Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag saknar jättemycket att ha ett syskon att dela minnen med, att ha trygghet hos och så vidare. Jag har ett syskon, ett två år yngre syskon, men vi slogs genom hela uppväxten och har numera enbart kontakt via våra föräldrar. Jag säger inte att jag går och önskar livet ur mitt syskon, men mitt liv, både som barn och som vuxen, hade varit lättare om mina föräldrar hade nöjt sig med ett.

Min fru har också ett två år yngre syskon, och även om de också slogs emellanåt som små stod de också varandra nära. Nu som vuxna har de något mer kontakt än vad jag har med mitt syskon, men det är knappt. Hon upplever också att hennes föräldrar inte riktigt orkade med.

Så. Vi har ett barn. Ett underbart, ljuvligt barn som är lätt att ha med att göra, lätt att ta med sig och en allmän solstråle. Hade jag varit garanterad att nästa barn blev lika "enkelt" (särskilt vad gäller sömnen, men även graviditeten, förlossningen, maten, "trotsen"...) och att de skulle få en fantastisk syskonrelation, då hade jag nog varit mer sugen på ett, och kanske till och med två barn till. Men det finns inga såna garantier. Just nu har vi landat i att man vet vad man har, men inte vad man får, och trots att det ibland känns som det är vårt barn som förlorar på det, så vinner hon också. Framför allt får hon föräldrar som orkar, något som alls inte känns självklart om vi hade haft två.

Vi har förstås en hel del kompisar som har två barn (och tre, och fyra), och även om det är kul att träffas så är det alltid skönt att komma hem. Syskonen har mycket ut av varandra (olika mycket i olika familjer, förstås), och de tycker om varandra, men de hatar varandra också. Kramar och slagsmål om vartannat. Ljudnivån är mångdubbelt högre än hemma hos oss. Visst har de varandra och leker ihop, men det går så vansinnigt mycket tid och energi åt konfliktlösning hela tiden. Föräldrarna är konstant trötta, och skäller mer på barnen. (Nu kommer många att hävda att det minsann inte är så hemma hos dem, och må så vara, men det är min upplevelse av min omgivning - även om det förstås blir lättare och lättare ju äldre barnen blir.)

En del av mig önskar att jag ville, och orkade ha många barn. De (få) kompisar jag har där föräldrarna verkligen orkar sina tre barn fullt ut, de verkar ha så himla roligt och mysigt. Men jag är inte den föräldern. Det bästa jag kan ge mitt barn är inte ett syskon, utan bra föräldrar och en välfungerande familj.

Och hur trist är inte det, egentligen? Att vilja ha ett barn till för det första barnets skull? Nä, ska vi ha ett barn till ska det vara efterlängtat för sin egen skull, det ska vara för att vi vill ha ett barn till, oavsett hur syskonrelationen kommer att se ut.

Sen är det ju det där med åldersskillnaden. Jag tror att syskon kan ha glädje av varandra oavsett om det är ett eller tio år emellan. Men jag skulle inte palla ha dem för tätt, och snart känns det som att det är för sent. Det är lättare att ha en bebis när äldsta barnet är sex år och lite mer självgående än när äldsta barnet är två och inte fattar ett smack. Samtidigt är det lättare att ha en sjuåring och en nioåring än en sjuåring och en trettonåring när det gäller att hitta på roliga saker som passar hela familjen.

Nå. Det där är ju en petitess i sammanhanget. Hade vi velat ha fler barn hade det förstås varit irrelevant. Men nu är det bara ännu en liten sak i en lång räcka av småsaker som sammanlagt gör att vi inte vill ha fler barn.

För att svara på frågan - ja, jag är lite rädd att ångra mig, att jag som sextioåring ska se tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte skaffade fler barn. Men jag är också rädd  att jag ska vakna en dag som trebarnsmamma och känna in i märgen att jag inte räcker till, att mitt äldsta barn har fått stryka på foten och fått offra saker som inte alls vägs upp av det hon har vunnit. Och det hade varit en ännu större sorg än sorgen över barnet/syskonet som inte blev.

Vänner kan inte uppväga en ickeexisterande eller dålig syskonrelation, nej. Vänner är en sak, syskon något annat. Men att säga att det inte finns vänner som stannar kvar, det är blaj. Jag har vänner jag har haft i mitt liv längre än min bror, som jag kanske inte står så himla nära längre, men som jag ändå pratar med oftare än min bror. Som jag skulle kunna ringa mitt i natten än i dag om det krisar. Som utan tvekan skulle öppna sina dörrar för mig och låta mig slagga på soffan på obestämbar tid om jag blir utslängd hemifrån. Precis som man som förälder måste hjälpa sina barn att skaffa bra syskonrelationer måste man hjälpa dem att skaffa bra vänskapsrelationer. Vi ser till att umgås med andra familjer, särskilt andra familjer som också har ett barn. Vi åker på semestrar ihop, vi lånar varandras barn, vi äter middag ihop ofta och så vidare. Mitt barn har kompisar som hon i högsta grad delar barndom med. De delar inte föräldrar, men de känner varandras familjesituationer utan och innan.

