till så kanske det blir bra i alla fall.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 31 Mar 21:54

#58

JO,det här med att ensambarn kan ha svårt att dela...

Min erfarenhet är tvärtom. Mina vänner med syskon ville inte dela med sig eftersom att de alltid tvingades dela. Jag hade inga problem att dela med mig,när jag väl var ensam igen så var ju allt mitt.

Ville inget hellre än att dela med mig och jag är så fortfarande. Vill dela fika med någon,skämmer bort folk med presenter,ger bort grejer,i ett desperat försök att vara del av något.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 31 Mar 21:57

#60

Anonym (ett barn) skrev 2013-03-31 21:54:03 följande:

fluu, Jag känner igen mig lite i din berättelse trots att jag har en tre år yngre bror. Visst vi hade varandra på semestrar och sånt så där skiljer sig våra erfarenheter, men det där du beskriver om rotlöshet och lillgammalhet stämmer även in på mig. Mina föräldrar umgicks med andra par som hade barn (pojkar) som var lika gamla som min bror. De hade yngre eller mycket äldre syskon. Jag hade aldrig någon att leka med och satt mest med de vuxna. Min bror bor kvar på orten där vi växte upp och har många barndomsvänner där. Jag har flyttat 50 mil bort och känner ingen samhörighet med våran uppväxtort.

Det jag vill komma till är att jag tror att syskon är viktigt, men inte allt. Våran dotter kommer troligtvis att bli enda barnet pga svårigheter att bli gravid samt ett förlorat barn i magen. Det jag tänker på är att nätverka med andra föräldrar som har barn som passar henne. Kanske tom skapa en grupp på ett sånt här forum för andra som bara har ett barn. Se till att hon har kompisar eller kusiner med på semestrar. Jag kommer att söka med ljus och lykta efter bekantskaper som gynnar henne och jag hoppas att det blir bra. Kanske kommer hon att sakna syskon eller troligtvis kommer hon att göra det, men jag vill sträva efter att minska tomrummet så mycket som möjligt.

Ja,det är olika. Jag tror att det inte nödvändigtvis är viktigast med blodsband utan nära band till andra barn och vuxna. Att känna att man är del av något och som man kan ha ett förflutet med.

Det jag saknar mest egentligen är som sagt inte att ha haft någon att leka med utan att ingen kan minnas min barndom med mig,ingen utom jag vet hur mina föräldrar var som föräldrar och ingen utom jag kan minnas dem på samma vis när de dör.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 31 Mar 22:00

#61

Yarrow skrev 2013-03-31 21:55:11 följande:

Pratade med min man om det där som alla säger, att de har råd att resa och göra mer grejer med barnet. Han bara skakade på huvudet och drog fram lite fotoalbum och visade lite från deras resor. De har varit runt hela världen och han saknar någon att dela dessa minnerna med.

Så när han, hans mamma och hans pappa var på disney world sprang jag omkring med mina syskon och kusiner och lekte på gräsmattan i vattenspridaren. Skulle aldrig byta de härliga minnerna mot något.

Tråkigt också att våra barn aldrig kommer få kusiner på hans sida. Vill liksom inte välja bort hans familj vid högttider som jul och så men det känns ju mer naturligt att fira jul tillsammans med de som har barn och det tycker min man med.

Känner igen det. Jag fick tillslut när jag blev lite äldre ha med mig kompisar på resor,mina föräldrar fattade tillslut hu tråkigt det var att uppleva roliga saker själv. Ingen att dela dem med eller i efterhand kunna prata om det med.

Just kusiner har jag haft och jag är glad för dem,två av dem är nära mig i ålder och de var mina låtsassyskon när jag var liten,men sedan flyttade de långt bort som resten av släkten.

Jag har en våt dröm om att vara del av en hel klan;P Tur att min sambo har mpnga syskon och att de är bli många syskonbarn:P

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 31 Mar 23:44

#65

Anonym (skåning) skrev 2013-03-31 23:33:57 följande:

Jag känner igen mig i dina tankegångar. Dessutom om jag får gå helt till mig själv så känner jag att jag kan vara en bättre förälder till ett barn. Måste vara något med dagens "perfekt"-krav som har skapat den stora debatten om att barn måste ha syskon. Låt var familj göra som den känner är rätt

. Låt andra göra som de vill. Vi behöver inte alla vara likadana och tack och lov för det - livet nore tråkigt om vi alla vore kopior av varandra.

Faaast,kan det inte också vara så att det är lite dagens "perfekt-tänk" som gör att man inte skaffar fler barn. Alla krav man har på sig idag som förälder att ge barnen massa upplevelser,massa ensamtid,materiell standard och sedan samtidigt ha tid med sig själv?
Familjer med många barn får höra "stackars barn,ingen egentid med föräldrarna" och familjer med ett barn får höra "stackars ensambarn,inga syskon att dela livet med."

