Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Tack för alla tankar och åsikter! Ja,detta är något som jag tänker på ofta,och hur jag än vrider och vänder på det så blir jag inge klokare. Vi är rätt så unga än (27 och 30) ,så vi har ju tid på oss att fundera...

Innan jag vart gravid så var vi inte ens säkra på om vi skulle ha något barn överhuvudtaget. Sambon tyckte väll att nån gång så ville han ha iallafall,medans jag tyckte att det inte var så viktigt att man måste ha barn.

Graviditeten var INTE planerad,och tankarna gick redan då hur man skulle göra,även fast jag tror att vi aldrig skulle kunna klara av att göra en abort så nämndes det både en och två gånger,men slutade med att vi behöll,och vi såg fram emot den lilla krabaten. Sen har vi haft sån tur att allt gått relativt enkelt. Visst har det varit en rejäl omställning,och vi har fått planera om mycket,jag och hästen hade äntligen tagit ett stoooort steg frammåt,och var verkligen på gång,men där fick vi bryta allt igen,men det har absolut varit värt det,men nu känner jag att jag vill dit igen nu när barnet börjar bli så pass stor att h*n inte längre ammar,och jag kan lämna henom en hel dag med pappan om det är så (även om det ger mig superdåligt samvete att prioritera MIG några timmar i veckan)!

Jag är en riktig enstöring... Jag gillar (och behöver) mycket egentid,som jag spenderar i stallet och på hästryggen,det är där jag reder ut tankar och löser problem. Jag känner redan nu (har inte börjat jobba heltid än ens...) att tiden inte räcker till så bra alla dagar,och jag är livrädd att i framtiden inte ha tid för hästen,för det är som sagt där jag andas ut och hämtar ny energi,så att skaffa ytterligare ett barn gör så att det blir ännu mindre tid för mig (oj vad själviskt det lät..) och även för nuvarande barnet.

Ekonomin är inget problem,inte plats heller då vi redan bor i en stor fyra,så det finns redan ett extra sovrum. Barnvakt finns 20 meter bort om vi skulle behöva (min mamma).

Drömmen är att i framtiden köpa egen gård med lite mark och där vi kan ha hästen hemma,men då kommer vi ju till problemet att sånna gårdar ligger ju inte inne i stan direkt,utan då lär vi ut på landet,vilket betyder ännu mindre kompisar för vårat barn,och då skulle det ju vara toppen för h*n om h*n hade ett syskon iallafall...

Efter många funderingar och tankar så har jag insett att anledningen till att jag tvekar är att jag vill ha min egentid,också därför jag tvekade om barn överhuvudtaget.... H*n är dock det bästa som hänt oss,och jag skulle offra ALLT för henom,och även om det skulle komma ett syskon skulle vi självklart älska denna lika mycket. Men det skulle innebära att vi skulle få "offra" ännu mer,och ytterligare en gång få börja om från början. Och chanserna att allt ska gå lika galant igen känns väldigt små...

Samtidigt är jag livrädd för att det skulle hända något (hemska tanke) med barnet nu och vi skulle bli änglaföräldrar,att inte ha något levande barn kvar. Det skulle vara jättehemskt,för jag vill ju se vårat barn växa upp och få ena barn. Som någon skrivit här i tråden att deras bekantas dotter (???) gick bort vid 12 års ålder,och nu är dom själva. Det skrämmer mig!

Usch,nu svamlar jag bara igen. Men kort och gott; Ett barn till skulle jag älska precis lika högt och mycket som jag älskar våran barn nu så det är jag inte orolig över,MEN,jag skulle få offra ännu mer av mig,och jag vet inte om jag skulle kunna vara lycklig över att inte få komma ut på hästryggen regelbundet.

Kalla det ego du...

Igentligen är det inte ett dugg ego,får jag inte min egentid då och då kommer jag må dåligt,och hur bra mamma är man då? Och om jag vore ego så skulle jag inte ens fundera över syskon,för JAG är för tilfället (alltid?) nöjd med ett barn! Anledningen till att jag startade tråden beror ju på att jag vill göra allt för mitt barn,när vart det ego?

Och jag vet inte om jag skulle kalla nån för ego för att dom försökte få ihop sina intressen med familj,bara för att man får barn,ska man ge upp sig själv som person? Ger man inte upp allt för sig själv när man blir förälder,då är man ego?

Barnet har ju faktist en pappa också,så h*n blir inte ett dugg lidande över att jag sticker själv till stallet 2-3 dagar i veckan.

Förstår inte riktigt hur du menar,känner ni som föräldrar er utsatta,eller barnet? 

Tack,det var det jag letade efter,just nu funkar det verkligen toppen,alla är glada och lyckliga,och vi känner att vi har mycket tid att ge till vårat barn.

Och för att inte alla ska missförstå mig så har jag som sagt fått minska ner MYCKET på mina intressen vilket jag gör med glädje för att vara med sonen,men jag vet inte om jag vill riskera ett vinnande koncept som sagt med att skaffa ytterligare ett barn bara för att ge nuvarande ett syskon,för åter igen så känner jag mig klar med barn. Nu funkar allt så himla bra!

Och till hästen så måste jag ju,det är faktist ett levande djur som lär tas hand om,om det hade handlat om innebandy eller fotboll som någon annan skrev så vore det ju enklare att lägga ner för en period. Det går inte att jämföra äpplen med päron..Jag kan liksom inte låsa in hästen i stallet och öppna om 2-3 år.

