Ni med "bara" ett barn...Ångrar ni att ni inte gjorde syskon? Ensambarn,hur hade ni det??

Hej!

Vi är gravida med vårt första barn, och vi planerar inte att skaffa fler. Jag har precis som du mått toppen hela min graviditet och kunnat vara i stallet varje dag, har dock inte heller ridit. Vet ju inte än hur förlossningen kommer gå och hur vårt barn kommer vara. Men av massor av anledningar vill vi bara ha ett barn.

Tycker det är tråkigt att möta allas åsikter om att vi bara vill ha ett barn. Jag har själv syskon, som jag älskar och står jättenära. Klart att vi haft jättemycket utbyte av varandra som barn och nu som vuxna. Men, nu är vi ganska gamla, ingen av oss har velat ha barn tidigare. Så om vi ska skaffa ett till så får det bli ganska tajt. Och jag är tveksam till att det är bättre att ha ett syskon tätt än att vara själv. Vår lilla kommer ha kusiner som är jämnåriga och de flesta av våra vänner har barn i ungefär samma ålder. Att ensambarn blir mer bortskämda ligger det säkert en del i, man har ju mer tid och fokus på detta enda barn. Men även barn med syskon kan vara odrägliga och bortskämda så det är nog inte bara det som avgör :)    

fluu, Jag känner igen mig lite i din berättelse trots att jag har en tre år yngre bror. Visst vi hade varandra på semestrar och sånt så där skiljer sig våra erfarenheter, men det där du beskriver om rotlöshet och lillgammalhet stämmer även in på mig. Mina föräldrar umgicks med andra par som hade barn (pojkar) som var lika gamla som min bror. De hade yngre eller mycket äldre syskon. Jag hade aldrig någon att leka med och satt mest med de vuxna. Min bror bor kvar på orten där vi växte upp och har många barndomsvänner där. Jag har flyttat 50 mil bort och känner ingen samhörighet med våran uppväxtort.

Det jag vill komma till är att jag tror att syskon är viktigt, men inte allt. Våran dotter kommer troligtvis att bli enda barnet pga svårigheter att bli gravid samt ett förlorat barn i magen. Det jag tänker på är att nätverka med andra föräldrar som har barn som passar henne. Kanske tom skapa en grupp på ett sånt här forum för andra som bara har ett barn. Se till att hon har kompisar eller kusiner med på semestrar. Jag kommer att söka med ljus och lykta efter bekantskaper som gynnar henne och jag hoppas att det blir bra. Kanske kommer hon att sakna syskon eller troligtvis kommer hon att göra det, men jag vill sträva efter att minska tomrummet så mycket som möjligt. 

Måste bara fråga. Många som tar upp att barn med syskon skulle vara mindre ensamma när de är små, att det pga att de varit ensambarn har haft svårt att vara sociala på dagis osv.

Många skaffar ju inte barn nr 2 förren den första är kanske 5-6 år eller ännu äldre. Då har ju den första ändå växt upp själv, och inte haft syskon att träna sig på att vara sociala med innan de börjar dagis. Borde det inte vara på samma sätt för de i såfall? De vet ju inte att de ska få ett syskon flera år senare?

Vi har som sagt bara tänkt att skaffa ett barn, men vårt barn kommer ha kusiner som är jämngamla. Jag och mina syskon har väldigt tät kontakt och träffas mycket. Min ena bror fick barn tidigt, hans äldsta dotter har alltid fått vara med hem till hans kompisar osv, då som enda barnet. Samma sak på släktmiddagar mm. Nu har hon en lillasyster, och deras vänner har barn. Men hon är fortfarande äldre än de andra, och vill gärna att vi vuxna ska leka med henne istället för de andra barnen. Vårt barn kommer ju som sagt alltid ha barn i samma ålder omkring sig då både släkt och vänner har barn i samma ålder.

Brorsans dotter verkar må hur bra som helst, även om hon ibland tycker det är tråkigt när ingen vill leka med henne. Men så måste det väl vara för alla barn ibland?

Så sammanfattning av frågan: Även barn med syskon borde väl känna igen sig i hur ensambarn har det om det är många år mellan barn 1 och barn 2? Det barnet hur ju dessutom också varit ensambarn i många år och borde väl då också hinna bli väldigt bortskämda?          

Jag har också tänkt på det där. De som inte har några syskon önskar att de hade haft det eftersom de vill ha någon att dela en massa saker med. De som har syskon, men av någon anledning inte har en bra kontakt med sina syskon "gillar läget" på ett annat sätt.

Jag funderar en del på hur man som förälder ska göra för att den där pressen inte ska uppstå? Jag älskar min dotter ovillkorligt. Hon ska få göra vad hon vill och jag vill att hon ska må bra. Att hon någon gång ska känna att hon inte får misslyckas pga att det är synd om mig känns fruktansvärt. Jag vill att hon ska lyckas för sin egen skull, inte för min och min partners skull, men hur får man fram det budskapet?

Min lillasyster omkom i en trafikolycka för över 10 år sedan. Jag tänker på henne varje dag, och saknaden är enorm. Men man blir faktiskt "hel" ändå, och jag har ett kanonliv idag. Klart det har påverkat mig mycket, och det har varit tuffa år med att komma igenom värsta sorgen. Jag och min bror har blivit extremt tajta efter det som hänt, så självklart är jag glad att jag har min bror och att vi kunnat finnas för varandra. 
Men som många skriver, att ha syskon gör inte automatiskt att man har någon att dela sorg och glädje med. Många omkring mig har syskon, men när det kommer till att vårda gamla föräldrar, dela upp arv osv så har det lett till bråk och besvikelser som gör att de aldrig blir vänner igen.