Hur man än gör så finns det folk som tycker att man gör fel.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 1 Apr 00:06

#68

Anonym (skåning) skrev 2013-03-31 23:57:47 följande:

Förut när vi inte hade internet och diskuterade som vi gör idag och vi inte hade sådana stora textmassor att läsa på nätet och med alla tidningar hade människor mer fullt upp med att leva sitt liv

. Vi jämförde oss inte så mycket då och därför tror jag inte att vi försökte vara så perfekta på den tiden som nu under "FB-eran".

Är själv uppvuxen hos den äldre generationen där bilarna stannade flera gånger om dagen för en pratstund och jag hörde då aldrig någon diskutera hur många barn som var rätt...och i dagens väld där en son och en dotter är "standard-rätt" men de som har god ekonomi helst ska ha fler är det nog mer anarki att välja ha ett barn än att inte göra det tror jag...är själv så trött på att andra frågar mig om jag inte ska ha fler barn. Själv ställer jag inte den frågan för förutsätter att människor är vuxna nog att själva veta bäst hur de vill ha det

.

Ja,folk ska alltid ha åsikter. Ibland skulle jag vilja att jag kastade bort allt vad datorer och internet heter för att slippa allas åsikter,men jag är internetberoende... :P

Min mormor pratar ofta om vilken skillnad det är att få barn nu och när hon fick barn(60-talet). Ingen ifrågasatte då att hon fick barn som ung,fick barn tätt,fick flera barn,att hon först var hemmafru för att sedan utbilda sig och jobba.
Idag kan man ju knappt öppna munnen utan att någon ska ifrågasätta hur vidare man gör riktigt eller ej.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 1 Apr 19:30

#92

Anonym (Kanske barn?) skrev 2013-04-01 10:27:07 följande:

Bortskämd kan ju vara på olika sätt...

Bland de ensambarn jag känner så är bara ett fåtal riktigt bortskämda rent materiellt. Men flera (obs inte alla!) är väldigt vana vid att stå i centrum och få mycket uppmärksamhet, och ser på tillvaron mer utifrån sig själva än vad en genomsnittlig person med syskon gör. (Alla ser tillvaron utifrån sig själva såklart, men det finns gradskillnader i hur man tolkar saker och hur mycket man framhäver sina egna behov kontra andras.) Ibland träffar man en ny person och när man får höra att hen är ensambarn så är det bara som att alla bitarna faller på plats, ibland är det tvärtom att man helt klart trodde att hen var en storasyster/storebror pga sådana drag.

Håller med här. Jag fick så otroligt mycket uppmärksamhet att det blev för mycket. Ville att mina för'ldrar och farföräldrar skulle fokusera på något annat än bara mig. Så mycket press att göra dem glada eftersom de försökte så(för) mycket!
Minns en jul när hela pappas släkt där jag även var enda barnet inte släppte mig med blicken en sekund,hur de hela tiden frågade om jag var glad,om det var fina presenter,om jag hade kul. Tillslut gick jag och gömde mig bakom granen.

Det jag känner med mig själv och andra ensambarn jag känner är att vi har väldigt svårt att anpassa oss.
Jag fixade inte dagis och skola,det sociala samspelet,konflikthantering eller att göra som alla andra. Hade svårt att ha folk omkring mig även om jag verkligen ville det och hade svårt att koncentrera mig när det var mycket stoj(läs om det inte var knäpptyst).

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 1 Apr 19:52

#95

Den vita staden skrev 2013-04-01 19:47:18 följande:

fluu - Nu har jag läst allt du skrivit o. känner igen mig i det mesta, fast du är yngre än jag, snarare i min dotters än min ålder. Intressant att se.

Ja,jag brukar med ha mycket gemensamt med andra ensambarn. Har en ensambarnsradar ;) Vi berättar våra historier och känner oss lite bittra en stund och sen går det över:P

Jag funderar mycket över hur det kommer kännas när jag blir äldre eftersom ensamheten och rotlösheten blivit värre ju äldre jag blivit.
När jag var liten sörjde jag mest att inte ha någon som var barn med mig. Nu sörjer jag att ingen mins min barndom utom jag och jag saknar att ha en trygghet i en familj och en trygg anknytning till många människor. Nu har jag mest min sambo som jag vet alltid är där no matter what.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 3 Apr 15:55

#151

Anonym (skåning) skrev 2013-04-03 11:53:18 följande:

Jag växte upp utan dagis precis som du. Alla barn går på dagis idag och lär sig det sociala där

.