Oftast så har jag hela familjen med mig,men dom få gångerna jag rider så kan jag inte ta med bebisen (självklart),och då handlar det om en timme i skogen,det är min egentid. På många här så låter det som om jag hänger i stallet mer eller mindre hela dagarna och bara tänker på mig själv. Och för övrigt så är det inte bara hästen det handlar om till att jag tvekar,det är mycket mer än så.

Menar ni verkligen att ni inte har någon egentid alls? Varken ni eller pappan? Är ni med erat barn alla timmar om dygnet ni inte är på jobbet? Förstår inte vad som är så hemskt med att tänka på sig själv ibland? Barnet har ju två föräldrar,och h*n är ju med sin pappa dom få gångerna jag tar en ridtur,och jag tycker det är nyttigt att barnet kan få vara med en förälder åt gången också.

Och "hur mycket egentid som helst" har jag aldrig pratat om,och skulle aldrig vilja heller,utan åter igen,jag vill kunna ut i skogen på hästryggen en timme då och då för att hämta ny energi. Att resa utan barn som någon annan nämnde skulle jag ALDRIG vilja göra,jag längtar ihjäl mig efter mitt barn om vi är ifrånskilda några timmar,att göra en hel resa utan h*n,att sova utan att ha henom brevid kan jag inte tänka mig,så där är vi då väldigt olika,det är som sagt nån timme då och då som jag räknar som egentid. Men ett till barn kanske inte det skulle funka,barnet kanske inte alls är nöjd att bli ensam med pappan,kanske skriker i kolik hela nätterna så det enda man vill göra om det blir en paus är att sova,osv.

Den enda anledningen att skaffa ett barn till är för att ge barnet ett syskon. Frågan är ju om det är "rättvist" mot en själv??? Om vi inte skaffar ett barn till,är det då rättvist mot nuvarande barnet som inte får ett syskon???

Detta är mina tankar nu,vad vi känner om 5-6 år har jag ingen aning om,då kanske vi tänker annorlunda,hästen är äldre och är lättare att få hjälp med,vi kanske har en egen gård så det inte går lika mycket tid i stallet osv. Vi har ju tid på oss,10 år till om det är så...

Men guuuuuuuuud! Läs om och läs rätt! Det är INTE pga hästen,utan det är pga att allt funkar så himla bra nu,vi hinner få lite egentid på varsit håll både jag och sambon om vi behöver. Att det sen är just hästen jag väljer att lägga min "egentid" på har ingenting med saken att göra,hade lika gärna kunnat vara att jag ville gymma,simma,gå på spa, osv. Däremot så kan jag självklart inte stuva in hästen i ett hörn och ta fram om några år när det passar bättre. Ser heller ingen anledning till att göra det då det funkar helt perfekt i dagsläget där alla mår bra och är lyckliga.

Jag väljer inte bort syskon pga hästen,utan jag väljer ev bort syskon pga att jag känner att jag vill inte ha mer barn. 

Sen skulle jag ju så klart älska det andra barnet lika mycket när det väl kom,men känslan att skaffa ett barn bara för att göra syskon tycker jag känns så fel.  Och det är det tråden handlar om,oavsett häst eller inte. Jag skulle ju inte få mer lust att skaffa ett barn till om jag skulle vara utan häst tex...

Kan inte annat än att hålla med dig! Visst så älskar jag självklart min bror,men det är liksom ingen person jag umgås med nu. Vi träffas i bland,men han är ingen jag ber om hjälp,eller pratar tunga tankar med.

Däremot så lekte vi ganska mycket när vi var små upp tills jag var runt 10,då var det bara hästar i huvudet och det var ju inte så intressant med havremoppar enligt brorsan. Minns dock än i dag när vi stog i fönstret och väntade på tomten tillsammans,och speedade upp varandra så vi var alldeles sprilliga!  Sånna saker önskar jag att vårat barn ska få uppleva,men nu i vuxen ålder så känner jag liksom inget "behov" av brorsan (FY vad hemskt det lät,men hoppas ni förstår rätt?) det är ju inte så att jag skulle sakna det OM JAG INTE REDAN HADE HAFT MIN BROR,för så pass sällan som vi ses/pratar så. Jag skulle ALDRIG välja bort honom nu.

Jag ju gå sönder om något skulle hända brorsan,men hade jag inte haft en bror så skulle jag nog inte sakna det heller...

 Vi har verkligen inget otalt med varandra,och blir så glada när vi väl ses,men det blir väldigt sällan. Alla tunga och svåra grejer delar jag med sambon och mina bästa vänner.

Dock kan jag tänka mig att brorsan är den som jag kommer vända mig till mest när någon av våra föräldrar går bort,då kommer vi nog prata många minnen,och skratta och gråta om vartannat,för barndommen vi hade vet ju brorsan mest om,det var ju något som VI upplevde.

Som sagt så har vi några år på oss,blir det fler barn så blir det,blir det inte fler så blir det inte. Har varit skönt att få er syn på det hela,och det fick mig iallafall att inse att det inte är skammligt att bara ha ett barn "med flit",även om en del tycker att man är helt ego..  Jag gillar dock våran trio som den är nu.