Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Jag har ett barn (en 06-a) och än så länge har jag inte ångrat att vi "inte har gjort" syskon. Om man nu kan säga så. Jag kan ju inte förutsätta att jag blir gravid bara sådär men det är en helt annan fråga....

Vår etta är världens goaste men vi har häcken full kan man säga. Han är en gatsmart unge med talets gåva, han är rolig och skämtsam, artig, kreativ, populär bland vänner, han är överallt hela tiden, tar massor av plats, vilket han också ska (han är ju ett barn) och det får han. Men som vi känt hittills har det helt enkelt inte funnit plats för fler. Vi vuxna vill ju också må bra och har en relation att vårda som stod i första rummet långt innan vi blev föräldrar.

Så nej, något bebis-sug har jag inte känt ännu och så länge jag inte gör det blir det inga syskon.
Däremot är jag glad att vi fick barn hyfsat tidigt så att vi har tiden med oss, om det är så att vi skulle ändra oss och vilja försöka få syskon. Väntar man längre med barn så kanske risken är att man känner sig tvingad att få dem tätt i och med att man inte har lika gott om tid?

Vad är det för kommentar? Du tycker inte att det är ett sundhetstecken att känna sig själv så väl att veta sina begränsningar? Därmed inte sagt att det är hugget i sten eller att man fortfarande vill stöta och blöta med andra för att få nya input. Att du valde att inte skaffa fler barn är ett beslut som får stå för dig. Väljer TS att inte göra det så är det inte säkert att hon kommer att känna som du gör, om några år. 

Nä då är jag med. För är det något jag har svårt för så är det just att man skulle vara så väldigt ego för att man väljer att bara ha ett barn. Även det omvända att man bara bör ha ett barn just för att man är så ego.
Precis som ts beskriver det har jag också ett stort behov av egen tid och det var inget jag tänkte på alls innan vi fick nr 1 utan det har kommit med föräldraskapet.

Två föräldrar och ett barn ger ganska bra förutsättningar för detta. Två barn behöver inte göra ekvationen så mycket svårare att lösa, särskilt inte som vi kommer få ganska långt mellan barnen när ettan redan fyllt sju. Men i och med att jag känner mig själv så pass bra som jag gör så vill jag inte riskera att förstöra något som idag är så himla bra och härligt på alla sätt!! 

Så kan det också gå

Fast vem har talat om hur mycket egentid som helst? Du har väl ingen aning om vare sig behoven eller hur mycket tid i minuter det handlar om? Att kalla det egentid är kanske också fel, men jag hittar inget bättre ord just nu.

Jag skulle inte bli bitter om jag inte fick min egentid. Jag kan däremot mycket väl tänka mig att jag kommer känna viss bitterhet om jag följer normen, skaffar ett barn till och sedan mår dåligt för att jag inte känner att jag räcker till och för att jag förstört något som just idag känns som ett vinnande koncept.