Sedan vad gäller utlandsresor så reste jag alltid själv med mina föräldrar var sommar. Jag hittade kompisar på plats - barn som kom från orten och började leka med mig på stranden. Flera av dessa hade jag sedan som brevvänner i många år.

Som vuxen har jag väldigt lätt att kallprata och få igång ett samtal var det nu än är. Troligen för att jag tvingades lära mig det som barn? Visst vore det toppen om ett syskon alltid var där som bästis i alla väder. Men vi har det så bra som det är och jag saknar inte ett barn till. Ok lite är det ju så att jag blir nostalgisk när jag ser en bebis

. Men ett barn passar bäst logistiskt här hel enkelt. Och nu börjar vi kunna ha en massa kul med utflykter och utveckling hos en nyfiken treåring. Skulle kännas taskigt att klippa av den spirande spiralen av självsäkerhet och aktivitet för att mer sitta stilla och hemma nu när vi är på upptäcksfärd i livet

.

Nej,alla ensambarn som går på dagis lär sig inte det sociala och konfliktlösning där.

Jag(och två av mina ensambarnskompisar) hade väldigt svårt att umgås med andra barn. På dagis finns det alltid personal som styr upp bråken och så,inte som hemma där man kanske fått lära sig att lösa konflikter själva. Och också hur man lever med andra på samma nivå,anpassar sig och passar in.

Nu säger jag givetvis inte att det alltid är så här,kanske inte ens oftast,men det är min och flera jag känner erfarenheter av att vara ensambarn.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 3 Apr 16:24

#153

LFF skrev 2013-04-03 15:59:40 följande:

Jag har själv problem med konflikter men har aldrig sett det som en effekt av att vara ensambarn. Det är mer att konflikter är "dåliga", nåt man förtränger och inte talar om och att känslor som arg, ledsen och andra "otrevliga" känslor är "dåliga" och inget man talar om. Tror ens föräldrars (och andra vuxna man har nära kontakt med som barn) sätt att hantera konflikter är betydligt mer inflytelserika på den fronten än om man har syskon.

Ja,jag tror också att det är det viktigaste. Men har man syskon eller lever väldigt nära med andra barn varje dag så får man naturlig träning på detta i vardagen. Föräldrarna kan inte alltid vara där och styra upp och då får man lösa konflikterna själva.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 3 Apr 16:44

#156

Anonym skrev 2013-04-03 16:39:13 följande:

Nej, jag känner inte alls igen det. Vi löste inga konflikter, vi var bara arga, och sen när man varit arg tillräckligt länge gick det över. "Löser" konflikten tror jag det är få barn och ungdomar som gör faktiskt. Det känns lite som att många som inte har syskon har en lite idealiserad bild av hur det är...

Det är olika som sagt och jag pratar om min omgivning. Då sa mina vänners för'ldrar ofta till dem att "lös era bråk själva" och så gjorde de det.
Hade jag någon konflikt med vänner kom mina föräldrar till undsättning och löste det åt mig,inte bästa lösningen alltid.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 3 Apr 21:46

#160

Anonym (Ensamvuxen) skrev 2013-04-03 21:05:00 följande:

Jag är ensambarn, och jag vill säga till de som gör det valet - gör inte så mot era barn!

Kan även säga att jag är dödligt trött på att alla med syskon tycks tro att vi ensambarn har nån romantiserad bild av syskonskap. Några kanske har det, men de flesta inte. I vart fall jag har ingen vanföreställning om hur vackert det varit med ett syskon.. Men jag hade haft ett val. Även om jag haft en bror eller syster som varit "dum i huvudet på alla vis" så hade jag haft ett val.

De som inte ger barnet syskon verkar tro att de gör det en tjänst. Barnet får mera tid, uppmärksamhet, kanske pengar osv.. Javisst. Vad de glömmer är att ni föräldrar bara ansvarar för en liten del av barnets liv, visst är uppväxten nog så viktig, men ändå bara en liten del av livet.

Min barndom som ensambarn var verkligen helt okej! Det var lite jobbigt att alla utgick från att man var bortskämd förstås för alla "vet" ju hur bortskämda och odrägliga ensambarn är!

Men nu som vuxen är det mycket, mycket ensamt.
Jag har ingen att prata barndomsminnen med.
Jag har aldrig sett mamma vara mamma till någon annan.
Tonårsupproret var halvhjärtat "de har ju bara mig".
Växte upp med känslan av att jag måste lyckas för de hade ju "satsat allt på ett kort". Och det var då rakt inget som kom från mina föräldrar, det låg hos mig själv.
Jag är fortfarande konflikträdd, för jag vet inget om att bråka sig blå och veta att man ändå alltid älskar varandra.
Mina barn kommer aldrig ha kusiner. (Pappan finns inte.)
Min mamma lägger allt på mig.
Hade varit lite trevligt att ha ett syskon att prata med morsan om, någon som kanske visste exakt vad jag menade.
Bara jag ansvarar för att kontakten mellan henne och alla hennes barnbarn fungerar.
När mamma är sjuk, behöver hjälp osv, har hon bara mig.
Jag ska ensam begrava och sörja henne en dag.