Fast vad ska man annars utgå från? Det är klart att ens erfarenheter präglar en, och det ligger i människans natur att skapa mönster - på gott och ont givetvis. Min erfarenhet är att alla flerbarnsföräldrar är trötta. (Alla säger det själva också, men tycker givetvis att det är värt det.) Är det då så konstigt att jag drar slutsatsen att det är rätt mycket jobbigare att vara förälder till två barn än till ett, åtminstone medan de är små?

Jag tror absolut att jag skulle vara en bra förälder till en fyraåring och en sexåring. Men man ska liksom överleva de där första 18 månaderna också. Det här handlar absolut inte om att ingen kan klara av det, utan om att vi, jag och min fru, känner att det vore oss övermäktigt. Är då inte det ansvarsfulla att avstå fler barn, oavsett om vårt barn kommer att sakna syskon i perioder?
Jag tror ju inte att blodsband ger trygghet heller. Visst hjälper jag min bror om jag har tid, lust och ork, men jag har vänner jag skulle offra bra mycket mer för. Och ja, jag fattar väl också att inte alla syskonrelationer ser ut så, och att jag inte ens ger mitt barn en chans till en bra syskonrelation, men man ska inte inte heller gå och tro att bara man har syskon så löser sig allt. Vi har heller aldrig lekt tillsammans - när vi blev större åkte vi alltid med kompisar på semester för att vi var odrägliga annars. Hade jag varit endabarn hade jag kunnat roa mig själv, medan min bror absolut inte kunde det. Eller jo, det kunde han - reta mig.

Vad jag vill ha sagt med detta är att man inte kan veta. Man kan påverka, men aldrig veta hur det blir. Om man skaffar fler barn bara för att det första ska få syskon riskerar man att bli gruvligt besviken. Jag tycker att barn ska vara efterlängtade för sin egen skull - om det blir en bra syskonrelation är det givetvis en enormt stor bonus, men det ska inte vara grunden för ens existens.

Förhoppningsvis inga. Men det är det argumentet jag ofta möter - både som kritik mot min ovilja att skaffa fler, och som första punkt på listan över varför de själva vill ha fler. Jag hoppas och tror ju också att alla skaffar barn för att de vill ha barn, punkt, och inte anser att det är fel att bara ha ett barn om det är ett barn man vill ha, men som sagt. Det är så det låter.
Ja, men absolut är det fler saker som spelar in. Det jag menar är att jag ser att specifika föräldrapar blir mycket tröttare när de har två barn än när de bara hade ett. Det säger ju sig självt, egentligen. Det verkar inte vara dubbelt så jobbigt med två barn än ett, det verkar vara ungefär tre-fyra gånger så jobbigt. I alla fall så länge de är små. Då jämför jag inte en ettbarnsfamilj med en trebarnsfamilj, utan samma familj före och efter andra barnet. Det är kanske inte helt schysst, eftersom det på många sätt är jobbigare med en treåring än med en bebis (men på andra sätt inte), oavsett om det kommer in syskon i bilden eller inte, men det känns ju mer relevant än att jämföra familj A och familj B.

Min poäng är att jag tycker att man ska skaffa så många barn man vill ha och kan få. Precis som man inte kan säga något om två eventuella barns eventuella syskonrelation utifrån sin egen syskonrelation kan man säga något om hur det kommer att bli för ens enda barn att vara just endabarn utifrån andra människors erfarenhet av att vara endabarn.

Jag tycker att det är så intressant och fascinerande det många skriver om att ha någon att dela barndomen med. Någon att himla med ögonen ihop med när pappa är "sådär" igen, någon som fattar, någon som var med. För det har inte jag. Visst har min bror och jag vuxit upp i samma hus och med samma föräldrar, men vi delar inte alls erfarenheter. Mina storasysterupplevelser skiljer sig rätt markant från hans lillebrorserfarenheter. Det är inte samma saker vi har tyckt har varit pinsamma eller jobbiga, vi har inte sett samma teveprogram eller haft samma kompisar. Vi har aldrig någonsin haft en känsla av att det är vi två mot världen, eller att vi två måste hålla ihop mot föräldrarna.

Det här är alls inget argument mot att skaffa syskon, bara en fundering. Vad är det som gör att vissa syskon har "det" och andra inte? Hur mycket kan man som förälder påverka sina barns syskonrelation och känsla av samhörighet?

Nja. En bra syskonrelation är avundsvärd och en enorm tillgång. En dålig syskonrelation är sämre än att inte ha syskon alls.