Att vi bestämt oss för att skaffa bara ett barn trots att vi båda har syskon har med två saker att göra. Dels är vi ganska gamla nu. Vi väntar nu, 34 år gamla vårt första barn. Jag tycker inte det är schysst att skaffa barn för tätt, om man har ett val. Blir det så så blir det så, och då gör man det bästa av det och jag är säker på att de flesta barn mår bra även om de är födda tätt. Det innebär att vi vill att vårt barn ska vara någonstans mellen 3-5 år när vi skaffar ett andra barn. Det innebär högre risker och det innebär att vi kommer vara gamla när våra barn är tex tonåringar. Återigen, blir det så så är jag övertygad om att det kommer gå bra ändå, men jag vill inte ha det så och inte min sambo heller.

Den andra anledningen till att vi vill ha ett barn är vi båda har hobbiesar som tar mycket tid. Vi vill fortsätta med det, och också att vårt barn ska få vara en del av våra intressen. Med ett barn är det enkelt, enkelt att ta med och enkelt att få barnvakt. Egoistiskt, ja kanske. Men det finns mycket barn i samma ålder som också är med vilket gör att jag inte tror att vår dotter kommer vara så ensam ändå.    

Men vem vet, inget är hugget i sten, vi kanske ångrar oss längre fram och då är det skönt att ha valmöjligheten att vi kan skaffa ett barn till, om det fungerar. Vi har också pratat om att bli stöd, eller fosterfamilj så att skaffa fler barn behöver för oss inte innebära att skaffa ett biologiskt syskon i traditionell mening, och kanske inte att ha ett barn till på "heltid".      

Mot barnen, jag och mina syskon är födda tätt. 3 st på 3 år. Hur mycket mina föräldrar än har gjort för oss så är det svårt att hinna ge alla egentid och chans att få uppmärksamhet. Det finns massa forskning inom området också, där man kommit fram till att 3 år är bästa tiden mellan syskon för att man ska hitta sin identitet osv. Men eftersom jag inte kan hänvisa till någon sådan, och vet att det brukar bli tjaffs här när man tar upp det går det bra att bortse från forskningen och gå på min egen upplevelse bara.

Att vi var så tätt gjorde att vi gick in i alla perioder nästan samtidigt, typ trotsålder, tonåren osv. Och det har alltid varit mycket konkurrens mellan oss. Vi bråkade mer eller mindre till vi var runt 18 år. Klart vi hade kul däremellan också men mycket bråk. Som sagt, jag gick sönder när min syster gick bort, och min bror är min närmsta vän idag. Men om man kan välja tycker jag personligen att det är bättre att det är några år mellan barnen, baserat på mina egna upplevelser.

Men det är säkert väldigt olika, precis som vi i denna tråd läst   "endabarn" som tycker det varit kasst, och "endabarn" som tycker det varit bra. På samma sätt finns det säkert de som har upplevt det som en stor fördel att vara födda så tätt.  

Det är när det är mindre än 18 månader mellan barnen. Tror det har med det jag skrev om innan med att det lätt blir konkurrens (vilket jag känner igen mig i) eftersom man är i samma utvecklingsfaser ungefär samtidigt. Och ibland utvecklas den yngre snabbare och då ökar konkurerrensen. Nåt sånt jag kommer inte riktigt ihåg.

Det mesta jag skrev var ju min egen upplevelse, som jag sen i vuxen ålder när jag läst psykologi och beteendevetenskap känt igen mig i forskningen.

Så ta bort allt om det som finns forskat så är ju fortfarande min åsikt att vi var för tätt och att vi inte haft så mycket utbyte av varandra förren vi var runt 18 år, då vi innan dess bråkade jättemycket. 
Och det hjälper ju inte att vara så tätt när man tex är tonåring, ett år, eller 18 mån som i vårt fall är ändå ganska stor skillnad när man är 13 år och kommer in i tonåren och tycker att syskonen är sååååå barnsliga och man själv är jättevuxen :) Men det är ju min upplevelse, och min brors. Klart vi har massa roliga minnen idag, och kort att skratta åt osv, men det hade vi säkert haft även om det var fler år mellan oss.

Som sagt, syskon eller inte, tätt eller längre ifrån. Tror det kan bli bra hur man än gör. Känner du att det är det bästa för dina barn att skaffa tätt så tycker jag att du ska göra det. Tycker någon annan att 7 år emellan är det bästa så tycker jag att man ska få skaffa det. Och om jag vill skaffa ett barn så tycker jag att jag ska få göra det utan att folk ska hålla på och gnälla om det. Det är så mycket åsikter hela tiden om att skaffa barn, när man ska göra det och typ hur man ska göra det. Är övertygad om att det kan gå åt skogen även om du har en flock syskon eller om du är ensam. Det kan lika gärna bli precis hur bra som helt oavsett. Och sen tror jag att man alltid kommer undra hur det varit för de som haft det på ett annat sätt, lite "gräset är grönare på andra sidan"