Mitt liv som ensambarn har gjort mig stark och trygg, men också oförmögen att ta ett steg tillbaka och låta någon annan ta hand om saker, eller förvänta mig att någon annan ska förstå. Allt är upp till mig, alltid.

Hoppas nu slippa predikningarna som alltid kommer, om att man minsann inte behöver vara bästis med sina syskon.

Känner igen mycket av det du skriver. Speciellt det där med att man måste lyckas. Och vara snäll och perfekt eftersom föräldrarna bara har mig.
Jag hade fruktansvärd dödsångest när jag var liten för dog jag så hade de ju inget barn alls(min äldre syster hade dött vid förlossningen). Tänkte alltid på hur synd det skulle vara om mina föräldrar i fall jag misslyckades i livet,prestationsångest redan på dagis...

Jag är också orolig för framtiden. Tänk om båda mina föräldrar blir jättesjuka och behöver vård eller hjälp som inte samhället kan ge. Ska jag göra det då,ta hand om båda på varsitt håll?! Jätterädd för hur det kommer bli redan nu och då är ändå mina föräldrar inte så värst gamla.
Min morbror tar hand om morfar en del. Han valde att bo kvar i hemstaden så att någon fanns där när mamma och hennes syster flyttade. Kommer inte jag kunna göra det? Tänk om jag vill flytta långt bort och då finns ingen för mina föräldrar.
Mamma är dessutom väldigt ensam sedan skilsmässan,är det mitt ansvar att se till att hon inte är helt själv?
Ångest.

Vissa ensambarn kanske har en romantiserad bild av syskonskapet,men vissa syskon har nog en romantiserad bild om hur det är att vara ensam med...

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

fluu

Äldre 3 Apr 22:43

#164

Anonym (ett barn) skrev 2013-04-03 21:53:57 följande:

Jag funderar en del på hur man som förälder ska göra för att den där pressen inte ska uppstå? Jag älskar min dotter ovillkorligt. Hon ska få göra vad hon vill och jag vill att hon ska må bra. Att hon någon gång ska känna att hon inte får misslyckas pga att det är synd om mig känns fruktansvärt. Jag vill att hon ska lyckas för sin egen skull, inte för min och min partners skull, men hur får man fram det budskapet?

Jag har levt med prestationsångest och självhat vid misslyckanden så jag är också jätterädd att mina barn ska känna att de måste en massa. Jag vet inte riktigt vad som är lösningen,men det jag gör redan nu när dottern är ett år är att inte ens säga "oj" eller "vad synd" eller så när hon misslyckas.
Och sen det jag minns att mina föräldrar gjorde som jag inte gillade försöker jag undvika.

Till exempel så fick jag så otroligt mycket positiv uppmärksamhet,det var alltid "vad duktig du är" och "du är bäst,finast,störst och vackrast" typ.
Fick alltid,alltid höra att jag var duktig med tillhörande hurrarop från mina föräldrar och lärde mig då att det var viktigt att vara duktig och bäst för då blev mina föräldrar glada.

Minns första provet i skolan där jag lyckats få bäst resultat. Kom hem och berättade det och berättade även att min bästis fått näst bäst resultat. Fick då höra att bästisen också var duktig,men inte lika duktig som jag för jag var ju bäst och sen fick jag glass.
Jag fattar ju att mina föräldrar bara gjorde så för att uppmuntra mig,men det jag fick med mig var att bäst är bäst och näst bäst är inget alternativ.
Mina föräldrar sa alltid att man fick misslyckas,men när de ändå alltid påpekade hur duktig jag var även om jag inte hade gjort något så trodde jag ändå att man ska vara bäst.

Men mycket handlade det faktiskt om att mina föräldrar bara hade mig,min syster dog som sagt vid förlossningen, och jag kände att det var ju så synd om mina föräldrar som bara hade mig att jag inte fick ge dem några problem. Att de som var så snälla förtjänade ett snällt och duktigt barn och jag var ju enda barnet så då fick det bli jag som fick offra mig.

Jag hade också svårt att bråka med mina föräldrar eftersom ingen kunde vara på min sida(som ett syskon eller kanske en farmor nära). Det känner jag nu med,jag skulle vilja ha någon att kunna säga "gud,vad jobbiga de är" eller prata om relationen till föräldrarna med någon som också hade dem som föräldrar.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

INNEHÅLL